Skriker mig sakta igenom Resident Evil 2

Jag är en mes vad gäller skräckspel. Film kan jag garva mig igenom och få moderna skräckisar ger mig faktiska kalla kårar med dagens klyschor, men spel får mig att skrikgråta medan jag fumlar med kontrollerna och försöker ta mig framåt. Alien Isolation är till exempel spelet där jag spenderade majoriteten av min speltid åt att studera insidan av alla skåp på rymdstationen Sevastopol och jag har fortfarande aldrig klarat ut Outlast, men jag tycker fortfarande om genren och att försöka utmana mig själv ibland.

Resident Evil-serien var en klassiker jag aldrig hade äran att spela som liten och min första tur var med Resident Evil 5, som var ett sådär spel med kul co-op, och sedan Resident Evil 7 som ärligt talat är fenomenalt. Men originalen har jag aldrig riktigt spelat i någon större utsträckning. Så jag passade på nu att skaffa Resident Evil 2 och även om jag bara är en liten bit in så är jag mäkta imponerad över vad Capcom lyckats knåpa ihop. Det kanske inte är originalet till Playstation, men det är the next best thing i en toppmodern skrud.

Något som imponerar på mig än så länge är den fruktansvärt tajta designen och hur väl sammanflätad spelvärlden är med utforskandet. Survival Horror-genren har sedan ett tag tillbaka, bland annat i Dead Space och Resident Evil 5 och 6, sakta vandrat över till ren action men Resident Evil 2 undviker detta väl. Resurserna är det snålt med och att prioritera om jag ska gå runt med lite helande örter eller om jag kanske kan behöva den där lustiga nyckeln runt hörnet i bristen på extra fickor får mig till och från att faktiskt att stanna upp och fundera innan jag ska utforska nästa flygel av polisstationen (det är fortfarande där jag är i skrivande stund). Pusslande och knåpande med resurser känns klockrent.

Sedan älskar jag hur områdena jag utforskar känns väl sammansatta. Det påminner mig lite om hur Prey designade sin spelvärld som lyckades kännas realistisk i hur vi utforskar och hur varje bit och alla rum sitter ihop på ett realistiskt sätt. Sedan så håller det sig för det mesta konsekvent där en zombie i en korridor stannar kvar även om vi tappert gör en taktisk reträtt. Varenda gång jag ska gå en trappa upp så vet jag att det ligger två inaktiva odöda på golvet som jag tidigare sänkt, men som ändå kan resa sig igen eller att jag lämnade en snubblandes omkring i biblioteket för att spara ammunition och jag kan försöka minnas och anpassa mig efter det. Ju mer jag utforskar ju fler siffror har jag att stoppa in i ekvationen och riskbedömningen samtidigt som det aldrig är överväldigande.

Nu är jag fortfarande i spelets tidigare delar och jag är inte den snabbaste av spelare. Jag är den som kan ta några steg in i en korridor, höra en kruka trilla och med gråten i halsen springa tillbaka till säkerhetsrummet där jag kan spara tre gånger innan jag går tillbaka och gör ett nytt försök. Om Resi 2 fortsätter såhär starkt så kommer det utan tvekan att vara ett av årets bästa spelupplevelser för mig. Det är vackert renderat och mjältspräckande skrämmande för mig men låter mig fortfrarande sakta ta mig framåt.

Spelar ni Resident Evil 2? Vad tycker ni än så länge?

KraaAAaaAaAAAaaam