Spelminnen del 2: Vakna min son, Pappa ska skrikpruta.

Oavsett om jag var redo för det eller inte var det dags att släppa tag om den trygghet jag alltid kunnat falla tillbaka till, och nu bli en symbolik för den själv, för någon annan. Jag lovade att ge dig mitt allt redan från mammas mage, men förväntades inte att förhöras på det omgående, ännu mindre att DITT allt skulle förväntas från DIG omedelbart, sekunden du kom in i våra liv. Med din snedlagda missbildade fot, svag, liten, tidig och gul låg du på mammas bröst, och redan från ditt första andetag var jag redo att dö för dig.

För att ett medelvärde ska existera måste alltid något underprestera, i det här fallet dina värden. Jag var orolig. När dina skrik inte var panikfyllda var de istället fulla av smärta. När du inte skakade okontrollerat höll du istället på att kvävas av fostervatten. Du stacks i händerna, armar, fot och huvud, regelbundet. Du fick inte behålla maten utan såg ut att få upp mer än du fick ner. Som från vår barnmorska; "Er son luktar mer spya än bäbis".
Jag hatade dom orden, för jag visste att dom var sanna.

Du var bara några dagar gammal men redan med utmaningar i bagaget för en livstid. Jag gav dig oavkortat mitt allt, varje dag, men från en utgångspunkt av maktlöshet räcker det inte alltid med att göra sitt bästa. Jag kunde inte göra det bättre för dig, trots att jag redan älskade dig av hela mitt hjärta. Det här var din kamp att utstå, men det var också din kamp att vinna. För att ett medelvärde ska existera måste det också alltid finnas någon som överpresterar, och i det här sammanhanget imponerade du på oss alla.

För hur kunde du förmedla värme i dagar som var så mörka och kalla, och hur kunde du ge mer energi än du tog trots att du hade det tuffare än mig själv och pappa bara gick på ångor? Allt eftersom kom ditt vänsteröga till halvglimt, och med det såg vi igenom varandra fullkomligt. Självsäkerheten i dina föräldrars ögon om att vilja bilda familj med dig, och där vi trots alla tidiga motgångar aldrig önskade oss någon annan än just dig.

Din introduktion till livet skulle komma att bli en mer utmanande väg att gå än för de flesta. Men tillsammans fick vi gå i mål starkare än någon annan. Livet jag som förstagångsförälder oroade mig över att ge upp har jag inte saknat för en dag. För du min son är mer än summan av allt det jag trodde att mina högsta drömmar kunde resultera i.

Det här var försök nummer 2 i att få komma hem och på riktigt påbörja det nya livet vi tillsammans startat jag och min fru. Min son hade äntligen stabiliserat sig. Vi hade våra utmaningar framför oss. Både långsiktigt och kortsiktigt där de nästkommande dagarna skulle handla om att sekundbevaka andningen och få mitt miniatyr-jag att mer regelbundet äta.

Det blev inte mycket sömn för någon av oss de nästkommande veckorna. Som bäst sov han i knät, mot en amningskudde, med höga krav på kroppskontakt. Med underlag av cirka 2 timmar sömn i snitt per dygn blev det en riktig utmaning att hålla sig vaken de senare nattetimmarna. Jag hittade ett knep. Byggde jag som en vägg runtom amningskudden behövde jag inte nödvändigtvis nyttja mina händer till bäbisrelaterade ting.

Jag dammade av min DS enhet. Startade en del i spelserien jag alltid älskat, men länge skjutit upp och missat. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass. Jag avancerade snabbt i storyn. Inte bara var det mitt hittills mest effektiva sätt till att hålla mig vaken och fick nattetimmarna att gå, det var också ett spel jag hade svårt att slita mig ifrån. Smarta pussel som nyttjade konsolens unika funktioner till fullo, men det var också på denna merit som mitt spelande tvingades till fullkomlig tvärnit. Jag behövde en ny del till min båt. För att få den behövde jag likt något jag så ofta gör i verkliga livet passionerat skrikpruta, direkt in i enhetens microfon. Desto högre, desto billigare.

Väcka en ljudöverkänslig bäbis eller spara tid och pengar i spel? För den gamla jag hade valet varit uppenbart, men på bara några dagar hade jag blivit som en helt ny person. I min självutnämnda vackraste uppoffring och gest hittills som förälder samlade jag rupees hela natten, gav av det försiktigaste, mest konstgjorda hostljudet jag kunde förmå direkt in i micen. Delen till båtjäveln såldes lös till spelets högsta möjliga lurendrejeri pris som praktiskt taget kunde skicka NPC:n i fråga direkt in i digital förtidspension.

Det hade tagit hela natten, men det här var en lätt uppoffring för din skull, lätt för att redan lovat att aldrig ge dig något mindre än mitt allt. Det här var vår första spelrelaterade stund tillsammans, där jag önskar uppleva långt fler framöver med dig när du blivit större, starkare. Det här var historian om min tuffa första tid som förstagångsförälder och det första mötet mellan 2 ting jag gränslöst älskar och hur den stunden uppenbarade faktumet att jag bevisat allt jag på förhand lovade och trots all tidigare oro KAN bli en bra pappa.