Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Best of the West

Best of-vågen fortsätter! Jag ville egentligen följa upp min förra extremt långa Best of-titel med något ännu virrigare och behandla något onödigt obskyrt poänglöst, men jag blev på en sådan varm västern-humör häromdagen att den planerade Best of-Animerade matscener som ser smarrigare ut än föda i live action-filmer får helt enkelt vänta.

(5) Unforgiven
Den legendariska revolverliraren Clint Eastwood förvandlas till ett mordiskt monster i vad jag anser vara den bästa av Eastwoods cowboy-legender, som snarare smyger in i det regniga nattmörkret täckt i sina fienders blod än att rida ut mot solnedgången som någon nobel hjälte. Unforgiven var en mörk och välskriven våldshistoria som - likt filmtiteln antyder - är svår att glömma.

(4) McCabe & Ms. Miller
Vad jag uppskattar med denna karga filmpärla är dess oromantiska och molokna västerntolkning, där jakten på den amerikanska drömmen vadade i gyttja, frost och snö. Leonard Cohens ljuvligt dystra toner satte den perfekta stämningen i en anmärkningsvärd, realistisk och fantastiskt blek anti-västern som fångade den mänskliga kylan och dysterheten från det gamla Amerika.

(3) Once Upon A Time in the West
Av alla Sergio Leones spaghettiwesterns var nog Once Upon A Time in the West hans mest stilbildande och skickligaste verk. Ennio Morricones munharpa river så skönt i den sandiga tystnaden, där den täta regin och den vassa klippningen bygger upp dueller så magnifikt att ofta tappar andan. Inga ord behövde egentligen sägas - Bronsons isiga blick sade i princip allt.

(2) The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Svartvita västernmyter nystas upp i ett komplext drama om hur Jesse James-legenden nådde sitt slut. Casey Affleck och Brad Pitt storspelar i subtila och mänskliga rolltolkningar som gör det avgörande mordögonblicket till en av de mest hjärtskärande ögonblicken jag har sett i en westernberättelse. Fotot och musiken är dessutom sanslöst gripande och ramar omsorgsfullt in en historia om vår flyktiga perception.

(1) True Grit (2010)
Första gången jag såg Coen-brödernas version tog det ett tag för mig att smälta historien och jag minns att jag en gång vaknade mitt i natten, tårögd och otroligt berörd av Matties inre resa. Sedan dess har jag sett filmen fler gånger än jag vågar erkänna (en vana med Coens filmer) och varje gång uppskattar jag prestationerna, berättandet och karaktärerna mer än sist. True Grit levererade en råbarkad hämndsaga som undvek klyschor och som fångade vilda västerns alla egendomliga drag på ett vackert vis. Scenen där Rooster rider ut med förgiftade Mattie, passerar de nedskjutna gängmedlemmarna, rider tills den flåsande hästen kollapsar och kutar för allt vad den gamla sönderalkoholiserade gubbkroppen orkar med flickan i famnen - samtidigt som hon fortfarande har odågan Chaney i sikte - kan mycket väl vara den mest emotionella västernscenen jag någonsin har sett. Hailee Steinfeld stal dessutom varje scen hon medverkade i och slutscenen lämnade en tomhet som fortfarande förföljer mig.

Best of the West

Vilka är dina västernfavoriter?

Captain Marvel var rätt kass

Berättarmässigt kändes ju mellanfilmerna Ant-Man 2 och Captain Marvel alltid lite dödsdömda med tanke på vilken hög ribba Infinity War lade förra året. Jag hade därför inga särskilt höga förhoppningar om Captain Marvel, men då superhjältinnan var tänkt att introducera nästa serietidningsepok i denna långa hjälteföljetong faller hennes solofilm desto mer platt än förväntat.

Hjältinnan saknar nämligen personlighet och saknar drivkraft under majoriteten av filmens gång, där karaktären mest känns som ett blankt blad som möter extremt lite motstånd. Detta gör att filmens första halva inte fungerar överhuvudtaget; Larsons känslolösa superkrigare leder mest till onaturliga mänskliga interaktioner och en riktigt ojämn ton i en annars trist konspirationshistoria som involverar utomjordiska krigare. Inte ens när Larson ryker ihop med en kraftigt föryngrad (och desperat) Samuel L. Jackson hittar filmen någon bra grund att stå på och som tittare vill man mest smyga iväg till en pågående visning av Alita: Battle Angel. Man drunknar nämligen i exposition, hopplösa skämt och pratiga scener istället för att följa en persons återupptäckt av sig själv. När man väl når den där inspirerande punkten, där äntligen Carol förstår vem hon är, känns det som att ögonblicket kommer alldeles för sent. Det är helt enkelt svårt att känna av den där renande, hårresande triumfen när nästa scen är en förfärlig actionscen med No Doubts "Just A Girl" i bakgrunden.

Roligare blir det när Nick Fury slår ihop sig med en mystisk katt kallad Goose och denna duo den senare halvans största behållning, men mest undrar man varför berättelsestrukturen känns så bakvänd. Varför ska vi bry oss om robotliknande Carol Danvers, överhuvudtaget? Vad är ens poängen i att inte låta huvudpersonen agera som en människa? Avengers-hjälten The Vision, som ju är en maskin, hade mer själ än så här. Jag vet att några av mina kollegor här ogillar Wonder Woman-filmen, men... där hade hjältinnan åtminstone lite personlighet! En drivkraft, med ett tydligt mål! En handling, med dilemman! De fem (!) manusförfattarna som skrev Captain Marvel hade uppenbarligen ingen aning om någonting och resulterar i en förvirrad ursprungshistoria som aldrig tillfredsställer.

Captain Marvel är med andra ord en trist och förutsägbar standardrulle i Marvel-världen som spelar lite i samma "vem bryr sig"-liga som exempelvis Doctor Strange-filmen och som man egentligen inte behöver se som förberedelse inför Endgame. Det mest anmärkningsvärda med den där filmen är att filmkritiker överhuvudtaget omfamnar detta istället för att lyfta en fantastisk film som Alita. Så... se gärna Alita, för andra eller tredje gången.

Captain Marvel var rätt kass

Nu ska jag stå och blänga, i två timmar

Best of Underskattade animerade komediserier

This post is tagged as: Best of, Animerade, Underskattade, Komedier, Tv-serier, Adult Swim

5) Harvey Birdman, Attorney At Law
Klassiska Hanna-Barbera-karaktärer gör upp i en rättssal om allt från Quest-familjens vårdnadstvister och Scooby Doo-gängets droginnehav. Genialt! Harvey Birdman hyllade den klassiska Cartoon Network-eran lika mycket som den injicerade en god dos juridisk torrhet i en stjärnspäckad nostalgi-remix. Adult Swims advokatkomedi var helt enkelt originell, skarp och raffinerad. Nothing further, your honor!

4) The Critic
Den kompromisslöse filmkritikern Jay Sherman håller än idag och är perfekt att slå på om man vill åt den där utsökta, subtila humorklimpen som ju även gjorde tidiga Simpsons så speciell. Sherman bävade aldrig för att totalsåga själlösa (och härligt parodiska) blockbusterfilmer och omfamnade alltid sina osäkerheter, vilket gjorde att man hejade på denne knubbige lille figur och förälskade sig i den romantiska New York-stämningen.

3) Freakazoid
Som liten älskade jag designen och färgerna, som äldre älskade jag seriens urspårade meta-sfären och dess starka Animaniacs-anda. Spielberg.producerade Freakazoid var en otraditionell superhjälteshow struntade i allt som logik hette, påminde starkt om Deadpools fjärde-väggen-brytande humor - fast på ett mer betydligt mer familjevänligt vis - och drev med nördkulturen på ett härligt svängigt vis.

2) Aqua Teen Hunger Force
Superb non sequitur-komedi som tillsammans med Space Ghost definierade Adult Swim-humormärke och som än idag roar, kungligt. Jag älskar det kontinuerliga skämtet där serieskaparna förnyar seriens premiss varje säsong - men är i själva verket exakt samma flamsiga nonsensserie. Seriens största och bästa behållning var givetvis grannen Carl Brutananadilewski, som med sin oursäktande New Jersey-attityd och grisiga beteende vinner mitt hjärta varje gång han öppnar sin oförskämda käft.

1) Ghost Stories
Ok, jag fuskar här. Tekniskt sett är denna spökanime inte alls en komedi - ursprungligen. Den råkar bara ha världens roligaste dubbning. När serien floppade i hemlandet och bad jänkarna att göra vad de vill med manuset förvandlades en usel familjehistoria till en rasande olämplig och hysteriskt lugnpunkterande parodi. Resultatet är alltså en totalt oseriös skräcksaga som skämtar om allt från abort, japansk gubbsjuka, rasism, kristna freaks och tidelag. Så roligt att man får andnöd...

Best of Underskattade animerade komediserier

Oscars 2019 - Tankar och spådomar

This post is tagged as: Oscars, Black Panther, Roma, Gala, Green Book

Nu i natt, kl. 2:00 svensk tid, ska Oscarsakademin hedra förra årets bästa filmprestationer och jag tänkte lätt sia om vinnarna. Bästa Film-listan består av följande filmer: A Star is Born, BlacKkKlansman, Black panther, Bohemian Rhapsody, Green Book, Roma, The Favourite och Vice.

Generellt sätt tycker jag att filmrepresentationen här tyder på ett svagt filmår, eller snarare en av de märkligare blandningarna hittills. Musikala filmer som Bohemian och A Star is Born känns som givna publikfavoriter, medan Vice och Black Panther har inget här att göra. Vice kändes som en ljummen SNL-sketch och Black Panther... man kunde nog känna hur alla världens handflator unisont slog mot anletet när Black Panther blev nominerad som Bästa Film. Denna kom ju inte heller som någon överraskning med tanke på hur omtalat dess kulturella genomslagskraft för afroamerikansk presentation i film var och hur hårdförd Oscarskampanjen varit, men var ligger egentligen det konstnärliga värdet i filmen? Med en finstämd (och bortglömd) film som Moonlight förstår man, men med Black Panther? Inget mer än en standard Marvel-rulle, mest här för att plocka lite lätta politiska poäng, sticka ut lite med klippta klor. Så har ju Oscars alltid varit, egentligen. Ren politik.

Hur som haver! Personligen tror jag att Bästa Film-priset går till Green Book. Inte alltför kontroversiell, inte alltför väntat, en perfekt lagomfilm som berör alla och gör alla nöjda. Även om Roma är omtalat vill nog inte Akademin ge tyngsta priset till en Netflix-film ännu (man vill nog inte erkänna streamingvärldens insatser helt ännu), men Alfonso Cuarón kommer definitivt att belönas som Bästa Regissör om man följer mönstret - vilket man brukar göra - genom bland annat BAFTA och Director's Guild of America Awards. Spike Lee kommer alltså att snubbas här för hyggliga BlacKkKlansman, men har desto större manuschans.

Jag älskar Isle of Dogs och Mirai (mer om denna anime senare), men Spider-Man: Into the Spider-Verse kommer att knipa hem Animationspriset. Inte mig emot, egentligen - det är kanske den bästa Spider-Man-filmen som har gjorts sedan Raimis storhetsera och dessutom har Spider-Verse redan varit favoriten hos flera filmprisutdelningar, där den bland annat tog hem storslam hos Annie Awards.

De mest intressanta filmerna från förra året var nog guldklimparna från andra delar av världen, där framförallt Shoplifters och Cold War imponerade. Men här är det givet att Bästa Film-nominerade Roma vinner som plåster, och kommer även att vinna för det omtalade fotot (Cold War är min favorit i den kategorin). Jag gillade Roma skarpt för sin nostalgiska och personliga tidsskildring, men ska erkänna att jag inte direkt var helt emotionellt tagen av den så här i efterhand. Danska Den Skyldige och Sydkoreas Burning inte tog sig vidare i Oscarskvalen, rekommenderas dessa varmt.

Oscars 2019 - Tankar och spådomar

Musikmässigt snubbades Michael Giacchino för Incredibles 2, som enligt mig var en av filmens vassaste aspekter. Här ser jag gärna att briljante Alexander Desplat belönas för Isle of Dogs och jag skulle inte blir alltför besviken om Mary Poppins vinner här - även om filmen i sig var medioker som bäst - men här vinner nog Black Panther. Det är såklart roligt att svenske Ludwig Göransson har Oscarschans, även om jag anser att Panther-musiken i sig är rätt generisk och andefattig. Jag förväntar mig också att Black Panther vinner Bästa Sång, men enligt alla Oscarssierskor kommer Akademin "go Gaga" för populära A Star is Born-sången Shallow. Personligen hade jag älskat att se "Spurs For Wings" från Buster Scruggs vinna här, som ju var en av förra årets musikhöjdpunkter för egen del.

The Favourite tar hem scenografi, kostym och satsar på att The Favourite - förmodligen Yorgos Lanthimos bästa film - också kammar hem originalmanus för sitt skarpa och eleganta manus, medan antingen If Beale Street Could Talk eller BlacKkKlansman har störst chans på Manus baserad på förlaga.

Mer tekniska Oscars som ljudmix, ljudredigering och filmklippning går garanterat till publikfavoriten Bohemian Rhapsody och jag tror också att kritikerhyllade prestationen av Rami Salek går hem hos juryn som Bästa Manliga Huvudroll - även om Bale även kan imponera domarna med sin rejäla skådespelardedikation. Bästa Kvinnliga känns lite mer osäker, men Glenn Close kan ta hem ett "det var på tiden"-pris för pärlan The Wife. Det förtjänar hon, faktiskt, även om Olivia Colman också gör bra ifrån sig i The Favourite. Att Gaga dessutom är nominerad här - istället för exempelvis Toni Collette i Hereditary - är bisarrt...

Birollsmässigt är det också absurt att inte se Timothée Chalamet (A Beautiful Boy) eller Tilda Swinton (Suspiria) bland de nominerade, men de aktuella birollslistorna är inte så knepiga heller. Jag ser gärna att mysgubben Sam Elliot också tar hem ett "det var på tiden"-Oscar för alla dessa år, men tror att populära Mahershala Ali åter får en skjuts i karriären med ännu en statyett. Effekt-priset går nog till Infinity War och jag har ännu inte hunnit spana in de nominerade dokumentärfilmerna.

Avslutningsvis ska det bli intressant att kika på årets galashow (om jag orkar hålla mig vaken) med tanke på hur Akademins försök att förnya sig fallit platt gång på gång; deras popularitets-Oscar (i ännu ett försök att ge Black Panther mer uppmärksamhet) möttes med bitande kritik, galan blir utan värd efter att Kevin Hart hoppade av sedan Twitter-krigarna varit i farten och senast kapade man sändningstid från klipp- och sminkkategorier för att istället klippas ihop under pauser i ett out of touch-försök att göra galan mer attraktiv - något som Akademin nu åtgärdat efter att Editors Guild rasade. Det är inte så konstigt med tanke på att de har kämpat med ständigt dalande tittarsiffror och svalande TV-tittarintresse. Är det ens någon som minns vilka filmer som vann Bästa Film de senaste 10 åren, exempelvis? Green Book kommer nog att hamna i glömska lagom till nästa år, men det fascinerar mig hur Akademin uppmärksammar den alltmer växande superhjältegenren och den starka närvaron av en Netflix-film. Vi får se hur det hela går...

Vilka filmer hoppas du vinna i år? Vilka andra filmer förtjänar att uppmärksammas mer?

Jag älskade Alita: Battle Angel

This post is tagged as: Alita, Anime, Manga, James Cameron, Robert Rodriguez, Cyborg, Science Fiction, Battle Angel

Jag hade verkligen inte särskilt stora förväntningar på James Camerons lilla passionsprojekt Alita efter floppvibbarna och kritiken den har fått, men gick ändå och såg Robert Rodriguez tappning och känner mig helt omvänd. Alita: Battle Angel är inte på något sätt något mästerverk. Långt ifrån perfekt. Den kan bitvis vara töntig, klyschig och smårörig, men ändå lyckas den engagera och fläta samman trådarna så... rätt. Filmen känns så rätt, på något sätt. Framförallt känns den klassisk och tillfredställande och inte så där tråkigt slätstruken som många dystopier och young adult-filmer kan kännas idag.

Tvärtom har Robert Rodriguez läckra lilla cyborgfest massor av personlighet och själ, som gör att exempelvis relationen med den stundtals dåligt spelade pojkvännen Hugo känns charmig och det finns en sådan intensitet och elektricitet inför slagsmålsscenerna att man ständigt stannar upp för att supa in atmosfären. Titelfiguren är också fantastiskt driven, en krigarhjältinna med hjärta och själ som engagerar genom hela sin utveckling. Jag föll också för filmens look, atmosfär, oemotståndliga energi och detaljrikedom som i övrigt ramade in en lyckad Hollywood-blandning av Alita-animen och mangaförlagan. Man förlorar sig helt i denna brutala cyborg-värld på ett sätt som exempelvis den amerikanska Ghost in the Shell-rullen helt misslyckades med.

Alita är alltså inte bara Rodriguez bästa film sedan Sin City, det är också en av årets allra bästa bioupplevelser. Risken är stor dock att filmen inte spelar in tillräckligt mycket för att garantera en uppföljare, för efter cliffhangerfinalen vore det ju ett brott mot mänskligheten att inte avsluta Alitas spektakulära historia. Det vore tragiskt, så se till att se den. Gärna på Imax med bästa möjliga ljudsystem. Det är denna filmpärla värd.

Jag älskade Alita: Battle Angel

Tro mig, man vänjer sig vid ögonen...