------ Den vackraste filmen någonsin ------

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man, likt Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta om hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

Och tänk så levande, så unik och så äkta den skissartade animationen i Kaguya är. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...