Problemet med Lego Rock Band

Jag vet, det var ett tag sedan vi hörde något om den idag, utdöda, musikgenren. Men häromveckan fick jag ett ryck och letade rätt på de få musikspelen som jag ännu inte hade. Vilka var Rock Band 3, Green Day Rock Band, The Beatles Rock Band och slutligen, Lego Rock Band. Efter att ha sträckspelat Beatles-upplagan (seriöst, det avklarades på två kvällar av aningen längre sessioner), vilken jag inte annat än älskade, så hoppade jag vidare till Lego-varianten.

Jag är medveten om att det är tilltänkt som ett mer "barn/familjevänligt" alternativ till de mer ruffiga storsyskonen och således innehåller det, i vissas tycke, lite tamare sånger. Men det är inte det som är mitt största problem. Summer of 69, Life is a Highway, Accidentally in Love, Ghostbusters och Final Countdown är alla roliga att spela (även om vissa är annorlunda kontra studioversionerna man är van vid). Utan det är sättet som de är presenterade på.

För varje gig du landar får du ett antal sånger att spela, per tradition. Right, right, great. Dessa ger dig sedan stjärnor som det krävs ett antal av för att låsa upp nästa arena (plus öppnande av penningpungen för nytt transportmedel). Good, good. Inga problem där heller. Nackdelen är att det är praxis att inkludera två tre nya låtar per arena. För att sedan slänga med minst lika många "Build your own setlist/secret-song"-alternativ. Nackdelen är att dessa snabbt roffar åt sig låtar du redan låst upp och kräver, likt en tjatande GDPR-varning, att du accepterar faktum och spelar dem. Gör du inte det blir det svårt att avancera.

Skulle det vara så att jag fullkomligt tokälskade alla låtar i spelet (vilket jag inte gör) så hade det här inte varit något större problem. Bara en möjlighet att spela om och förbättra sin poäng. Men då detta val att tvinga mig som spelare att spela om låtar jag redan spelat - enkom för att ta mig vidare, då går det enligt mig för långt. För kontentan blir att man tröttnar. Jag älskar att allt i spelet är i Lego, att noterna är legoklossar, att Legogubbarna (och gummorna) axlar rollerna som rockstjärnor och att du längst vägen spelar för ett gäng headbangande valrossar. Men allt detta dras ned av valet att tvinga mig som spelare att lira vad som känns som spelets hela katalog, två, tre, fyra gånger, enbart för att komma vidare.

Jag kan tänka mig att det är för att förlänga spelets hållbarhet. Men let me tell you - it backfired. Badly. Makes my fro frown (and that's not very Rock N' Roll). Jag hade kunnat fortsätta kämpa mig igenom irritationen som Huey-Brick-Lewis och mitt The Fro-Blocks, för att få riva av Damn-I'm-Late-For-School. Om den hade funnits med. Which it doesn't. And that, too, is not very Rock N' Roll.

Actual Huey-Brick-Lewis differs from the one pictured above.