Tack för kaffet, vi hörs

Jag har varit en del av Gamereactors redaktion i nästan tre år nu. Tre oerhört underbara, fantastiska, helt jävla dundermagiska år. Eller för att parafrasera min forna superkollega Erik: Dessa år har varit världsmästarbäst. Men nu är tiden kommen för mig att sluta på Gamereactor.

Än idag minns jag mejlet jag fick av Petter där han välkomnade mig som redaktionsmedlem. Jag minns hur jag höll det hemligt från min flickvän hela dagen bara för att jag vill säga det till henne när vi träffades. När hon steg in i min lägenhet var mina första ord: "Jag fick det". Hon förstod naturligtvis vad jag syftade på, varpå båda hoppade glatt upp till tonerna av "You're the Best" medan en färgstark regnbåge bildades utanför fönstret. Det där mejlet var en härlig glädjeinjektion - levererad precis vid rätt tillfälle i mitt liv.

Från det där hoppet i hallen fram tills nu så har jag känt mig priviligierad. Dels för att jag fått jobba med en grupp individer som är så fantastiska att ord inte räcker till för att beskriva deras... fantastiskhet (därav får jag hitta på nya), dels för att jag haft nöjet att ta del av världens i särklass bästa läsare. Jag vill att ni ska veta att det har betytt oerhört mycket för mig att se er regelbundet dyka upp i kommentarsfältet. I synnerhet er som kommenterat att ni skrattat åt något larvigt jag har skrivit. Även dagar då jag kände mig som en påse skit kunde något så banalt som en "haha"-kommentar från någon av er förgylla min dag. Känslan av att veta att en småfånig text eller mening jag har skrivit fått en annan person att skratta är, åtminstone för mig, ovärderlig. Så stort tack, för att ni lät mig fåna och dumma ner Gamereactor en aning.

Under dessa tre år har jag samlat på mig så många minnen att jag nästan kunnat skriva en Ayn Rand-tjock bok av allt. Som till exempel gången då Petter bad mig recensera Hatred, ett uppdrag som gjorde mig livrädd. Jag var så rädd att jag skrev om den recensionen flera gånger (i flera olika stuk) över en hel natt endast för att jag inte ville trampa på några tår, något jag efter version fyra insåg vara omöjligt så jag bestämde mig för att köra mitt eget race.

Jag minns även första gången jag lirade Halo med redaktionen - händelsen som blev startskottet för min utdragna fejd med Mäki. Ni kanske tror att redaktionen överdriver när vi skriver om min och Mäkis osämja. Tro mig, det gör vi inte. Jag och Mäki kan hamna i bråk om allt från vilken glass som är bäst till vilken skostorlek är mest optimal. Den värsta oenigheten vi haft var när Mäki påstod felaktigt att Battleborn var exakt samma spel som Overwatch. Då kände jag för att smälla en frusen Jysk-möbel rätt i nyllet på honom. Bråket varade i flera timmar (och senare år). Sjukt nog. Med det sagt vill jag ändå poängtera följande: Det finns få människor jag respekterar mer än Mäki. Han är en så genuint omtänksam individ att han får samtliga Disney-karaktärer att se ut som ett pack ubervåldsamma brottslingar.

Någon kanske undrar nu varför jag lämnar. Jag hade mer än gärna velat meddela att det har göra med att jag fått jobb hos Space X och att jag kommer vara en del av deras första bemannade uppdrag till Mars men den riktiga anledningen är lika tråkig som förutsägbar: Brist på tid.

För ett år sen, direkt efter att jag gått klart skolan, fick jag mitt allra första professionella jobb som systemutvecklare. Sakta men säkert har mitt fokus skiftat från att skriva vanliga ord som människor kan läsa till att skriva ord som en dator kan tolka. Det här nya jobbet har mer eller mindre gjort mig besatt av... ja, mitt jobb och programmering rent generellt. Nya livsmål har succesivt formats och min vana trogen så går jag all in för att se till att uppnå dem. För att åstadkomma detta har jag insett att jag måste spendera mer tid med att knacka kod och mindre tid med att spela... och skriva om spel. Tyvärr.

Ännu en gång: Tack ska ni ha för att ni gjort min tid här till något jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag växte upp med Gamereactor. Med Petter, Mäki, resten av redaktionen, alla läsare... ni har kollektivt, utan att veta om det, varit min supergoa internetfamilj. Och familjemedlemmar kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Tack för kaffet.