Isle of Dogs var enastående

När den korrupte borgmästaren Kobayashi bannlyser alla Japans hundar till en sop-ö på grund av en hundburen smitta, bevittnar hans 12-årige skyddsling Atari hur hans älskade livvaktshund Spot tas ifrån honom och beslutar sig för att flyga till ön för att ta hem sin älskade jycke. Väl där möter han ett gäng hemlösa vovvar som mer än gärna hjälper sin nya ledare, till packledaren Chiefs stora förtret. Men jakten på Spot blir snårigare och betydligt mer komplicerad än jyckarna hoppades på...

Vissa filmer vet man, innerst inne, att man kommer älska. En sådan där film som känns gjuten just för dig, en film som tilltalar alla dina begär och som lever ett eget liv i ditt huvud redan innan filmen ens visats. Wes Andersons senaste stop motion-pärla, Isle of Dogs, är just en sådan film; en film som på förhand sett makalöst fantasifull ut och smärtan av min eviga väntan på filmen tynade bort så fort de aggressiva, japanska trummorna började dundra i biografen. Det är nämligen lätt att förälska sig i Andersons sagoaktiga kapitelindelade struktur, hans förtjusande känsla för bildkomposition och perfektionistiska symmetri, samt hur hans futuristiska Japan fullständigt sjuder av hyllningar till mästaren Akira Kurosawa (där vi bland annat kan känna igen klassiker som De Sju Samurajerna och Himmel och Helvete). Det finns också en påtaglig spänning mellan de bländande vackra resesekvenserna och Andersons typiska "deadpan"-komik som gör Isle of Dogs till mer en bara en odyssé med loppbitna jyckar; en minutiös sushitillredningsscen kan exempelvis te sig lika charmerande elegant som makabert mordlysten och ett lättsamt resemontage kan skymta deprimerande ögonblick från Kobayashis konspiration mot sina politiska fiender, vilket ger den annars enkla intrigen en alldeles utsökt visuell nerv som visar både framtänder och bett bland de mer bedårande djurscenerna.

Isle of Dogs är en förträffligt angelägen fabel om samhällets cyniska utveckling, vårt förhållande till naturen och att vara utfryst från samhället. De herrelösa hundarna drömmer om att hitta mening med sina liv igen, precis som herrelösa samurajer och för ledarhunden Chief blir denna ängslan efter en husse påfrestande; han har lärt sig att klara sig själv på gatorna så länge han kan minnas - varför vara en del av samhället som förkastade en? Det lätt att älska berättelsens och de distinkta karaktärernas starka driv, där minnesvärda karaktärer som den Lurtz-liknande Major-Domo kastar en Rasputin-liknande skugga över den hundhatande Kobayashi-dynastin och den fräkniga utbytesstudenten med politiskt engagemang helt dominerar scener med sin eldiga personlighet, ihärdiga detektivarbete och gigantiska afrofrisyr. Även hundarna har otroligt mycket personlighet och att bara höra Jeff Goldblums och Bill Murrays ljuva stämmor från pälskrabaterna är en helfestlig upplevelse i sig och är anledning nog för att betala för en biobiljett.

Allt detta, samt Alexandre Desplats underbara filmmusik, gör Isle of Dogs till en årets allra bästa filmer, om inte den bästa hittills. Om ni vill återvända till den varma tonen från Fantastic Mr. Fox eller vill hitta något nytt att gnaga på efter den utmattande Avengers-perioden, är Isle of Dogs en given rekommendation för dig som älskar Andersons unika filmstil - eller om du bara dyrkar film i överlag. Det här är sann filmkonst och hädanefter hoppas jag Anderson enbart ägnar sig åt stop motion-mästerverk som denna.