Som jag skrev tidigare i min blogg om minifigurer, så är det en av de sakerna som jag uppskattar starkt med Lego. Det har lett mig till att försöka hitta minifigurer som är lite ovanliga och som jag finner intressanta på samma gång. Det kryllar av unika minifigurer och det är vad som gör det extra kul.

Finns så många minifigurer som mest bara synts i periferin och som man så småningom fått upp ögonen för. Något som jag diggar stenhårt är hur Lego i omgångar senaste åren släpper venomized minifigurer av olika karatärer från Marvel. Det kommer egentligen från comics från början och har därefter synts till i andra format. 

Fick igår hem ett paket med fyra minifigurer där bland annat Pork Grind och Iron Venom ingår som inte längre går att köpa i butik. Utan man får leta runt på andrahandsmarknaden. Antingen köpa de styckvis eller hitta en oöppnad förpackning. De kan gå loss för över 1000:- dessa oöppnade förpackningar. Jag lyckades klicka hem ett paket för 497:- med frakt och köpskydd på Tradera. Vilket är ett bra pris för detta. 

Hade lite problem med leveransen. I slutet av mars lämnade säljaren in detta till DB Schenker som idag kallas för DSV. Märkt dock att paketet var kvar i samma terminal från 31 mars och mer än en vecka framåt. Kontaktar de och snabbt gör de då ett ärende. En eller två dagar senare verkar det som att de hittade paketet. Fick även ett mail om det. Hämtade därför ut det igår och skönt att det inte slarvades bort helt och hållet. Såg verkligen framemot att få hem dessa till samlingen och tur att det slutade bra. 

Äger som sagt även Venomized Wolverine, Venomized Captain America, Venomized Green Goblin, Venomized Dr. Octopus samt flertal varianter av Venom själv. Bästa är att de sticker ut från det vanliga inom Marvel gällande Lego. Har inte någon bild på alla från min samling. Måste plocka upp de och det kommer jag göra när vissa byggnader är klara i Lego. Kommer något blogginlägg om det i framtiden. 

Från Google, men här är några exempel på hur de ser ut. Kryssade för de varianter som jag inte äger.

Fick sova hela tre timmar inför kontrollbesiktningen av gråa pärlan. Det är verkligen dags för våran kära Enyaq som vi snart har ägt i prick tre år. Därför var det dags för hennes första kontrollbesiktning. Då april är den sista månaden för kontrollbesiktning. 

Jag har inte behövt kontrollbesikta sedan min första bil för många herrans år sedan. Som då var en Peugeot 206 och allt gick fint den gången. Trots att jah fick punktering ungefär 10 minuter efter besiktningen den gången. Visade sig att förra ägaren hade fusklagat på ett "snyggt" sätt. Som tur var pyspunka var det. Resterande bilar har jag hunnit sälja före besiktningen i och med att våra tre tidigare bilar var nyköp vilket innebär att man har tre år på sig. Blev lite osäker på om våran Seat Leon blev besiktad som är en av flera sedan tidigare, dock begagnad bil. Har i sådana fall förträngt det. Men det kändes ovant att göra en kontrollbesiktning idag.

Även om det känns som att lämna in bilen på en service eller liknande när det är bilrelaterat. De var faktiskt smidiga på Opus Bilprovning. Besiktningsgubben var snabb och tog emot bilnycklarna 10 minuter före bokad tid. Sa knappt hej, men var ändå trevlig. Besiktade bilen under knappt 15 minuter och jag fick betyget, "Det såg fint ut.". Kan nu andas ut i två år med andra ord. Jag körde direkt till bilhandlaren och frågade om värdering. Sådan är jag, vill inte dra ut på det nu när bilen är nybesiktad dessutom. Pratade en stund med en trevlig säljare och tydligen är tidigare värdering fortfarande aktuell. Möjligt att jag kan få lite mer och har nu ett bättre hum om värdet. Vilket är perfekt när jag ska på fler "vallfärdsresor" till olika bilhandlare. 

Vi är nämligen ute efter en något mindre bil. Med tanke på att vi bor i stadsmiljö, trångt garage och mindre behov av en stor Enyaq. Älskar våran Enyaq, men den är lite för stor och kostnaden blir överflödig, då behovet inte är lika stort längre. Försäljningen kommer ta tid, kanske månader märker jag dock. Då just de bilmodeller som är intressanta kommer senare. Bland annat VW ID.Polo, Kia EV2 och några fler. Eventuellt kan det bli en Tesla Model 3 och det är inte en jätteliten bil. Men den är något mindre och billigare att äga än våran nuvarande. Sambon är smått sugen eller nyfiken på Tesla Model 3 också. Sist när vi provkörde för ett antal år sedan var hon 50/50. Men det har hänt en hel del sedan Highlander kom ut av Model 3. Därför ska vi försöka ordna en provkörning snart. Viktigt att sambon blir nöjd.

Jag älskar Tesla som tusan. Då deras mjukvara är fullpoängare och kvalitén har blivit betydligt mycket bättre om man jämför med hur 2019 modellerna var jämfört mot dagens årsmodell. Som dag och natt i jämförelse. Plus så har vi Tesla SuC (snabbladdningsstation) tillräckligt nära. Alltså stort sett utanför där jag brukar storhandla mat och det vore perfekt. 

Kia EV2 kommer dock bli snäppet billigare. Nackdelen med Kia är att kvalitén är något sämre. Vi får helt enkelt se vad som blir bäst. Då det lutar oerhört starkt åt det hållet också. Nästan att det faktiskt blir en Kia EV2. 

Pärlan besiktas. 

Jag har varit sugen på McFlurry Fizzypop sedan det släpptes på Donken. Men antingen har det handlat om det klassiska med att glassmaskinen är ur funktion eller så har just den restaurangen inte fått in det av någon anledning.

Igår var jag extra sugen och det gick äntligen att beställa McFlurry Fizzypop. Jag är en glassätare året om och det är inte säsongsbundet för min del någonstans. Glass skall ätas oavsett temperatur, så är det bara. Svingott.

De gånger jag annars köper McFlurry är det Daim som gäller. Men Fizzypop-smaken är en ny favorit ärligt talat. Jag älskar syrliga ting och det händer saker när man äter Fizzypop. Det är både syrligt, sött och poppigt i munnen. Bokstavligen poppigt. Verkar som att de har lagt i såna där små flingor eller pärlor som knastrar till lite lättsamt. Det är någon "krämig" del av glassen också som bidrar till en viss sötma för att balansera ut det syrliga en aning.

Jag håller den här McFlurryn högt. Gillar även Fizzypop i godisform och då går det här hem. En händelserik smakupplevelse. Blir troligen nattens fika vissa nattpass framöver.

Sockersugen som en Gremlin.

Första filmen hade tillräckligt många fördelar för att det skulle väga över mot alla nackdelar. Uppföljaren The Super Mario Galaxy Movie (2026) började med att smitta av sig med både flera leenden och skratt.

Om det är något som uppföljaren är rysligt bra på. Då är det den visuella biten och soundtracket är också hyggligt. Där det bjuds på nostalgiska toner mixat med moderna uttryck. Vilket ger det hela ett uppiggande intryck.

Tempot är högt. Däremot så pass högt att det blir lite som när man åker bil med någon som precis missar avfarten längst med motorvägen till ett suveränt hak för gott käk. Första filmen höll också högt tempo, men här var det så pass att slutet bara kom abrupt och sedan såg man sluttexten och två end-credit scener. 

Jag vill bland annat landa mer i Yoshis relation till Mario och Luigi. Vi får lite av allt här, men aldrig tillräckligt. Du vill inte att kyparen plockar bort varmrätten från dig när du bara har hunnit ta hälften av allt. 

Filmen bjöd på många skratt som jag nämnde tidigare och jag var väldigt glad i stor del av filmen. Men det kan jag även bli när jag doom-scrollar på Instagram i omgångar. Med andra ord en viss kritik. Det är inte en dålig film, men den kommer inte att vara en av toppkandidaterna för mig bland årets filmer. Det är en väldigt rolig attraktion att åka med i lite mer än hälften av filmen. Sedan blir man smått stirrig i mindre hälften av filmen, där det emellanåt blir skoj igen ändå. Referenserna och påskäggen fanns med här. Kanske inte på samma höga nivå som i första filmen. Men det dög fint här kring den punkten. Det märks att det är riktat för en publik som inte klarar av att hålla koncentrationen. Enligt mig handlar det inte om att det är riktat för enbart barn, utan jag vet att det finns barnfilmer och familjefilmer som har ett snäppet lugnare tempo. Som samtidigt tilltalar många. Jag skulle säga att filmen är resultatet av vår samtid av intensivt informationsflöde. Det är inte något positivt egentligen utan snarare oroväckande.

Hur som helst är det en tillräckligt sevärd film om man gillar Super Mario, somliga Nintendo-spel och bara vill ha något lättuggat. Jag hade kul och det kan vara gott med snabbmat ibland också. En något sämre film än sin föregångare. Men jag skulle säga att den här ändå är bra. Just för att jag blev så himla munter. 

Någonstans runt 7/10 i betyg. För det är i slutändan en visuellt urläcker film som får en på bra humor. Samtidigt som man vill dra till med en, "Apapp apapp, vänta lite här. Sakta ner lite nu här va.".

Har du hunnit se denna och vad tyckte du?

Under min korta semester på knappt två veckor blev det en hel del sysslor. Räknar då även in ordinarie ledighet. Hade en stor vårstädning tidigt i samband med att Crimson Desert släpptes. Där jag körde till tippen, gick igenom flyttlådor i förvaringsutrymmen, gick ner till källarförrådet och röjde med mera.

En av de första platserna med banditer röjde jag upp i Crimson Desert.

Hann ändå få runt 8-10 intensiva timmar av Crimson Desert första dygnet vid släppet. Sambon var också ledig emellanåt, så passade på att umgås med henne. Dessutom kom sambons far på besök från Skellefteå och han spenderade nästan tre hela dygn med oss. Vilket såklart gjorde att mycket tid gick åt att storhandla, städa ytterligare, gå ut och käka samt annat som sker när får besök. 

Plockade fram en tung högtalare som både kan blinka, lysa och vara festlig. Blir nu en gåva till systersonen.

En av de sista dagarna gick vi ut och åt på Pinchos mitt i Stockholm. Jag har varit på flertalet Pinchos förr i landet. Tycker att just denna som var hyfsat nära Stureplan ändå höll bra standard. Trevlig personal, bra tillagat och god dricka till. Blev mojito, rödvin och en varm irish mot slutet till fikat där jag åt churros. Som jag är van att äta från tiden i Södertälje. Riktigt trevligt och gott. 

Churros och irish.

När vi ska röra oss hem tog vi tunnelbanan istället för pendelbåten. Föraren som körde tåget var en god kollega till mig. Berättade för sambon och hennes far att vi har ett internt "Stephen Hawking"-skämt. Där vi brukar hälsa som honom. Det är en lång historia som internhumor brukar bygga på. När vi kliver av i Slussen så passar jag på att hälsa på kollegan. 

Första han gör när han kliver ut ur hytten, utan att jag ens själv gör det. Är att han gör just "Stephen Hawking"-hälsningen. Jag gör samma sak av ren reflex. Sambon och hennes far ler i bakgrunden. Kollegan nämner även att han hade svårt att hålla sig från skratt medan han körde för han blev glad över att se mig samt hur vi brukar skämta med varandra. 

Hör hur han ler medan han talar ut i mikrofonen till resenärerna och vi vinkar glatt hej då till varandra efter att vi bytte några snabba meningar.

Blev då sugen på att börja jobba igen och när jag kom till jobbet igår på kvällen. Så möts jag av både min chef som var oerhört trevlig och även min skiftledare samt övriga kollegor. Skiftledaren frågade mig vart jag hade tagit vägen lite skämtsamt och om jag minns hans namn. Han hade saknat mig och då insåg jag att detta är något jag sällan möts av. Just det här med att bli saknad av andra och att faktiskt vara inkluderad på riktigt. Detta gav mig enormt mycket energi av glädje faktiskt och glädjen höll i sig genom hela natten. 

Jag kan nästan bli lite tårfylld faktiskt när sådant sker. Det har faktiskt hänt att jag har gråtit lyckotårar förr. Sällan jag hör, "Hur mår du?", "Du är saknad.", "Vad hände sen?" och sånt där genuint engagemang som kommer från hjärtat och inte formellt bullshit som rinner av en. Känslan av att faktiskt existera och veta att man gör det för andra. Tanken föll mig, min arbetsplats kanske är min terapi trots allt.

Jag och Luna i vardagsrummet.