Jag lider med dig Paolo Roberto.

I så många avseenden är vi av samma skrot och korn du och jag. Jag har sett mig själv i dina styrkor, men kanske relaterat mer till dina brister, och sett upp till hur du i denna ständiga balansgång av toppar och dalar lyckats få ett tillsynes välfungerande framgångsfullt liv, och indirekt blivit en representation för det bästa den typen av person jag i mångt och mycket är kan bli.

Något jag inte trodde kunde hända har under de senaste dagarna hänt, och jag har upplevt det som relativt jobbigt hur distanserad jag känt mig till denna person jag i så mycket delat åsikter med, och i omgångar till och med inspirerats av. Jag sörjer hur Paolo låtit sig bli en självuppfyllande profetia. Hur han låtit sig helhjärtat lyssna till sina självdestruktiva tendenser och låtit en stor skara av sin innersta krets betala det stora priset för hans högst omoraliska agerande. I mitt livs absolut lägsta punkt kan jag inte ens föreställa mig själv i dom skorna. Vi är visst inte helt samma du och jag, men för det betyder det inte att jag inte kan förstå delar av dig. I den stora, komplexa frågan som kallas självdestruktivitet.

Jag tvivlar på att många av de i det främre ledet av det offentliga hat som Paolo just nu behöver, och till viss del förtjänar, utstå faktiskt kan leva sig in i faktumet att en identitetskris likväl kan frodas i en framgång som en dal. Allt hänger samman med att inte känna igen sig i livssituationen man befinner sig i, då den inte överensstämmer med den egna självbilden. Av vem man är eller vad man tycker sig förtjäna. En stor skara depressioner grundar sig i känslor av att inte ha något man vill ha, men tycker sig borde få, och vilsenheten i varför man inte har det. I den andra änden av spektrat har vi de som tycker sig ha privilegierats med något de inte förtjänar, oavsett hur hårt de i själva verket jobbat för att få det. Där denna typ av person i detta stadium på helspänn inväntar den domedagsprofetia som förr eller senare förväntas ska inträffa, för att återigen återvända tillbaka till den verklighet där dom mer känner sig som sig själva. På botten. Det är inte vad dom vill, men det är vad dom förtjänar. Blir det tidskrävande och fallet från framgång inte infaller sig naturligt måste något vara fel. Då måste situationen rätas till med egna medel. Det är en långtmer komplex form av identitetskris än det första exemplet. Vägen till den inre upprättelsen mer ofokuserad, men också sorgligare. Åtminstone i min bok.

Med detta som grund köper jag Paolos förklaringsmodell till varför det som inträffade hände. För även om jag inte levt det under samma extrema utveckling så har jag åtminstone kommit i kontakt med det. Sökt hjälp för det, och blivit långt bättre på att hantera det. Det är något äkta, och något oerhört jobbigt. I alla de som är ivriga i att skjuta ner denna förklaringsmodell och menar att Paolo söker sympati i en enda stor snyfthistoria; vad tror du? Att Paolo sexuellt behöver något så nischat som han inte kan uppnå med någon inom ramarna av lagens långa armar? Eller inte har tid eller råd med en tur och retur till Hamburg om nu det begäret inte kan stillas? Jag är oerhört skeptisk till den förklaringen, men åtminstone öppen för den, till skillnad från de som menar att det här är den ENDA rimliga förklaringen, och talar om det med sådan hatfylld passion att jag inte kan göra annat än att skratta åt den och finna den som en väldigt empatilös, sorglig reaktion till en person i nöd. Som tar ansvar i sin handling, ber om hjälp, erkänner problemet och antyder en stark vilja i att förändra den. Det krävs sällsynt och respektabel stake att erkänna det för sig själv, framförallt inom ramarna av det offentliga livet Paolo lever i där tidigare praktexempel varit att hålla tyst om det och förskjuta ansvar. Som i längden visat sig gynnats i både rättsprocesser och betydande delar av det svenska folket. Är du tyst om det tillräckligt länge så har det förr eller senare förmildrats, men du har heller inte på riktigt gjort upp med dig själv och dina problem. Just detta väljer Paolo att göra. Offentligt, som en lärdom för andra på bekostnad av sin egna image. Jag hade nog inte vågat det och jag tror inte du heller hade vågat. Om du känner igen dig i ett strängt förakt mot honom, tänk efter: vem fan är du att håna hans linje?

Just detta anknyter till det jag har som störst problem med i denna pågående diskussion. Sveriges direkt kontraproduktiva linje, som maskerar sig i något som ska framstå som progressivt. Där personer som älskar att straffa Paolo inte låter honom vara den enskilda bäraren av deras hat. Fastän dom ramar in det som att det är det dom vill, och fastän Paolo själv ber om det. Det här borde vara ett ärende så simpelt som att stå mellan Paolos nära och kära, de involverade i sexhärvan och rättsväsendet. Istället blandas ytterligare kedjor in som önskar axla det som egentligen är rättssystemets ansvar. Att straffa honom, för ett straff förtjänar han, men här sker det utan gränser för rimlighet och trampar i själva verket på folk helt utanför händelsen ifråga. Vart är sambandet i varför jag inte ska kunna köpa Paolos företags pasta på Coop för att Paolo försökte köpa en prostituerad? Tycker nu det Svenska folket att det är rimligt att jämna Paolos företag med anställda till marken för detta, låt folket åtminstone bestämma företagets framtid med sina egna plånböcker, och ta inte det beslutet ryggradslöst för givet i förtid! Du kan fortsätta köpa vad du vill menar vissa, men hur när alternativet helt tas ifrån mig från makter som står över mig och tror sig spegla det jag vill?

Sexhandel är ett självdestruktivt forum fyllt av förlorare, men jag vill heller inte blint erkänna att jag ser på varje prostituerad som ett offer påtvingad sin uppgift i det relativt kompletta välfärdssamhälle vi lever i. Snarare ser jag prostituerade som en helt avgörande del i problemet av sexhandeln som tilldelas en för stor del empati och utan motsägelser ska tilldelas titeln som offer. Utan denne har vi inget brott, jag ser dom istället som sjuka i behov av hjälp, och det enda som denna paradoxala lag som gör det lagligt att sälja sex men inte köpa gör är att vi kräver en konkret handling från personen vi kallar gärningsman innan rättsprocessen kan träda in och hjälpa i den bestialiska handlingen som vi menar att den prostituerade till varje pris ska undanhållas från. Vems tjänst är det?

Detta grundar sig i det mest konkreta exemplet jag stött på i varför min åsikt i det här inte skulle vara ok att ha när jag fört min diskussion kring ämnet. Att jag i det pågående fallet med Paolo inte ser det så entydigt som ett offer, en gärningsman. Ovanstående kritiska exempel på problematiken jag ser kring prostitution kanske talar för att det är 2 gärningsmän jag ser, men det är det inte heller. Jag ser minst två offer, som båda är i behov av hjälp och grundar sig i självdestruktiva tendenser vi borde vara behjälpliga i istället för att håna. Det är inte min entydiga bild som kan tillämpas i varje fall av sexhandel. Absolut inte, så långt ifrån, men ändå står min åsikt som det mer kontroversiella har jag upptäckt. Där en mer accepterad åsikt vid fikaborden är att önska se någon, med alla band denne har knutna till sig, ruttna bort. Progressivt kallar vi det, motbevisad kommer jag kalla det när vi ser en rehabiliterad Paolo tillbaka i rampljuset. För jag vet att jag kunde lämna stora delar av mina självdestruktiva tendenser bakom mig genom den hjälp jag sökte för det, och kan jag så kan han. För i mångt och mycket är vi av samma skrot och korn, han och jag. Paolo Roberto.