Glömmer aldrig den perioden för några fåtal år sedan när jag spelade mycket Halo Infinite. Mest på PC, men det blev även en hel del på Xbox Series X. Kanske ett av mina mest spelade spel i multiplayer senaste åren om jag slår ihop tiden med Xbox Series X och PC. 

Tyckte verkligen om multiplayer i det spelet och ledsnade tillslut. Ville helt enkelt spela andra spel. Men jag skulle troligen uppskatta det än idag. Hur som helst hade jag inga att spela med under den perioden. Tänkte att det kunde vara kul att spela med andra svenskar.

Skrev i en Facebook-grupp och på en Discord-server kopplat till just Halo om inte det till och med var specifikt för Halo Inifinite. Inom Sverige såklart. Jag skrev bara att jag vill ha någon eller några att spela med. Minns inte exakta formuleringen och jag skrev varken att jag är proffs eller så. Utan jag ville bara ha för sällskapets skull och kanske bygga upp en skön laganda om det klaffar rätt.

Fick sedan napp. Men reagerade på formuleringen med att jag skulle få provspela med dem. Minns att jag fick dålig magkänsla. Nämnde tidigt att jag inte är proffs och att jag mest bara ville spela för sällskapet och samtidigt så bra jag bara kan. Men inte på en professionell nivå. Jag blev inbjuden till en testbana där man tränar reflexerna och jag sa, "Har aldrig gjort det här i Halo. Brukar bara hoppa in och köra valfri runda.". Det var två svenskar som verkade känna varandra och båda var ruggigt stela och rätt tystlåtna. Tänkte, "Nja, fasen vad segt detta blir nu.". 

Sedan hoppar vi in och kör. De kör som om de ska rädda Svea Rike och konungen. Jag kör bra, men inte alls lika hetsigt som dem. Man kan tro att det antingen handlar om miljonsummor eller på liv och död på riktigt. De är rätt tysta fortfarande och har såklart bra stats. Jag försöker småprata för att lätta på stämningen, men de är som tegelväggar. Körde några rundor och märkte att de tröttnade på mig och tillslut slutade vi spela. De tyckte säkert att jag var skitdålig utifrån deras förväntningar på en god lagkamrat.

Det här var ett ganska extremt exempel. Men jag har ibland reflekterat över det här med att vi borde bjuda in mer till duglighet åtminstone. Vad är det då? Ja, det är när du faktiskt gör ditt bästa, även om det kanske inte är lika bra som de i toppen eller kanske till och med genomsnittet. För du gör så gott du bara kan och det är din intention troligen. Inte bara duglighet utan även nybörjare ska ha en plats. 

Jag förstår det tänket med att prestera till 150% om det är seriösa e-sportare eller om det är en sluten grupp som aldrig ens tänkt tanken att bjuda in för att de vill uppnå en viss nivå. Men det blir tråkigt när man märker av att förväntningarna är höga på ett sätt där man märker att motparten blir uttråkad snabbt för att man inte är identisk. Som att spelandet inte handlar om kombinationen med det sociala och vinnarskallarna inom oss. Självklart vill man vinna. Men jag är den som inte tappar tålamodet bara för att jag förlorar tio matcher, även om det inte är det bästa utfallet. En annan dag vinner jag kanske tio matcher eller varannan. Det är stunderna i motgångarna, atmosfären och hela tillvaron som gör det.

Minnen från när någon kanske gjorde det där komiska misstaget med att kasta en plasmagranat på en vän eller där man förlorade på sekunden. Där det hörs hur det dånar i headsetet av brölande suckande. Reaktionerna och minnena är den stora behållningen i slutändan ändå. Jag älskar duglighet. Du behöver inte vara elitstyrka för mig.

Har känt mig låg under en period och det är kopplat till min arbetsplats. Egentligen tycker jag om själva yrket och det finns absolut kollegor som är oerhört trevliga. Jag har inte ett vanligt kontorsjobb eller en fast punkt på det viset många kanske är vana vid.

Så det kan ibland gå dagar, veckor eller månader om inte halvår innan jag träffar vissa bra kollegor igen eller där jag möter en trevliga kollega ett kort ögonblick innam den ska iväg på sitt jobb. Med kollegor handlar det även om olika befattningar. D.v.s. alla är spridda och på olika scheman. Det är trots allt en av Stockholms största arbetsplatser. 

Mitt problem är att jag inte riktigt har ett inkluderande sammanhang och människor att vända mig till när det behövs. I perioder har jag det och det är just för att yrket är som det är dynamiskt. På gott och ont.

Har haft perioder som är bra, men tillfälliga. Även skrivit om det här för att jag var så tacksam över känslan. Många på min arbetsplats är ganska fyrkantiga och det finns generella kulturer som jag inte helt klaffar med och många visar även öppet sina politiska sidor. Min arbetsplats är t.ex. ganska öppet vänster och det kan bli väldigt isolerande för en annan som inte är vänster. För det är jag inte och inget jag skäms över.

Jag har inte problem med att individer är vänster. Om de är individer som kan se mig för vem jag är och hur jag är. Mitt problem är den ensidighet som finns oftast och den avhumanisering många gör på enkla premisser. Där jag kan sitta med en grupp på kanske 5-8 pers och som öppet pratar om politik. Jag väljer då att fortsätta jobba och knappar på mina knappar där jag befinner mig just då. Men då kan jag höra saker som, "Jag röstar då hellre på Miljöpartiet än att få in de där jäkla Sverigedemokraterna. Även om elen blir dyrare." eller, "Hur många tror ni röstar på Sverigedemokraterna här? Inte många va?". Det är inte heller ovanligt att höra folk prata okritiskt om Socialdemokraterna med mera. Men där de mentala nävarna svingas mot Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Det har skett många gånger på olika platser där jag jobbar på min nuvarande arbetsplats. 

På min arbetsplats säger vi t.ex. inte god jul utan tydligen god helg och det där tugget. Jag säger personligen god jul och allt det där som somliga kollegor gör också. Men det är som att det är "busigt". Vilket är skevt. Det jag vill säga är att politiken sabbar arbetsmiljön mer än vad många tror och ja...jag är ärlig. Jag är less på fasaderna som HR och alla försöker forcera fram. För samtidigt ska andra kulturer inkluderas i samma veva som typiskt svenska och västerländska kulturer ska tryckas åt sidan en aning eller förminskas. Det är motsägelsefullt. Visst det finns de kollegor som inte bryr sig som delar min uppfattning. Men det skapar en ängslighet i luften som jag märker av. 

Funderar ibland på om jag ska byta arbetsplats och söka mig vidare. Då kollegor och sådant faktiskt är en viktig komponent. Om inte något ändras, vilket såklart kan ske. Men jag är trött på när människor tar för givet att alla är likadana. Nej, vi är inte likadana. Tänk på det nästa gång. Det kan mycket väl sitta en trevlig Sverigedemokrat, Kristdemokrat och Moderat. Det kanske är samma person som skjutsade hem dig när du mådde dåligt eller som tog det där tunga samtalet med dig när du mådde dåligt. Ja, det jag vill säga. Oavsett om du är vänster eller höger är det individen som spelar roll. Våga vara nyfiken på individen.

Jag har inget emot politiska diskussioner och att man tycker olika. Men när jag vet att vissa avhumaniserar andra på grund av politiska tillhörigheter eller om de ibland sympatiröstar på olika partier som inte faller vissa i smaken. Då tappar jag respekten och tilliten. 

Har firat 'May the fourth be with you'-dagen idag. Likt väldigt många andra genom att käka på en av de värsta snabbmatskedjorna. Nämligen Burger King. Jag är inte ett stort fan av Burger King längre. Trots det, helt skaplig burgare och trevligt tema. Det dög ändå. 

Fick både Grogu och Din Djarin kopparna och det svartfärgade hamburgarbrödet var tufft. Funderar på bygga ihop något Lego-set med Star Wars-tema under kvällen och natten möjligen. Tänkte dock på en sak. Jag må älska både Din Djarin och Grogu. Jättefina tillsammans. Men jag är nästan lite less på hur mycket jag själv har köpt Lego och annat med dessa karaktärer. Samtidigt är det inte konstigt, då det är så löjligt lättillgängligt och många Lego-set framförallt är rätt hyggliga med dessa. Det är nästan så att de har tagit över Darth Vaders överreklamerade roll som ikonisk "Star Wars maskot". Det stör mig samtidigt som jag någonstans älskar det. 

Det är lite som att käka för mycket kladdkaka som i grunden är svingott, men svinmastigt i längden. Jag börjar bli less till viss del. Efter den här långfilmen hoppas jag att det tonas ner en aning med dessa karaktärer. Jag lär nog minska mitt fokus på dessa i alla fall. Ska i framtiden försöka få ordning på samlingen, så kommer ni förstå varför jag börjar bli less, haha. 

Även om jag älskar något, så kan det bli för mycket. Tycker du också att det har blivit för mycket Din Djarin och Grogu under åren som har gått nu? 

I övrig...may the fourth be with you!

Nej, jag tillhör de som inte blev särskilt impad över när Lego tidigt i år gick ut med sitt LEGO SMART Play och introducerade SMART Brick. Förstår ärligt talat inte hur de tänkte? Troligen vill de hitta nya sätt för att koppla samman det fysiska med det digitala.

Jag tror absolut att det finns plats för belysning, ljud och annat inom Lego. Som på något sätt kan bidra till antingen mer lek eller display beroende på åldersgrupp. Det är inte ett nytt fenomen där vi ibland får olika set som är mer än bara plastbitar. Utan där vi faktiskt får sådant som drivs på batteri och har olika egenskaper. 

Är som sagt inte emot det om det implementeras in snyggt och Lego har inte hanterat hela grejen med SMART Brick bra alls. Okej, det finns några balla mocs och där fans har lyckats göra något utöver det vanliga med hjälp av dessa SMART Bricks. Men grundproblemet är det som stör mig mest.

Dels har vi designen på minifigurer som är kompatibla till detta. De är skitfula och onödigt tillkrånglade. T.ex. är ryggarna tryckta med fula tryck och även på sidan med symboler och serienummer som bara sabbar intrycket rent estetiskt. 

Luke Skywalker med rysligt fula tryck. När de ändå är igång kan de väl lika gärna trycka in prislappen på frontdelen.

Varje officiellt Lego-set med temat blir också hiskeligt nedbantat för att göra det så kompatibelt och kostnadseffektivt som möjligt. Då dessa SMART Bricks säkerligen inte är billiga i sig. Samtidigt ska batteritiden inte vara imponerande heller och ljudkvalitén är urkass. Självklart förväntar man sig inte Dolby Atmos och kristallklart ljud. Men med tanke på hur bökigt det är att behöva ladda dessa bitar gång på gång. Då batteritiden är på runt 45 minuter och jag hade kunnat köpa kompromissen med sämre ljud för lite "extra lull" om batteritiden var längre. Men det är så många kompromisser som görs att det är löjligt här. Som barn hade jag troligen ledsnat och blivit besviken och jag fattar att målgruppen är riktad mot just barn här. Även om det finns vuxna som har gjort rätt så imponerande saker med dessa SMART Bricks.

Ruskigt fult set. Här kan ni se när en stackare får ladda sin SMART Brick på den gula fula laddplattan. Medan Darth Vader i panik undrar varför hans kappa är så kort?

Vet däremot själv hur jag kände som barn när vissa billiga leksaker som radiostyrda bilar och andra fordon var kortlivade, tillslut gav man upp för att man bara kunde köra en billig radiostyrd helikopter i ett par minuter. Blev mer jobb att ladda eller byta batterier tillslut. 

SMART Brick är däremot inte heller billigt och ironiskt nog inte särskilt tillgängligt för oss konsumenter. Något säger mig att försäljningen inte går så bra som Lego hade hoppats på och då påverkar det såklart tillgängligheten. Misstänker jag. Jag hoppas att försäljningen går åt pipsvängan för Lego gällande detta. Lego måste lära sig en läxa här och göra om och rätt. Gäller även deras "shrinkflation", men det är ett annat ämne. 

Nej, det är inte en imponerad produkt som Lego har lagt fram och jag tror att detta kommer dö ut så som SMART Brick ser ut idag. Sedan vet man inte om Lego i framtiden kommer med en bättre idé.

Raka vägen ner till tippen. I övrigt är detta ett fantastiskt diorama-set på bilden här. Tack och lov är det inte från SMART Play-kategorin. 

När jag var barn samlade jag på Pokémon-kort likt många andra. Det var en av de bästa sysslorna som fanns samtidigt som jag spelade Pokémon-spel på GB, GBA, N64, GameCube och tittade på TV-serien och långfilmerna. Jag hade även massa små figurer som var billiga att köpa på marknader och även klädesplagg med mera. 

Ja, stor del av mitt liv har ändå kretsat runt Pokémon och självklart även Digimon med mera. Däremot avtog mycket av intresset med åldern och visst gillar jag Pokémon än idag. Men jag äger inte ett endaste Pokémon-kort idag, jag gjorde mig av med allt förr. Utan idag har jag enbart spel, långfilmer och Lego som är kopplat till Pokémon. Tråkiga är att jag tror att många inte alls har samma koppling till Pokémon idag. Med tanke på hur hysteriskt stort det blev efter Pokémom GO och Pokémon-kortgamblingen. 

Jag ser kändisar som Markoolio öppna upp dyra Pokémon-paket med kort och andra kändisar. Någonstans uppfattar jag det som att de inte riktigt har den där förankringen som jag och många andra har haft och har i grunden. Utan det har istället blivit en trend kopplat till en dopaminfylld gambling. Tro mig, jag älskar kändisar som Markoolio. Det är mer fenomenet runt detta som har ballat ur totalt. Det ser otroligt själlöst ut när man ser hur de snabbt öppnar upp hundratals paket i hopp om att hitta enstaka rariteter och de övriga korten i högen blir som en bajshög för dem.

Det verkar inte längre finnas en genuin kärlek till varje enskild Pokémon och historian runt Pokémon hos många köpare idag. Utan det verkar snarare handla mer om förtjusningen av värdet som tycks driva fram det stora intresset hos många.

Jag köpte ganska dyra Pokémon-kort (paket) i såna där plåtfodral till både min systerson och systerdotter. Det jag såg var inte den där uppskattningen som jag själv fick i deras ålder när jag gav korten till dem. Var nästan som att se någon gå igenom sina fakturor snabbt och lägga de åt sidan.

De öppnade upp paketen och tittade snabbt igenom varje kort och lade samtliga snabbt åt sidan som om det var vita A4-papper. Jag försökte liksom prata om varje Pokémon lite passionerat, men fick inte den där responsen som man brukar få från de som genuint är passionerade av något. De var nog mer intresserade över hur jag glänste upp när jag pratade om mina minnen till Pokémon. Jag vet att systersonen samlar på Pokémon och även systerdottern har halvt som halvt ett intresse av det. Men jag tror inte det längre är på den där nivån som förr. Självklart gillar systersonen Pokémon i sig. Men jag ser en mer kortlivad gnista. Det är det där klassiska med att allt är som en kort händelse på sociala medier, som om de betraktar fysiska händelser på samma sätt.

Det märks att det hat blivit något helt annat av detta. Men detta märks även bland vuxna om något. Självklart finns det ett kluster av genuina Pokémon-fans kvar. Men Pokémon-kort har blivit mainstream. Lite som poker och mycket annat. Det är inte en självklarhet att den som äger 1000-tals Pokémon-kort överhuvudtaget ens vet vilket starkt band Ash hade till t.ex. Butterfree och Charizard. 

Utan istället är det det där glänsande kortet på en orange drake (Charizard) med $$$-tecken som istället blir så himla mycket viktigare tydligen. Någonstans är det trist att det är så. Tro mig, jag uppskattar såklart att saker och ting får ett högt samlarvärde. Finns en tjusning i detta. Men då är det lite lite lite trevligare om det finns en viss förankring på lite djupare plan. För nu känns det lite som att de osäkra grupptrycksfallande hockeykillarna som en gång i tiden mobbade oss nördar på skolgården helt plötsligt simulerar nördar bara för att det finns pengar att håva in här. Vi ser idag mängder med Youtube-kanaler med uppblåsta människor som Logan Paul med flera som bara kastar runt korten som om det vore toapapper. 

Money, money, money, money...

Jag kan omöjligt vara ensam om att se detta som en trist utveckling som bara dag för dag känns som en trend som riskerar att bli mättad. För någonstans växte värdet från de gamla korten från en tid där detta inte alls var lika mainstream och stort i så pass många åldersgrupper som det är idag. Vi får inte glömma bort det.

Lite som med Lego. Där somliga enbart köper Lego för att aldrig öppna sina Lego-set. Utan ser istället enbart en marknad för det och man märker att det genuina intresset inte riktigt finns. Återigen, det behövs mer balans. Där ingredienser som intresse, samlandet och värdeökning spelar roll på ett eller annat vis. Där de aspekterna lever lite i harmoni. Är fokuset enbart värdeökning, då är det som att prata med hockeykillarna Jonny, Konny och Joakim på skolgården en gång i tiden som tycker att allt som uppfattas som barnsligt är barnsligt. Men det är inte barnsligt tydligen om det finns pengar att håva in.