I sommar börjar alltså den andra säsongen av Peacemaker spelas in, vilken egentligen var tänkt att ligga flera år fram i tiden eftersom DC-bossen James Gunn först skulle lansera sitt nya univerum och därefter göra en Waller-serie (baserad på karaktären Amanda Waller). I den skulle Peacemaker och gänget ha dykt upp, men ny flyttas den istället bakåt och Peacemaker framåt.
Under många års tid hade jag som ritual att varje sent kväll kika på David Letterman och/eller Jay Leno samt The Daily Show med Jon Stewart. Sedan dess har alla dessa herrar gått vidare med annat och jag vågar påstå att deras tomrum inte riktigt lyckats fyllas.
Gränsen mellan vrålcool och urtäntig är oftast närmast chockerande tunn i filmatiseringar av manga/animé eller TV-spel. I rätt händer kan det bli hur fränt som helst, i fel en ren cringe-fest oavsett budget. Ett pirma exempel på detta är Netflix Cowboy Bebop-tolkning som gjorde direkt ont att se på, medan One Piece istället blev en riktig höjdare.
Det här med förnyelse är svårt och det är fler än en sitcom som hamnat fel efter ett par briljanta, inledande säsonger varpå kvaliteten dalat mot slutet. Få skulle nog argumentera mot att även erkända höjdare som Frasier, Seinfeld, Arrested Development, Community och The Office var sämre mot slutet.
Häromdagen kommenterade jag en läsarblogg om tidernas bästa utomjordingar, en kategori som faktiskt innehåller en ohygglig mängd kvalitet. Det är till exempel svårt att toppa Alien Xenomorph, Predator eller för den delen ET. Dessutom ingår rimligen Transformers i den kategorin liksom Alf och Superman - bara för att nämna några.
Paramount+ hann knappt bli ett begrepp i Sverige innan pluggen drogs ur och tjänsten skulle ersättas av SkyShowtime. Utöver ett fenomenalt uselt namn, så hade jag inga synpunkter på det, och skaffade ett sådant där "halva priset för resten av livet"-abonnemang som fanns tillgängligt vid premiären.
Jag är som bekant barnsligt förtjust i sitcoms och slukar det mesta som finns att se på streaming-tjänsterna. Av någon totalt oförklarlig anledning har klassiska It's Always Sunny in Philadelphia dock alltid fallit mellan stolarna. Det vansinnigt höga antalet säsonger har gjort att jag oftast inte haft tid att binge:a mig igenom serien.
Om du följer min blogg vet du säkert att jag älskar sitcoms. Jag vågar påstå att jag sett de flesta större, och har ständigt igång ett par stycken som jag binge:ar. Men något jag noterat under de senaste kanske fem åren är hur en feghet spridit sig i kategorin, och idag är sitcoms ofta betydligt beskedligare och snällare än de borde vara.
Premissen är egentligen lysande, att i mitten av 90-talet få följa en asiatisk/amerikansk familj i en ny stad (de flyttar från Washington DC till Orlando i Florida). Det öppnar för kulturkrockar inom USA, kulturkrockar mellan det asiatiska och amerikanska samt en massa kul nostalgi eftersom mitten av 90-talet trots allt snart var 30 år sedan. Det finns bra förutsättningar för en kul sitcom.
Man bör ju helst välja sida; Jay Leno eller Conan O’Brien. Inte så konstigt kanske med tanke på hur småaktigt förstnämnda betedde sig under det uppmärksammade talkshow-bråket. Å andra sidan nådde sistnämnda aldrig samma tittarsiffror och hade aldrig gjort det heller.
Hamnade i en diskussion med en polare idag om Masked Singer, svenska utgåvan. Vi satt och snackade ledtrådar och vem vi trodde gömde oss bakom maskerna med ungeför samma frenesi som om vi snackade världspolitik.
Som du kanske minns tyckte jag Ghostbusters: Afterlife var klart underhållande. Givetvis var den inte ens nästan lika bra som originalet, som ju var just originalet (alla omstarter blir ju bara en slags cover-låtar), samt hade dessutom Bill Murray och Dan Aykroyd i rollistan. Och mer behöver man väl inte säga.
Egentligen vore det naturliga såklart att jag tycker till om The Mandalorians tredje säsong efter att den avslutats nästa vecka. Men... nu gör jag såhär och sammafattar istället sista avsnittet i ett eget blogginlägg. Innan vi fortsätter, ja, det blir spoilers. I massor.
Vår egen Månsis dunkade på med betyget nio när vi recenserade Yellowjackets och själv har jag som du kanske minns hyllat serien här i bloggen. Medan det absolut finns en risk att serien faller i samma fälla som Twin Peaks, Lost med flera och får svårt att på ett bra sätt förklara alla mystiska trådar som läggs ut - så började det mycket bra.
Det är sannerligen inte första gången jag är extremt sen på bollen med TV-serier. Big Bang Theory, som borde ha varit rena handen i handsken för mig när den kom, dröjde det flera år innan jag började kika - och serier som Seinfeld och Scrubs hann båda avslutas innan jag fattade storheten med dem och föll pladask.
Jag har såklart bara sett två episoder av The Last of Us hittills, men låt mig redan nu slå fast att det här känns väldigt bra. Ett av mina favoritinslag i serier och filmer baserade på zombievarianter är själva utbrottet, ni vet perioden som går innan folk inser vad som håller på att hända, tills dess att en liten grupp rådiga personer desperat försöker rädda sig själva.
Som ni kanske vet älskar jag amerikanska sitcoms och konsumerar allt jag kommer över, och hittar jag inget nytt kör jag någon gammal favorit på nytt (vet inte hur många gånger jag sett Frasier, Seinfeld, Scrubs och Community). I höstas fick jag tipset att se Black-ish, en serie som helt flugit under radarn för mig.
Jag har alltid gillat Filip and Fredriks program, podcast och andra projekt de tagit sig för. En favorit är boken Två nötcreme och en Moviebox som jag tycker sammanfattar 80-talet såsom jag minns det, och jag var barnsligt förtjust i både Ursäkta Röran och High Chaparall.
Den första säsongen av HBO-serien The Handmaid's Tale träffade verkligen i solar plexus. Jag skulle beskriva den som välspelad, kreativ, snyggt producerad och fenomenalt skriven. Säsong två var också en höjdare, men lagom till säsong tre och framför allt fyra började jag känna att säcken nog borde knytas ihop då saker och ting förjade kännas ologiska och ogenomtänkta.
Eftersom det dröjt för mig att kika den tredje säsongen av The Boys, så har jag heller inte vågat blogga om det (jag är också rädd för spoilers ibland). Men... med det avklarat så vill jag bara säga att jag till fullo instämmer i chefredaktör Petters recension, för det här är förbannat briljant.
Som jag skrev i min blogg förra veckan hade jag otroligt höga förväntningar på den ny Star Wars-serien Andor. Och det är lätt för mig att motivera varför. Jag gillar karaktären (dels genom Rogue One och dels genom serietidningarna), jag älskar Rogue One, jag tycker eran är den bästa i Star Wars-sammanhang och jag tycker den första trailer lovade gott (fler ville jag ej se av spoiler-skäl).
Jag har faktiskt fortfarande inte hunnit se tredje säsongen av The Boys och sista säsongen av Blackish. Jag har fullt sjå att hinna med Sagan om ringen: Maktens ringar och House of Dragons. Dessutom började Andor idag och i början av veckan hade senaste säsongen av A Handmaids Tale premiär samt att jag inte hunnit börja med senaste säsongen av Cobra Kai.
Jag ska vara helt ärlig med att jag tycker film har tappat stort hos mig. Numera föredrar jag serier, spel och böcker över den formen av underhållning. Lite av mitt filmintresse dog när 3d-glasögonen tvingades på oss i biograferna. Mörk bild, hemskt för oss med glasögon och dyrare för en sämre upplevelse. Även om jag fortfarande ser film är det alla lysande serier jag dras till numera. Vissa har budgetar som storfilmer idag.
Jag var aldrig något jättefan av Game of Thrones, men jag följde serien hela vägen till slutet och tycker ändå att det sammantaget var en bra serie, även om kvaliteten verkligen störtdök mot slutet. Därför hade jag bestämt mig på förhand för att även kika House of the Dragon, som ju hade premiär igår.
Förrän nu. Inte för att jag har bott under en sten (eller?), har givetvis vetat vad det är och sett lite olika klipp här och var, men aldrig riktigt dedikerat mig.
När jag växte upp gjorde kabel-TV sitt intåg i Sverige och jag hade förmånen att bo i ett område som var pilotprojekt (även om min far tydligen röstade mot det, kommersiell TV ville ju ingen ha, tänkte han). När jag var lågstadiegrabb och kanske tidigt mellanstadie var det därför underbara tecknade serier som gällde.
Jag har ju inte precis hymlat med att jag inte varit imponerad av Marvel på sista tiden. Filmerna har känns ointressanta och onödigt korkade och TV-serierna är bara dåliga och rätt töntiga. Men... de har åtminstone TV-serier, och här känner jag att DC har jobb att göra.
Exakt vad orsaken är, kan man bara spekulera i, men klart är att Kaley Cuoco inte har några som helst planer på att fastna i ett fack efter Big Bang Theory. Serien hann knappt ta slut innan hon axlade rollen som svårt försupen flygvärdinna med ett tragiskt förflutet som hamnar i en ganska mörk historia, samt som Harley Quinn i den ljuvliga animerade serien.
Det har dröjt några dagar för mig att ta mig i kragen och kika på Halo på Paramount+, vilken som bekant blivit en rejäl succé på kort tid. Jag har på förhand tyckt det som visats verkat ganska lovande, och störs inte av det faktum att filmuniversumet är separerat från spelen (inget konstigare än att det tas friheter på samma sätt i Sonic the Hedgehog, Uncharted, Mortal Kombat eller den kommande The Last of Us).
Fick tipset från en Gamereactor-läsare att kika på den animerade HBO Max-serien Harley Quinn, vilken startade år 2019. Det har hittills gått två säsonger och en tredje är på väg, och den är fullkomligt fullknökad med namnkunniga röstskådespelare. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att ge den chansen.
Det har varit oerhört mycket hype kring Yellowjackets (Paramount+), men eftersom det trots allt verkar vara en ungdomsserie så kom jag mig inte för att titta. Innan vår egen Månsis knattrade ner en recension och gav ett väldigt högt betyg.
Det var strax efter jul någon gång som Göteborgaren och tillika redaktionsmedlemmen Johan Mackegård dök upp på redaktionen. Jag hade semester, men åkte över för några timmars ljugarstuga tillsammans. Ett av ämnena som behandlades var The Suicide Squad.
Vi har haft våra duster med danskarna. Då menar jag inte bara Sverige som land, utan även svenska Gamereactor-redaktionen. Men det faktum att danskarna är förbaskat bra på TV-serier är liksom svårt att vifta bort. Klart bättre än vad vi presterar i Sverige, där jag tycker det ofta känns som filmatiserad teater och allmänt lågbudget.
OK, det blev inget Injustice 3, som jag ju hade hoppats på, men lyckligtvis hade DC väldigt mycket annat att bjuda på under DC Fandome - varav nästan oroväckande mycket kändes högintressant. Det inkluderar såklart den vanvettigt läckra trailern från The Batman, vilket lett till fanteorier om att det kanske är Batmans son rullen handlar om snarare än Bruce Wayne.
I fredags gick säsongsfinalen för The Bad Batch av stapeln, och att det är en ny säsong på gång känns inte särskilt förvånande. Med tanke på att första säsongen består av 16 avsnitt, och med tanke på hur avsnitten varit uppbyggda har jag hela tiden tänkt (och det har nog de allra flesta också gjort egentligen) att den här serien inte bara skulle bli ett litet stickspår.
Fortsätter glatt glufsa i mig sitcoms från streamingtjänsterna, både nya sådana och mer klassiska. Nu har jag och sambon precis sett klart Parks and Rec, en serie flera av er tipsat om både här och på Twitter. Och för sjutton, nog var det en riktigt mysig serie där Ron Swanson förmodligen är den största mancrush jag haft på en fiktiv karaktär sedan... typ Stringfellow Hawke i Airwolf.
Jag var egentligen aldrig något fan av Vänner. Jag hade roligare åt bland annat Fresh Prince, Frasier och Seinfeld, samt även Spin City så länge Michael J. Fix var med. Men kul var det ju och framför allt varmt och trivsamt. Vännerna blev verkligen vänner med alla som tittade och det var nog fler än jag som kunde känna att det hade varit toppen att dela lya med goda vänner i New York under sina bästa år.
Många var upp över öronen förälskade i Game of Thrones när det gick, jag hörde aldrig till denna skara, men uppskattade ändå intrigerna, de tvära kasten, twisterna i storyn och den ofta uppseendeväckande råheten som jag tycker omdefinierade vad en lång TV-serie kan vara.
För ett par veckor sedan skrev jag om mina förväntningar inför den animerade Star Wars-serien The Bad Batch, en spinoff på The Clone Wars som jag såg mycket framemot med tanke på hur mycket jag gillar The Clone Wars-serien. Att det första avsnittet skulle vara extralångt, och till råga på det även skulle släppas på den internationella Star Wars-dagen, gjorde faktiskt att kvällen innan kändes lite som kvällen innan julafton.
Ofta när jag konsumerar (och framförallt när jag inte konsumerar) media kan jag känna att jag lever under en sten. Det finns massvis med hyllade spel, filmer, TV-serier och böcker som jag inte tagit del av, som säkerligen skulle få huvuden att sakta vändas mot mig som om jag yttrat mänsklighetens grymmaste ord. Mass Effect, jajamän. God of War har jag aldrig rört. Breaking Bad, vad är det?
Det är en fröjd att kolla djupare intervjuer i framför allt brittisk och amerikansk TV (säkert i fler länder med, men där finns viss språkförbistring för mig). Programledarna har en tendens att vara otroligt pålästa och är inte ett dugg rädda att trampa den intervjuade på tårna, dessutom brukar de inte ge sig innan de faktiskt fått ett svar.
Att följa amerikanska sitcoms på svensk TV har i decennier varit halvt omöjligt. De kan starta om om serier utan förvarning, flytta omkring dem i tablån och rent av utan förvarning köra dem på en systerkanal. Det behandlas verkligen som slask-TV. Följdaktligen har jag aldrig sett The Office i sin helhet utan bara sporadiska avsnitt.
Sedan igår heter alltså USA:s president Joe Biden. Även om det lär ta tid, gissar jag att det kommer bli en långsam återgång till något mer normalt i två-tre år, innan det vankas valkampanj nästa gång. Men vilken är egentligen de bästa amerikanska presidenterna?
"Det var bättre förr" är en så grav lögn att det borde vara straffbelagt att hävda detta. Jag hade förmånen att vara ung på 80-talet och kunde kolla Robotech och He-Man på lördagsmornar, bära jeansjacka med fastsydda hårdrocksemblem samt fick meka moppe och lyssna på Samantha Fox.
Jag har förblivit ganska kallsinnig mot The Crown på Netflix, även om jag såklart hört hyllningskörerna. Intresset finns inte riktigt där för monarki för min egen del. Något jag däremot är intresserad av, är politik, och bland dem jag läst mest om är Margret Thatcher.
Somliga brukar ju hävda att religion är det värsta påfund människan hittat på. Jag är faktiskt inte övertygad om det. Visst sjutton har det lett till sinnessjuka brott mot mänskligheten då diverse låtsaskompisar ska blidkas, bara för att sedan glömmas bort genom århundradena medan nya religioner tillkommer. Men det leder till en hel del bra också och för många är det en väldig trygghet.
Jag såg första säsongen av Jack Ryan när den släpptes på Blu-ray förra sommaren, och jag älskade serien redan efter 1-2 avsnitt. Faktum är att jag till och med sträcktittade serien på två dagar för att den var så bra. Så att jag såg framemot den andra säsongen inför dess Blu-ray-lansering lär då inte komma som en överraskning, och när den väl anlände så vart jag riktigt uppspelt.
Du som följer min blogg vet säkert att jag älskar amerikanska sitcoms och tillbringar ohälsosamt mycket tid med dem varje dag. Iallafall två-tre avsnitt avverkas dagligen, men av oklar anledning har jag aldrig gett mig i kast med Modern Family.