Svenska
Blog

Bäst på Netflix (1)

Efter suveräna filmer som Hold The Dark och Apostle har Netflix-utbudet verkligen imponerat på sistone, vilket ledde till en diskussion om Netflix-utbudets starkaste produktioner hittills... vilket i sin tur ledde till en rad "Bäst på Netflix"-listor där vi motiverar våra tio plock. Nu kör vi! Vilka är era favoriter? Håller ni med om denna lista?

10) American Vandal
Mockumentären, som kretsar kring mystiska vandaler som utför vulgära dåd för att få uppmärksamhet i media, verkade mest larvig och hopplös sett till premissen. Men tji fick jag - det visade sig vara en engagerande och syrligt satirisk samhällskommentar om sociala mediers starka förhäxning hos tonårskulturen och även en uppfriskande dissekering av brottsgenren i sig, som en slags drift på populära serier som Netflix-succén Making a Murderer. Historien om vandalen som smög in laxermedel i skolmaten och lät elever skita på sig var särskilt iögonfallande och som visade på överraskande stor skärpa och sinne för balans mellan det påtagligt jordnära och det absurt bisarra. Det känns som en premiss som aldrig borde ha fungerat från början och ändå klarar serieskaparna uppgiften galant med hjälp av klyftiga perspektiv som lyfter ett annars intressant drama om att vara en amerikansk tonåring som förlorat sin kommunikationsförmåga i dagens dömande digitala era.

9) A Series of Unfortunate Events
Som ett fan av Syskonen Baudelaire-böckerna var det lätt att förälska sig i denna lekfulla och visuellt sprakande barnsaga om livets grymheter. Med hjälp av snillrika tvister och den dystra inramningen lyckas Netflix-versionen av Baudelaire-barnens högst olyckliga omständigheter hitta sin egen röst, samtidigt som den gör källmaterialet rättvisa och botar den depression som uppstod när det aldrig blev någon uppföljare på den ordentligt underskattade 2004-filmen. Visst är strukturen strikt repetitivt och avsnitten är - likt böckerna - skrivna på samma olycksbådande mall, men det är ju också lite av poängen med Lemony Snickets tragiska berättelse; de tre föräldralösa syskonen bebor hamnar ständigt i en ond cirkel av självupptagna, egoistiska och rent av barnsliga vuxna förebilder som saknar förmågan att sätta sig in i barnens skor och inse att världen är bra mycket grymmare och hänsynslös än de tror. Dessutom är Neil Patrick Harris hutlöst underhållande som den patetiske greven Olaf och jag längtar efter den tredje och sista säsongen...

8) Daredevil
Trots att den andra Daredevil-säsongens kvalitet sjönk markant mot finalen, var det ändå ett sant nöje att följa Matt Murdocks karaktärsutveckling hela vägen och är en serie som inte bara visar vilken potential TV- serietidningsvärldar faktiskt har - Daredevil som dramaserie uppfyller till och med superhjältepremissen på bästa möjliga sätt och är idag fortfarande en av de bästa superhjälteserierna som går att hitta idag. Inte nog med att Daredevil permanent tvättade bort den bittra eftersmaken som den ohyggliga Ben Affleck-rullen lämnade efter sig, den visade även att en serietidningshistoria var så mycket mer än bara de explosiva Avengers-hoten; det var en djupdykning hos karaktärer vi lärde känna från serietidningsrutorna och som gav figurerna nytt liv, nya perspektiv. Vincent D'Onofrio kan också mycket väl vara en av de bästa och mest minnesvärda antagonisterna jag har sett i en Marvel-produktionen. Efter mitt besök hos Daredevil-studion i New York är jag dessutom fullständigt övertygad om att den tredje säsongen mycket väl kan bli den bästa hittills och jag har nog aldrig varit så laddad på en superhjälteserie som jag är nu...

7) Okja
E.T. möter köttindustrin i denna magvridande, originella och enastående vuxensaga om mänsklighetens inre korruption och vår fördärvade relation till naturen. Den talangfulle Snowpiercer-regissören Bong Joon-hoo skiftar mellan mardrömslikt mörk humor med en barnfilms oskuld i en överraskande lyckad blandning som sätter en genetiskt avlad super-gris och en modig liten flicka i centrum för denna skruvade kidnappningsthriller. Filmens excentriska natur och den ljuvligt överdrivna företagskapitalistismen gav filmen en kall och visuell knorr som kontrasterades väl med den grönskande, sällsamma sentimentaliteten och filmen behövde inte heller köra in moralkakor i halsen på en - allt man behövde göra var att luta sig tillbaka och bara njuta av denna störtsköna neddykning i mänsklighetens mörka vrå. Fram till slutet, det vill säga - då var man så emotionellt utmattad att man för ett väldigt kort ögonblick övervägde att dra ner på köttkosten...

6) Manhunt: Unabomber
Jag hade till en början inga större förhoppningar om denna miniserie när jag hörde att dunderklåparen Sam Worthington skulle spela en av de ledande FBI-utredarna i fallet, men även om delarna där Worthingtons samlingskaraktär Fitzgerald möter Kaczynski är uppenbart fiktiva visade sig serien vara en läskigt kylig, kalkylerande och ytterst aktuell berättelse som kröp under skinnet med skärpa, spänning och nerv. Bara avsnittet där vi faktiskt får lära känna Kaczynski fram tills han förvandlades till den mördare vi känner till idag var anledning nog att följa fallet, gjordes med iskall precision och som ändå lyckades skapa ett sympatiskt band med Paul Bettanis djupt störda individ fram tills brevbombsdåden ägde rum. Miniserien var rik på utsökta detaljer och blixtrande observationer som gjorde att man inte ville missa en endaste sekund av denna välskrivna och rafflande seriemördarthriller, vilket snabbt gjorde Manhunt: Unabomber till en given Netflix-favorit.

Bäst på Netflix (1)

5) GLOW
Den hypade wrestlingkomedin levde sannerligen upp till sitt markanta rykte och enligt mig är detta mycket tack vare huvudrollsinnehaverskan Alison Brie som andas in en desperation, ängslighet, passion och äkthet i den sjaskiga bransch hon väljer att nästla sig i. Redan från det briljanta pilotavsnittet är det lätt att se hur begåvad Brie är i rollen som den panka skådespelerskan Ruth, som med en nedbruten självkänsla ändå gör allt i sin makt för att odödliggöra sig själv som en stark kvinnlig wrestling-karaktär och resultatet är ett ordentligt uttrycksfull, oväntad och livad knockout som får vårt innersta 80-talsblod att pumpa hejvilt. Dessutom är serien smockad med glittriga gladiatorer i de mest bisarra pudelfrissor som alla tillför sin egen energi och personlighet i den sunkiga slagsmålsringen och vars snabbkäftade kaxighet oftast fick tårarna att spruta av skratt. Konceptet kändes lika okonventionellt som det var rått och ruffigt och berättandet var lika tajt som de mycket strama wrestling-kostymerna, vilket gjorde denna pudriga och passionerade pärla till mer än bara en 80-talskomedi.

4) The Crown
Att inte ha med det påkostade historiedramat The Crown i en lista över de bästa produktionerna hos Netflix är inte bara obligatoriskt - det är i princip ett brott mot mänskligheten att inte erkänna dess storhet. Så bra, driven, emotionell, sofistikerad och övertygande är nämligen den uttömande historien om drottning Elisabeth II, som enligt mig är definitionen av en mysserie; man vill bara vira om sig i en filt med en kopp brittisk te och supa in seriens kungliga intriger, personliga dilemman och de många uppoffringarna med största varsamhet. Förutom starka skådespelarinsatser från bland annat Claire Foy och Matt Smith, fångade serien in dig i de kungliga hallarna med strålande foto, ljuvlig musik och enastående regi som knöt samman den komplicerade familjens många snåriga silkestrådar. Jag längtar verkligen efter den tredje säsongen, som ju spolar framåt i tiden och som har ersatt en redan magnifik ensemble. Kunglig underhållning av allra högsta klass, helt enkelt.

3) Maniac
Antingen älskar man Cary Fukunagas utflippade drogtripp eller så hatar man dess pretentiösa premiss, har jag märkt efter flertalet konversationer med redaktionskollegorna och vänner. Jag förstår såklart kritiken, men redan minuter in i serien var jag som förälskad. Hypnotiserad. Trollbunden av denna triumferande hjärnskrynklar-odyssé. Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vare sig Jonah Hill eller Emma Stone, men på något magiskt sätt lyckades detta djupt terapeutiska drogdrömmeri få mig att älska Stones och Hills vilsna själar och vars undermedvetna livsöden sammaflätas i en omtänksam, romantisk, vacker och uppmärksam vänskapshistoria. Den retrofuturistiska 80-talsestetiken kändes som helt rätt inramning för denna saga om ensamhet, skuld, skam och hur mycket vi tar för givet att bara... lyssna, öppna upp sig, att älska sig själv för den man är - med brister och allt annat som kommer med livet. Maniac är sagolikt söt och är en av de mest underbara upplevelserna som går att hitta hos Netflix just nu.

2) Mindhunter
Det kändes som att Mindhunter, den David Fincher-ledda thrillern om den banbrytande profileringstekniken hos FBI, kom från ingenstans när det väl begav sig. Jag minns att serien knappt marknadsfördes och ingen visste riktigt vad man skulle förvänta sig av den gråa thrillern, men numera anser jag att detta är en av Netflix-tjänstens obligatoriska TV-upplevelser. Mindhunter är en polerad guldklimp som bländar tittaren med sin läckra iscensättning och psykologiska prägel, som hänför oss med strålande manus och lika lysande skådespelare. Ibland blev man ju som förstenad och kallsvettig av intervjuscenerna, som om de vore hämtade från verkliga inspelningar, som om karaktärerna trängde sig in i ens huvud och vägrade släppa taget; så sylbladsvass, tät och naturlig är seriens pingpong-växlande dialog och visade att man inte behövde ta till seriemördarklyschor för att göra en seriemördarthriller engagerande. Huvudrollsinnehavarna kändes perfekta i rollerna, där det ljuvliga samspelet mellan kollegor och djupt störda brottslingar gav serien en alldeles unik vinkel och en säregenhet av sällan skådat slag. Till skillnad från många serier i liknande genrer, ödslades inte en endaste minut på irrelevanta sidospår och minsta replik och handling har betydelse.

1) Bojack Horseman
Det är direkt tärande att kika på Bojack Horsemans liv; vad som först ter sig som en typisk vulgär vuxenkomedi förvandlas plötsligt till en gripande, smärtsam, existentiell och djupt dyster påminnelse om ens ovillighet att förändras, att bryta onda mönster. Vem hade alltså anat att Bojack Horseman - en utflippad Hollywood-satir om en alkoholiserad häst - också visade sig vara en av de mest emotionellt dränerande upplevelserna som Netflix någonsin har bjudit på? Jag var direkt chockad när serien på ett ögonblick vände till det bättre och fem säsonger senare har jag nog aldrig beundrat serien så mycket som jag gör nu. Inte nog med att serieskaparna ständigt hittar nya, påhittiga sätt att tackla Bojacks depression - serien hittar också alltid rätt berättarram och sinnesstämning för att sätta sig in i karaktärernas rätta skor. I exempelvis favoritavsnittet från den senaste säsongen höll Bojack ett begravningstal från ett tre-fyra kameravinklar, i tjugo minuter. Det var allt. Och jag älskade varje minut av den hjärtskärande ärlighet och hopplöshet som karaktären förkroppsligar. Jag älskade att man inte behövde se mer än så och att bara låta Bojack, till synes, prata med sig själv, till en publik vi aldrig ser och se rakt in i hans urgröpta själ. Det tåls alltså att sägas igen: Bojack Horseman är den bästa Netflix-produktionen någonsin har gjort och det är med ångestframkallande iver som jag ser framemot den sjätte säsongen nästa år...

HQ