Nintendo Switch borde blivit en smartphone.

Ja, jag vet att jag har nämnt tanken tidigare, i både kommentarer och blogginlägg men jag har så svårt att släppa den. Ju mer jag tänker på det, desto mer ofattbart blir det att Nintendo inte helt enkelt gjorde Switch till en telefon som spelar Nintendos förstklassiga IP, och skippade hemkonsolmarknaden helt och hållet. Särskilt som de säger sig (?) inte direkt konkurrera med... ja, Sonys och Microsofts hemkonsoler...

Konceptet med gamephones har förstås prövats mer än en gång tidigare, t ex i form av Nokia N-Gage och Sony Ericssons Xperia Play. Men de hade också uppenbara problem såsom "sidetalking" och att tvingas plocka ur batteriet för att byta spel i N-Gage (seriöst). De hade inte heller Nintendos gedigna spelbibliotek att backa upp sin hårdvara med.

Tiden för att släppa en "Nintendo Smart Boy" nu hade för mig känts helt rätt och har gjort så i flera år. Folk byter fortfarande mobiler som tokar, och med det i åtanke skulle ett steg i Nintendos riktning inte kännas så avlägset om man ändå byter telefon vartannat år. Jag har själv en Huawei Nexus 6P sedan något år som jag är mer än nöjd med, men för en Nintendomobil som klarar allt eller det mesta av vad min Nexus kan, hade jag bytt direkt utan att tveka. Att den kanske skulle kosta lika mycket som en iPhone hade inte spelat någon roll, för en Nintendofon hade varit så långt mer tilltalande för mig som gamer än vad Apples lurar är. Så gamephone-konceptet är kanske inget sprillans nytt, men det är inte hybridupplägget heller. Det gjordes redan i mitten på nittiotalet av Sega, med en bärbar MegaDrive som hette Sega Nomad. Den kunde spelas på TV'n och skärmen blev då en kontroll, i vilken man kunde plugga en extra kontroll och spela två. Den hade ungefär tre timmars batteritid med sex stycken AA-batterier. Vilket inte låter så bra, men AA-batterier kan man åtminstone köpa många av billigt och ta med sig extra under flygresan.

Nomad floppade och lades ner efter mindre än ett år. Visst, misslyckandet kan tillskrivas flera orsaker, som taskig marknadsföring, men samtidigt så säljer konceptet uppenbarligen inte sig självt heller. Den försökte lösa ett problem rörande mobilitet som inte fanns, och jag är rädd att Nintendo gör samma sak nu. 1995 hade vi Gameboy i fickan och en SNES under TV'n. Visst, man tvingades byta spel när man lämnade hemmet, men är det verkligen ett så stort problem?

Problemet med Switch är också att den kan komma att försöka vara för mycket, för mångsidig hårdvarumässigt, vilket kan orsaka huvudbry hos både utvecklare och konsumenter och göra att den känns ofokuserad och inte jättebra på något den gör. Jack of all trades, master of none som det heter. I bästa fall blir den full av spel som på grund av kostnader inte utnyttjar konsolens potential med lokal multiplayer etc eftersom det skulle innebära problem med olika kontrollscheman som inte finns på övriga konsoler.

Vad vi vet än så länge är den inte mer portabel än en laptop eller en tablet, samtidigt som vi inte vet huruvida den gör något en laptop eller tablet kan göra förutom att spela spel. Detta är djup oroande för mig, och torde odla skepsis hos de flesta som använder laptops och tablets on the go. För de kan tvingas bära två väskor istället för en, bara för att kunna spela Nintendos spel. Det är inte bra. Nu kanske den kommer göra precis vad vilken surfplatta som helst kan göra också, men varför ägnade de då inte så mycket som tio sekunder av den tre och en halv minuter långa trailern åt att demonstrera detta, istället för att snöa in på hårdvarugimmickar?

Nintendo Switch är alltså inte lika portabel som en smartphone eller en 3DS för den får inte plats i en normal byxficka. Den kommer garanterat inte heller vara lika kraftfull som vare sig PS4 Pro eller Scorpio. Jag ser helt enkelt inte hur Switch löser några problem överhuvudtaget, utom för den som är utsvulten efter Nintendos egna spel eller absolut inte kan slita sig från Zelda i fem minuter för att gå på dass.

En smartphone däremot, med Nintendopatenterad design och user interface ovanpå Android är jag övertygad om hade flugit av butikshyllorna. Tänk nästa Pokémon GO exklusivt till en Nintendomobil tillsammans med små trevliga tidsödare som Super Mario Run varvat med spel som Fire Emblem och Professor Layton, som redan var bärbara innan och mer eller mindre sömlöst kan överföras till en mobiltelefon utan större omsvep. Min reaktion på en sådan lanseringstrailer vore något i stil med.... Fuck yeah!!

En annan aspekt som jag faktiskt tycker är värd att ta i beaktande är skämsfaktorn. Jag skulle faktiskt skämmas, som 32-åring, att hala upp en Nintendo Switch vid fikabordet på jobbet, fippla loss de små kontrollerna och sätta igång att spela Mario Kart. Jag jobbar inte på en speltidningsredaktion, där jag jobbar är sådant liksom inte helt socialt acceptabelt. Att fiska upp mobilen ur fickan och spela lite Super Mario Run däremot, är något som nästan alla skulle kunna göra på samma vis som de idag spelar Candy crush. Att ta med Switch på en fest eller en familjetillställning vore en riktig stämningsdödare, men att diskret spela lite Super Mario World på telefonen i ett hörn kan rädda en urbota tråkig kväll om inte sällskapet är det rätta. Man kan tycka vad man vill om sakernas tillstånd och sociala spelregler, men jag är knappast den enda som skulle tycka det vore pinsamt att spela Nintendo Switch offentligt som vuxen. Ja, jag bryr mig faktiskt om vad andra tycker emellanåt, trots att det är sådär ljuvligt trendigt att våga vara sig själv i alla sammanhang. Jag bryr mig, men inte för att jag alltid vill passa in, utan tvärtom för att jag inte alltid vill sticka ut eller känna mig nödgad att försvara mitt intresse för spel inför frågande åskådare omkring mig. Jag tål att bli ifrågasatt, men vill inte bli störd av det när jag spelar. Således, oavsett vad man tycker om skämsfaktorn, så är det inte desto mindre en faktor, och jag hade bara spelat Switch på platser utan folk omkring mig. Nu står jag dessutom själv i begrepp att gifta mig, så att flirta runt är inte aktuellt. Men jag skulle nog ändå inte kunna se mig själv använda Switch till att försöka ragga upp vackra kvinnor på en flygplats...

Switch, som den ser ut i skrivande stund, kommer gå samma öde till mötes som Wii U, fast med något bättre försäljningssiffror innanför västen. Det är jag tämligen säker på tyvärr. Och jag kan inte tjata nog om det, för jag vill ju inte att det ska hända. Nintendo var de som fick mig att spela från början, så de har en självklar plats i spelvärlden. Jag vet också att många på internet är positiva till konsolen, men många av dessa är så kallat "försiktigt optimistiska". Vilket i mina öron låter som att man avvaktar med köp tills spelen finns där. Lika försiktigt optimistiska verkar tredjepartsutvecklarna vara, för de lär avvakta med att bränna sitt krut på kostsamma spel till konsolen fram tills dess att spelarbasen är stor nog. Det är ungefär fem månader kvar till premiären, men tredjepartsspelen i trailern som kom för en vecka sedan är ändå inte bekräftade... Moment 22 igen alltså. Alla minns också Wii U, vilket kan spä på skepsis ytterligare. Switch föregås inte av någon succé, den föregås av en konsol som faktiskt inte är helt olik den, och som misslyckades katastrofalt.

Vad jag hade velat ha, som jag tjatat om flera gånger, är förstås en traditionell monsterkonsol. Den hade tvingats göra allt PS4 och Xbox one gör, fast bättre. Jag kan förstå att Nintendo inte går den vägen, det har de inte gjort sedan Gamecube. Men att Switch inte blev en smartphone eller en phablet är faktiskt bortom mig. Den kunde till och med fått behålla dockan och spelas på TV'n vad mig anbelangar. Men nu går den inte ner i fickan, den tar plats, verkar inte lösa några andra problem än ett oemotståndligt spelsug efter Nintendo-titlar och det räckte inte för Wii U. Jag tror inte det räcker för Switch heller.