Blasphemous II

När vår gode chefredaktör, Petter Hegevall, skulle recensera indiespelet Blasphemous i september 2019 så sammanfattade han sin upplevelse på följande sätt:

"Blasphemous skulle mått bra av lite, lite mer variation sett till själva stridssystemet men minus det lilla önskemålet är detta ett strålande actionspel som tar ett gammalt, retromysigt koncept och dränker det i härliga nymodigheter. Om du gillar utmaning, Black Sabbath, videovåld, blod, järnstrutar och Metroid - Är detta i allra högsta grad ett spel för dig."

Nu, tre och ett halvt år senare, är det äntligen dags för uppföljaren med samma namn, och om du likt Petter gillade The Game Kitchens ockulta actionäventyr så kommer du fullkomligt älska Blasphemous II.

Precis som med föregångaren så centreras storyn i denna nya pixel-saga runt den spelbara karaktären The Penitent One. Det vankas med andra ord återigen en berättelse dränkt i religös tematik där ånger, synd och misär agerar grunden och där varje nytt möte hamrar hem känslor om sorg, medlidande och förskoning. Om jag sedan ska vara helt ärlig så kan jag visserligen inte säga exakt vad Blasphemous II handlar om då det förekommer mängder med tvetydigheter, gammaldags språkbruk och en medveten mystik för att hålla spelaren i skuggorna samtidigt som man eggar ens nyfikenhet ju längre man kommer. Det är lite som när From Software agerar sagoberättare i sina Souls-äventyr, och gillar man att pussla ihop saker själv och hitta dolda meningar och sammanlänkande bryggor så finns här en hel del att nysta upp.

Även om storyn sedan är tämligen besynnerlig och svårsmält så gör den ett gott jobb med att återigen sätta upp ett övergripande tema och designtänk för att få spelet att visuellt stå ut över mängden. För Blasphemous II är hur snyggt som helst, och att detta är ett av världens tjusigaste pixel-spel råder det absolut inga tvivel om. För det man gjorde bra i föregångaren har man polerat och förfinat än mer, och med ett större fokus på detaljer och följsamma animationer så kommer denna brutala skådeplats bland nedfallna katedraler, monsterfyllda träsk och hemsökta herrgårdar till sin rätt och får varje bildruta att kännas som ett mindre konstverk.

Presentationen överlag är förövrigt värd att hylla då vi förutom de ursnygga pixlarna även får ta del av en små tecknade mellansekvenser (främst i inledningen ska tilläggas) plus att musiken är briljant från start till mål. Det märks nämligen ännu en gång att utvecklarna har spanska rötter då akustiska gitarrer agerar huvudrollen samtidigt som mäktiga stråkar och svepande melodier livar upp variationen och håller ljudlandskapet fräscht under de 15-20 timmarna det tar att nå eftertexterna. Även animationerna är som redan nämnt ljuvliga, och det var sannerligen en fröjd att ständigt förkasta diverse fiender till efterlivet då alla bestar och skurkar innehar unika döds-animationer som fick actionsekvenserna att kännas intensiva och medryckande även efter flera timmar av konstanta knapp-tryckande.

Just stridssystemet är något annat värt att lyfta fram i denna uppföljare då man har adderat mer variation och frihet i hur man kan tackla spelets olika monster och demoner. För du är inte längre låst med att enbart nyttja ett svärd den här gången utan i spelets inledning får du välja mellan tre olika stryk-påkar att börja äventyret med. Veredicto är som exempel stor slägga som mosar allt i sin väg, och med möjligheten att addera eld till dess mördade tyngd så kan man agera likt en hårdträffade stridsvagn i utbyte mot att man attackerar långsamt och på avstånd. Med dolken och rapiren vid namn Sarmiento & Centella kan man dock vara betydligt mer närgången och följsam i varje batalj, och även om man inte har samma slagkraft som ovannämnda Veredicto så väger man upp det med ilsnabba anfallsmönster och förmågan att nyttja blixtrande elektricitet. Slutligen finns även svärdet Ruego Al Alba till ditt befogande, och med detta balanserade tillhygge kan man både parera motståndarnas klingor och klor samtidigt som man öppnar upp för kvicka motanfall och livsslukande kombinationer.

Även om du sedan endast kan börja din resa med en av dessa vapen så kommer du med tiden låsa upp dem alla, och då varje tillhygge erbjuder unika sätt i hur man manövrerar miljöerna så kan du besöka vissa platserna snabbare beroende på vilket vapen du inleder med. Överlag så har The Game Kitchen gjort ett ypperligt bra jobb med att inkorporera mer Metroidvania-element kontra föregångaren, och när ettan många stunder mest kändes som ett regelrätt actionspel så handlar tvåan betydligt mer om utforskade likt genrens många andra giganter. Tro dock inte att actionsekvenserna har försvunnit för den sakens skull, för det har det absolut inte, men spelbarheten är betydligt mer varierad och mångfacetterad den här gången vilket gör att spelglädjen får lov att bre ut sig över fler smaklökar och håller upplevelsen än mer levande under en längre tid.

Du har även fler valmöjligheter i hur du utvecklar din karaktär denna gången då varje vapen har ett unikt progressionsträd där mer kraftfulla attacker blir tillgängliga över tid. Du kan därtill hitta speciella träskulpturer som ger dig unika färdigheter, och du kan även, precis som i originalet, utöka ditt radband med särskilda kulor (där varje ger kula gör dig starkare) så kan du styra din spelstil på ett betydligt mer tillfredsställande sätt. Som exempel kan det vara klokt att öka sitt försvar mot eldattacker när man möter fiender som sprutar lava, och när man känner att man inte klarar av att orsaka fysisk skada kan det vara smartare att uppgradera sina magiska attacker och tackla eventuella faror på det sättet istället. Du är dessutom återigen inte bunden till att endast välja en spelstil att leka med, utan du kan mer eller mindre närsomhelst byta ut dina föremål för att satsa på en annan stil vilket såklart gör att man vågar experimentera på ett betydligt mer fritt och angenämt sätt.

Denna valmöjlighet är sedan förmodligen som allra viktigast när man möter spelets många olika bossar. För här finns det en rad olika monster att testa sin fingerfärdighet emot, och exakt som i originalet så erbjuder man här en stor variation i dessa bataljer både sett till spelstil och visuellt intryck. Jag vill sedan givetvis inte avslöja allt för mycket om dessa möten (då de hör till äventyrets höjdpunkter) men räkna att ställas mot allt från fäktande kombattanter till enorma monster där nyckeln till framgång många gånger handlar om att lära sig deras attackmönster och kontra med väl korrigerade anfall.

Om jag ska nämna något negativt (och tro mig det är svårt att hitta mycket sånt i det här fallet) så är det att det har förekommit lite småbuggar här och var. Som exempel så kan skärmen på vissa ställen "studsa" upp och ner lite lätt när spelet inte riktigt vet i vilken bildruta på kartan man är i. Hoppade man som exempel på vissa specifika områden som bestod av flera kart-rutor så kunde koden ha svårt att veta om man skulle till den övre delen av skärmen eller den undre. Detta låter förmodligen sedan värre än vad det egentligen är, och det var mest under några enstaka tillfällen som man märkte att skärmen inte hängde med i den snabba spelbarheten. En annan bugg bestod sedan av att jag plötsligt dog när jag gick från ett rum till ett annat (helt utan anledning), och det har förekommit en och en annan konstigt bugg under mina 25 timmar med äventyret i fråga. Det är absolut inget som har förstört upplevelsen på något sätt (och vi har fått uppgifter om att Dag 1-patchen ska rätta till en del bekymmer), men det kan ändå vara värt att nämna om ni nu skulle vara allergiska mot all form av skrynklig kod i era digitala produkter.

Du bör dock inte låta små skavanker hindra dig från att uppleva detta pixel-mästerverk, för det är verkligen ett litet konststycke The Game Kitchen har svarvat ihop i fallet Blasphemous II. För man har byggt vidare på den redan extremt solid grunden man stod på för drygt 4 år sedan och man har därtill adderat ljuvliga nyheter samtidigt som man har förfinat allt som sedan tidigare gjort denna genre så populär i urminnes tider. Det må förvisso inte nå hela vägen upp till giganter som Castlevania: Symphony of the Night och Super Metroid, men Blasphemous II kan med enkelhet stå sida vid sida tillsammans med storheter som Hollow Knight, Ori and the Will of the Wisps, Dead Cells och The Messenger utan att behöva skämmas för en enda sekund. År 2023 har sedan som bekant erbjudit mängder med kvalitativa titlar, men Blasphemous II är utan tvekan i toppskiktet på den redan eminenta skara. Vi kan helt enkelt inte rekommendera detta bloddränkta äventyr nog mycket, och för att slutligen citera en viss Petter Hegevall från 2019:

"Om du gillar utmaning, Black Sabbath, videovåld, blod, järnstrutar och Metroid - Är detta i allra högsta grad ett spel för dig."