Det är mycket som har fascinerat mig med Bioshock sedan den omtumlande flygolyckan i spelets inledning för femton år sedan. Den som försatte protagonisten Jack alldeles övergiven på ett till synes ändlöst hav någonstans i Atlanten. Jag minns när jag laddade ner demot från Xbox Live och plötsligt fann mig själv omgiven av brinnande bråte utan någonstans att ta vägen. På något sätt lyckades jag orientera mig bland de slukande vågorna och simmade desperat framåt medan planets rester långsamt sjönk bakom mig. Plötsligt uppenbarade sig en jättelik fyr ur dimman och jag navigerade omedelbart dit i hopp om att kunna bli räddad.
Jag spelade ut Bioshock (2007) än en gång härom kvällen. Detta underbara stämningsfyllda spel har tagit upp ett par kvällar senaste veckorna och nu har jag precis tagit mig an uppföljaren som släpptes 2010.
Som många andra, älskar jag spel. Som kanske inte många andra, älskar jag allt från Nintendos gulligaste karaktärer till Rockstar Games mest våldsamma spel. Varför det är så är jag inte säker på än idag. Det handlar inte om nostalgin, eftersom jag är relativt ny till Nintendo spel och det handlar heller inte om populariteten eftersom jag har en oändlig kärlek till några av dom mest okända indiespelen.
Den näst intill enväldiga vad-som-är-bäst-debatten rörande gameplay kontra storyn, är ofta ett hot topic inom vardagssamtalet hos spelentuaister. Oftast, men inte nödvändigtvis, gäller detta två grupper:
