Svenska
Blog
Krönikor om imperier, exil och skam

Krönikor om imperier, exil och skam

Här har vi den, det vackraste spelet jag har i min ägo. Oath: Chronicles of Empire and Exile. Min senaste juvel i brädspelssamlingen. Leder Games senaste mästerverk. Ett spel som skulle tillåta mig att ändra historiens gång till tidernas ände. En ed som sedan dess begynnelse var värdig att svära. Dessvärre verkar det också vara en prima kandidat till min Shelf of Shame™, som tillsammans med mina andra ospelade titlar stirrar på mig från sin skamligt dammiga hörna. 

Jag älskade i princip allt med Oath innan jag ens slet av plastförpackningen. Jag drömde länge om att rulla ut neopren-mattan som om man var kunglighet, smeka efter resinböckernas hemligheter, snurra Kickstarter-mynten mellan fingrarna medan jag funderar vilken rygg jag ska hugga, varsamt sleeva in de utsökt illustrerade korten och skapa en oförglömlig politisk intrig om imperium och exil. Allt som skaparen Cole Werhle har utlovat på förhand finns här, och lite till, så det handlar egentligen inte om att spelet på något sätt skulle vara en Kickstarter-fälla. Långt ifrån!

Jag vill faktiskt påstå att det är ett av de mest genialt designade spelen jag någonsin har haft nöjet att testa och även en av de mest unika spelupplevelserna du kan få på spelbordet, just nu. Samtidigt är det ett av de mest komplicerade spel jag någonsin har friterat min stackars hjärna med. Frågor som "Varför?" och "Vad är syftet?” uppstod ofta när jag pluggade in spelets laghäfte, vilket mest påminde om tentaplugg. Även om det finns mängder av tydliga tutorials i Youtube-sfären just nu är det själva spelkonceptet som apkraniet inte riktigt kunde greppa till en början. Oath handlar nämligen inte om att vinna, även om det är målet; det är upp till gruppen att tillsammans utveckla en pågående historia om herravälde och diplomati. Narrativet är nyckeln. Oath är ett politiskt spel där flera landsflyktingar försöker avsätta kanslern för att ta över dennes krona och har man då ”vinna/förlora”-mentaliteten förstärks förlorarkänslan, vilket tyvärr var fallet med spelgruppen jag introducerade detta till.

Även om mekaniken i sig är relativt enkel att lära ut är det just premissen som många har svårt att ta till sig och gruppen jag har testat detta med var inte alls sålda på dess klumpighet. Jag kan inte klandra dem, vilket får hjärtat att gråta. Förutom den överväldigande inlärningskurvan förstår jag den avtändande upplevelsen att hamna efter med sin strategi. Jag förstår att det inte är så roligt att överge sina ursprungliga planer för att helt skifta fokus till den ledande spelaren. Jag kan sympatisera med spelare som är ute efter lättsamma spelkvällar och som inte vill tillbringa timmar med ett spel som inte blommar ut förrän man har lirat Oath ett par gånger. Det är en investering som kräver en lojal spelgrupp som vill vara med och gemensamt skapa en historia man kan spinna vidare på i all evighet, så det rör sig om en väldigt nischad målgrupp. Det är också ett snuskigt dyrt spel för den som undrar.

Vad kommer hända med mitt tjusiga Oath-exemplar, då? Kommer det att bannlysas från mitt imperium och leva ut resten av sina dagar i exil och skam? Kommer jag att bryta min ed som jag så dyrt och heligt har utlovat? Nej. Oath förtjänar mer än så. Det förtjänar att spelas med rätt spelgrupp och jag kommer att förvara detta förtjusande unika bärdspel till det rätta ögonblicket. Eller bara fortsätta spela det digitalt, som jag har gjort förut. Jag kommer även att knåpa ihop ett gäng nya brädspelsrecensioner inom kort och inkludera Oath, där jag också kommer att nämna solo-läget. Fram tills dess kommer jag att fortsätta sucka över dess vackra potential likt en obesvarad sommarflirt...

Har du testat Oath? Finns det ett brädspel som du älskar, men som aldrig plockas fram?

HQ