Blanc

En av de tydligaste synonymer jag kan komma på för indiespel är att de gärna finner en nisch gällande det visuella. Så även Blanc. Här har handritade teckningar fått liv i svart, grått och förstås, vitt. Titeln betyder även det sistnämnda på franska och man har skalat ner mekanik och upplevelse till något grundläggande. Det är en simpel historia om oväntad vänskap och samarbete, där den ena spelaren då tar rollen som räv och den andra som rådjur. Två knappar är allt som behövs, tillsammans med styrspaken, för att hoppa och utföra respektive djurs förmåga, som då givetvis hjälper båda parter att finna vägen fram. Man kan inte misslyckas på något vis, utan skuttar mellan utstakade vägar och följer det tydliga spåret i snön från resten av djurflocken vars tvivelaktiga föräldraskap lämnade de små ensamma.

Kontrollschemat tar oss tillbaka till en tid innan axelknappar. När röda A och B-knappar var det enda som behövdes för att ha skoj. Innan vi kunde vrida kameran och utföra en drös olika rörelser. Trots sitt simpla kontrollschema så dyker tyvärr ändå ett par kontrollmässiga buggar upp. Kontrollernas simpelhet gör det såklart spelbart för de allra flesta, vilket i grund alltid är en bra sak.

Blanc lägger fokus på vikten av samarbete. Därav är det ganska självklart att det också är en upplevelse som ska delas, ett spel för två helt enkelt. Det kan spelas tillsammans med en vän online eller lokalt. Det går faktiskt även att uppleva det på egen hand, där man styr djuren samtidigt med varsin styrspak och jag provade ett kapitel så här. Det fungerar, absolut, men jag tycker nog det förlorar i stort sett allt av den lilla charm som finns om man inte delar denna upplevelsen med någon annan. Alla pussel är enkla, men det blir ändå betydligt mer underhållande när man får klura en kort stund tillsammans. När man spelar själv är det egentligen bara att koordinera två styrspakar som är det svåraste.

Förutom att röra sig framåt och hoppa behöver man då lösa lite pussel. Det är oftast att knuffa någon låda som rådjur eller som räv bita av någonting. Det är enkelt, lite för enkelt. Här finns dock två lite större scenarion gällande pussel som jag dock inte vill avslöja. Just där och då skiner designen till lite extra och om det är några ögonblick jag tar med mig från detta, så är det just dem. Det andra är givetvis grafiken som verkligen är något alldeles extra. I rörelse ser det ännu finare ut med mysiga rörelser på djuren som skapar en charm som är svår att värja sig emot. Blanc ska definitivt ha allt beröm för hur det ser ut rent visuellt.

Jag tror de flesta kan hålla med om att det finns något fint i det simpla. När man skalar bort det överflödiga, finner kärnan. Och vid sidan om unik visuell stil är kanske detta den andra närmaste synonymen för indiespel. Det är ofta enkelt, på ett vis som absolut budget och storlek på team kan vara en bidragande orsak till. Men samtidigt känns det som att man söker efter något. En emotionell känsla, och det är väl tyvärr här som Blanc känns ganska blekt i helt fel avseende. Visst har man försökt att en bit in i äventyret att öka de stillsamma pianotonerna som spelet först bjuder på, för att framkalla mer av något emotionellt. Man lyckas också som nämnt skapa ett par riktigt snillrika pussel och ja, det är väldigt, väldigt vackert i all sin enkelhet.

Men här saknas något. Det hade behövts fler kluriga pussel samt någon form av spänning. Det känns som man missar lite enkla mål här, att man inte riktigt tar tillvara på det man har. Även om jag inte riktigt tycker man ska döma spel för något de inte är, snarare än att ägna sig åt att berömma eller kritisera det som finns, så är Blanc helt enkelt inte en tillräckligt färdig teckning.

Det finns en annan faktor som jag inte riktigt tycker ska påverka betyget, men som jag ändå vill nämna. Äventyret är kort. Drygt sjuttio minuter tog det att se eftertexterna och det var egentligen bara vid två tillfällen som jag och den jag spelade med, fastnade på något pussel en längre stund. Ekvationen spel per krona är egentligen ingen som hör hemma i en recension men jag skulle vilja sammanfatta det såhär: Hade innehållet varit betydligt bättre hade speltiden ändå känts helt okej. Eller för att vända på det: Hade upplevelsen varit lite längre hade detta mått av underhållning känts mer värd. Det kanske verkar motsägelsefullt, men eftertexterna kommer väldigt abrupt och den missade potentialen märks då extra tydligt.

Korta, fina, upplevelser finns det gott om. Underhållande indiespel likaså. Något vi kanske dock inte är så bortskämda med är denna typ av co-op och det är väl egentligen äventyrets absolut största fördel tillsammans med de väldigt fina miljöerna. Så om ni är två som känner er svältfödda på ett spel med lite samarbete och en kort mysig upplevelse så fyller ändå Blanc ett tomrum. Men bara för en kort stund och inte så tillfredsställande man hade önskat.