Blazing Angels: Squadrons of WWII

Det är lätt att bli mätt på spel som handlar om andra världskriget. Många teman har uttjatats och använts flera gånger om och med otrevlig regelbundenhet förekommer det dessutom spel som är dåligt utförda och klichéartade. Ibland kommer dock ett spel som sveper in som en frisk fläkt bland alla hjältemodiga amerikaner som slaktar tyskar på egen hand. Blazing Angels är just ett sådant spel, där soldaterna är lämnar plats för stridspiloter och M-1 gevär ersätts av bland annat Spitfires och Messerschmitts. Gör dig klar för take off, det är dags att slåss om de allierade truppernas luftrum!

I Blazing Angels spelar du som en namnlös och okänd amerikansk stridspilot under andra världskriget. Du kastas handlöst in i kriget redan under din första dag på den brittiska landsbygden, och får ta del av ett flertal kända luftbaserade krigsscenarion. Som exempel får du vara en del av Royal Airforce under tyskarnas bombning av London, strida mot japanerna under deras attack mot Pearl Harbor, delta slaget om Midway och de allierades bombning av Berlin.

Spelupplägget i Blazing Angels är uppdragsbaserat. Varje uppdrag har alltså ett flertal moment som måste genomföras innan uppdraget kan anses vara avklarat. Bland annat kan du få i uppdrag att rekognosera genom att försöka kryssa obemärkt på fiendens territorium, fotografera fiendens gömda baser, bomba hangarfartyg och självklart försvara de allierade styrkornas städer och baser. Under tyskarnas bombningar av Paris gäller det att bland annat ge understöd till trupperna vid Louvren, varpå man sedan måste stoppa inkommande stridsvagnstrupper som närmar sig Triumfbågen, för att till sist stoppa en flyende tysk toppgeneral.

Även om Blazing Angels bjuder på en uppsjö av uppdrag, förlagda på olika historiskt korrekta platser, känns det svårt bortse från att flera av uppdragen är karbonkopior av varandra. Speciellt de uppdrag som tar plats i, eller snarare ovanför, diverse storstäder bjuder inte på mycket variation. Trots att de är extremt pampiga och mycket intensiva, är de uppdrag som kräver fotografering, rekognosering och eskortering de som får spelet att skina upp.

Pampigt var det, ja. Även om Blazing Angels inte är så speciellt grafiskt avancerat, är spelet ändå överraskande detaljerat. Storstäder som London, Berlin och Paris är läckert uppbyggda, och välkända landmärken känns igen från luften. Att susa mellan bropelarna på Tower Bridge eller att göra en vass sväng runt Eiffeltornet för att fortsätta mot Bastiljen ger en speciell känsla. Även banor som utspelar sig i solnedgång och över öppna hav förmedlar en klockren närvarokänsla, som bara bättras på när man möts av ett massivt koppel av fiendeflyg.

Blazing Angels är försedd med en mycket enkel spelkontroll som endast kan beskrivas som rakt på sak. Det enda som känns lite svårt att få grepp om är systemet för att låsa fast siktet. Det är egentligen inte siktet man låser fast på fienden, utan själva kameran, vilket gör att du kan se om de befinner sig bakom, ovanför, under eller på sidan om sig. Till spelets försvar är det enkelt att manövrera planet för att komma ikapp fienden och gira för att undvika dem, vilket gör att det första strulet med siktandet lägger sig relativt snabbt.

Att det stundtals blir stressigt i luften är oundvikligt. När det blir alldeles för hett om öronen känns det bra att man kan dra nytta av sina skvadronpartners, Joe, Frank och Tom, genom att ge dem individuella eller gruppbaserade kommandon med styrkrysset. Joe är bra på att vara defensiv och kan hjälpa till att försvara eller lura iväg fiender åt ett annat håll, Frank är en hetsporre och dessutom ett riktigt ess med kulsprutan och Tom är en kunnig mekaniker med flinka fingrar som kan reparera ditt plan, oavsett skada. På grund av att man använder sig av styrkrysset för att ge killarna order, är man tvungen att släppa styrspaken. Detta gör att spelkontrollen blir fumlig, och gör att man måste fundera på om man hinner kalla på hjälp.

Blazing Angels är ett mycket underhållande spel med roliga spellägen över Xbox Live, detaljerad grafik och ett tillfredsställande upplägg. Det som spelet faller lite på är att det ibland är lite för repetitivt och att spelkontrollen ibland inte känns riktigt hundra, trots sin enkelhet. Att ge kommandon till sina partners med styrkrysset går långsamt och försätter en i knipa allt som oftast, och siktessystemet känns rejält knepigt på sina ställen. Trots det ett spel som är värdigt att införskaffas? Sir, yes Sir!