Pokémon-kort väcker inget begär hos mig

När jag var barn samlade jag på Pokémon-kort likt många andra. Det var en av de bästa sysslorna som fanns samtidigt som jag spelade Pokémon-spel på GB, GBA, N64, GameCube och tittade på TV-serien och långfilmerna. Jag hade även massa små figurer som var billiga att köpa på marknader och även klädesplagg med mera. 

Ja, stor del av mitt liv har ändå kretsat runt Pokémon och självklart även Digimon med mera. Däremot avtog mycket av intresset med åldern och visst gillar jag Pokémon än idag. Men jag äger inte ett endaste Pokémon-kort idag, jag gjorde mig av med allt förr. Utan idag har jag enbart spel, långfilmer och Lego som är kopplat till Pokémon. Tråkiga är att jag tror att många inte alls har samma koppling till Pokémon idag. Med tanke på hur hysteriskt stort det blev efter Pokémom GO och Pokémon-kortgamblingen. 

Jag ser kändisar som Markoolio öppna upp dyra Pokémon-paket med kort och andra kändisar. Någonstans uppfattar jag det som att de inte riktigt har den där förankringen som jag och många andra har haft och har i grunden. Utan det har istället blivit en trend kopplat till en dopaminfylld gambling. Tro mig, jag älskar kändisar som Markoolio. Det är mer fenomenet runt detta som har ballat ur totalt. Det ser otroligt själlöst ut när man ser hur de snabbt öppnar upp hundratals paket i hopp om att hitta enstaka rariteter och de övriga korten i högen blir som en bajshög för dem.

Det verkar inte längre finnas en genuin kärlek till varje enskild Pokémon och historian runt Pokémon hos många köpare idag. Utan det verkar snarare handla mer om förtjusningen av värdet som tycks driva fram det stora intresset hos många.

Jag köpte ganska dyra Pokémon-kort (paket) i såna där plåtfodral till både min systerson och systerdotter. Det jag såg var inte den där uppskattningen som jag själv fick i deras ålder när jag gav korten till dem. Var nästan som att se någon gå igenom sina fakturor snabbt och lägga de åt sidan.

De öppnade upp paketen och tittade snabbt igenom varje kort och lade samtliga snabbt åt sidan som om det var vita A4-papper. Jag försökte liksom prata om varje Pokémon lite passionerat, men fick inte den där responsen som man brukar få från de som genuint är passionerade av något. De var nog mer intresserade över hur jag glänste upp när jag pratade om mina minnen till Pokémon. Jag vet att systersonen samlar på Pokémon och även systerdottern har halvt som halvt ett intresse av det. Men jag tror inte det längre är på den där nivån som förr. Självklart gillar systersonen Pokémon i sig. Men jag ser en mer kortlivad gnista. Det är det där klassiska med att allt är som en kort händelse på sociala medier, som om de betraktar fysiska händelser på samma sätt.

Det märks att det hat blivit något helt annat av detta. Men detta märks även bland vuxna om något. Självklart finns det ett kluster av genuina Pokémon-fans kvar. Men Pokémon-kort har blivit mainstream. Lite som poker och mycket annat. Det är inte en självklarhet att den som äger 1000-tals Pokémon-kort överhuvudtaget ens vet vilket starkt band Ash hade till t.ex. Butterfree och Charizard. 

Utan istället är det det där glänsande kortet på en orange drake (Charizard) med $$$-tecken som istället blir så himla mycket viktigare tydligen. Någonstans är det trist att det är så. Tro mig, jag uppskattar såklart att saker och ting får ett högt samlarvärde. Finns en tjusning i detta. Men då är det lite lite lite trevligare om det finns en viss förankring på lite djupare plan. För nu känns det lite som att de osäkra grupptrycksfallande hockeykillarna som en gång i tiden mobbade oss nördar på skolgården helt plötsligt simulerar nördar bara för att det finns pengar att håva in här. Vi ser idag mängder med Youtube-kanaler med uppblåsta människor som Logan Paul med flera som bara kastar runt korten som om det vore toapapper. 

Money, money, money, money...

Jag kan omöjligt vara ensam om att se detta som en trist utveckling som bara dag för dag känns som en trend som riskerar att bli mättad. För någonstans växte värdet från de gamla korten från en tid där detta inte alls var lika mainstream och stort i så pass många åldersgrupper som det är idag. Vi får inte glömma bort det.

Lite som med Lego. Där somliga enbart köper Lego för att aldrig öppna sina Lego-set. Utan ser istället enbart en marknad för det och man märker att det genuina intresset inte riktigt finns. Återigen, det behövs mer balans. Där ingredienser som intresse, samlandet och värdeökning spelar roll på ett eller annat vis. Där de aspekterna lever lite i harmoni. Är fokuset enbart värdeökning, då är det som att prata med hockeykillarna Jonny, Konny och Joakim på skolgården en gång i tiden som tycker att allt som uppfattas som barnsligt är barnsligt. Men det är inte barnsligt tydligen om det finns pengar att håva in.