#Gamestruck4 - Spelen som format mig

Allt började i en dammig källare under en hamburgerrestaurang. Det var där jag fick Super Mario att hoppa för första gången.

Jag hade blivit förvisad ner till källaren för att jag var en femåring som var i vägen, någon som kutade runt matsalen med en mun som spottade fram laserljud och drog i mammas jobbförkläde. Den där källaren blev dock ingen fängelse för mig, mer som ett magiskt tempel där varje kassett jag ploppade in i den gråa NES lådan uppvisade nya världar att utforska och hoppa omkring i. Hoppa på en skateboard och åk med den! Hoppa på en svamp och bli stor! Hoppa ner i en grop och dö! Jag hade upptäckt tv-spel och jag var helt förälskad. Jag kom ut ur den där källaren som en ny person. Det var framtiden jag bevittnat där nere i mörkret. Framtiden var pixlig, färgrann, bloppade och plippade och fyllde hela ens väsen med obskrivlig glädje. Jag hade hittat något som var mitt. Något de vuxna inte förstod sig på. Det var jag och spel. Från och med den dagen var jag en spelare, en gamer.

RESIDENT EVIL
Resident Evil var det första spelet jag spelade där karaktären inte kunde hoppa. Jag tryckte på Playstations alla knappar men inget hände. Trekant - inget hopp. Fyrkant - inget hopp. Kryss - inget hopp. Cirkel - inget hopp. Men det var väl som fan vad det ska krånglas då. AXELKNAPPARNA - inget hopp. Jag fattade ingenting. Var spelet sönder? Varför kunde jag inte hoppa!?

Jag hade såklart lirat andra spel där det inte fanns en specifik hoppknapp. Men det var spel med fordon, som racingspel och scrollande rymdshooters som Gradius. Såklart en bil inte kunde hoppa, det skulle bara vara dumt! Men ett spel där man styrde en gubbe, att ett sånt spel inte hade hoppknapp var konstigt, det var inte roligt om man inte kunde hoppa.

Fast jag var förvirrad och smått förbannad på spelet fortsatte jag spela vidare (mest för att jag tyckte Jill Valentine såg så jävla badass och stilig i sin blåa uniform och coola basker). Jag insåg ganska snabbt att det här var något annorlunda jämfört med allt annat jag spelat förut. Resident Evil ville vara mer än bara skoj och stoj. Den ville få dig känna obekväm och skrämd. Lågupplöst rött blod sprutade våldsamt ur Jill när en zombie attackerade. Musiken blippade och ploppade inte längre, den skar och skrek, det var ljud från mörkret, mardrömmens långsamma andetag som kittlade i nacken. Det var hemskt! Man var konstant vilse, man kunde inte springa åt höger tills skärmen slutade scrolla för att komma till mål som i 2D spelen, man var tvungen att navigera genom en hel herrgård fylld med dödsfällor och låsta dörrar. Monster lurade i varje hörn också, gigantiska ormar och gröna jävla troll som hoppade på en och slet av ens hela jävla huve! Det kändes helt hopplöst.

Och det var DÅ det klickade i lilla skallen min. Spelet var designad att vara såhär. Det var medvetet hemskt, läskigt, svårstyrt och krångligt. Spel kunde vara mer än bara skoj och skratt. Därför fanns det ingen HOPP knapp! Någon hade tagit bort den för att det skulle kännas hemskt och HOPPLÖST. Och det var det roliga. Att slå emot omöjliga odds och segra. Jag kände mig yr. Det fanns spel som försökte berätta saker och få en att känna känslor och grejer. Spel kunde vara det här också. Spel var verkligen speciellt. Och efter Resident Evil blev jag sugen på mer av den här varan, på spel som ville få en att känna alla slags känslor och på det spåret hittade jag tre favoriter i form av Final Fantasy, Metal Gear Solid och Silent Hill.

SHENMUE II
Vi lämnade Finland och flyttade till Sverige när jag var tio år. Jag hatade Sverige. Jag kunde inte språket, hade inga vänner, godiset smakade konstigt och inga affärer sålde mörkt bröd. Jag längtade tillbaka till Suomi och frågade morsan varje dag när vi skulle tillbaka hem. När ett år hade gått slutade jag fråga. Spel blev i den här situationen ännu viktigare än de varit. Jag tror min mor hade dåligt samvete över flytten och såg att jag vantrivdes, så när jag frågade om jag kunde få en Dreamcast, gick hon faktiskt med på det! Jag var i extas. Jag skulle få spela Resident Evil: Code Veronica!

Dreamcast blev maskinen som fick mitt spelintresse att gå in i OVERDRIVE! Det fanns så många spel. Power Stone, Soul Calibur, Dynamite Cop, Skies of Arcadia, Jet Set Radio, Virtua Tennis, House of the Dead 2, Dead or Alive, Space Channel 5, Rayman 2 och såklart SHENMUE.

Ryo Hazuki blev min förebild. En badass snubbe med skinnjacka som kunde Kung-Fu och gillade klappa katter. Shenmue fick mig att uppskatta vardagen. Jag insåg att klappa katter, köra race med gaffeltruck, prata med dansande varmkorvs försäljare och köpa leksaker kunde vara lika spännande som dueller mot dreglande monster. Att vardagen själv kunde vara äventyret.

Men det var Shenmue 2 som verkligen slog mig som en Tornado Kick rakt i själen. Ryo hade lämnat hemlandet Japan bakom sig och rest till Kina i jakt på sin fars mördare. Tempot var högre, de coola scenerna var fler, karaktärerna var mer intressanta och det fanns fler coola fighter. Spelet hade en filosofisk sida till sig som fascinerade mig. Shenmue 2 lärde ut kampsportsfilosofi inte bara genom ord, men genom att spelaren fick lära sig dessa läxor i gameplay. Du var verkligen tvungen att lugna ner ditt sinne och visa tålamod för att fånga tre fallande löv på raken. Förstå att det fanns ingen fara i luften fast en man höll en rakblad mot ditt strupe och knappen A blinkade på skärmen frenetiskt. Det var coolt. Allt Ryo lärde sig på den här resan, lärde spelaren också. Det var du och Ryo. Det var JAG och Ryo.

Fast han var bättre. Ryo var också en främling i ett främmande land, men han lät inte det påverka honom. Han körde på, han var badass och cool och han skaffade sig badass och coola vänner i det här nya landet. Jag ville vara som Ryo. Han hade visat vägen, det var bara att följa.

HALO
Halo exploderade in i mitt liv som en välplacerad plasmagranat och blev mer eller mindre hela mitt liv där ett tag. Jag hade fyra kontroller och det var multiplayerfest hos mig varje dag. Oftast handlade det om fyra player splitscreen dödsbataljer, eller co-op med en polare där man tog an hela Covenant armadan tillsammans. Halo var okej ensam, men Halo är och förblir multiplayer för mig. Att sitta tillsammans med sina vänner i samma svettstinkande rum och skratta och vråla är minnen som jag vårdar om ömt.

MASS EFFECT 3
"Commander Shepard has become a legend by ending the Reaper threat. Now you can continue to BUILD that legend through further gameplay and downloadable content."

Mass Effect 3 öppnade mina rödsprändga ögon efter att den hade krossat mitt hjärta, sparkat mig i magen och styckmördat min själ. Jag var så jävla besviken på Mass Effect 3. Jag for ut till internet för att se vad andra människor tyckte och jag fann ett fullskaligt krig emellan upprörda fans och Bioware/EA. Det mesta handlade om hur kass slutet var. Vissa hade långa listor av anledningar varför spelet sög, andra tyckte bara att slutet var för sorgligt och att den borde vara mer glad . Bioware försvarade med "artistiskt integritet", EA verkade inte bry sig alls och blablablbla. vem fan bryr sig? alla vet vad som hände. skitstormen som blåstes upp, att spelet fick glödande beröm från spelpressen medans fansen slet sönder fanskapet! Day one DLC, lathet, påtvingad multiplayer, lögner....
......,,,,,,,,..
.. jag är så jävla trött
................................

Mass Effect 3 lämnade mig cynisk.

Det var som all kärlek jag hade till spel slogs ut ur mig på en och samma gång. Som om det var första gången någonsin jag verkligen såg hur jävla kass, pengagirig, visionlös, trendkåt, korrupt och värdelös spelindustrin var. Åren gick och Bioware fortsatte spotta ut mediokra spel.

Online tog över hela industrin och spel som var trasiga på launch med DAY ONE patches hängde med. Pay to Win blev en grej. Och splitscreen multiplayer började dö. När Halo 5 skippade splitscreen helt och hållet, för bara online multiplayer. Det kändes som ett personligt svek. En välplacerad energy sword i hjärtat och mina minnen.

Spelpressen blev ett större och större skämt.

Allt är inte dåligt dock. Spelare har mer inflytande än förut, med röster vi kan få hörda. Kickstarter och liknande ger oss chansen att uppfylla drömmar och stötta ting vi vill ska hända. Som Shenmue till exempel. Kan du fatta att Shenmue 3 är på väg? Drömmen har blivit verklighet! Synd bara att det tog 15 år. Femton långa år.

Över 15 år Ryo. Du vandrade in i den där grottan och fastnade där inne i över 15 år. Nu är du på väg tillbaka och du är fortfarande ditt 18-19 år gamla jag. Fyfan, du har inte åldrats en dag. Men vet du vem som har det? JAG! Jag är 28 år gammal! JAG är äldre än DU Ryo! Det var meningen att du skulle leda vägen. Visa mig vad världen har att erbjuda! Inspirera och vara en förebild. Men du svek mig Ryo. Du svek mig. Du lämnade mig här ensam fäktandes i mörkret. Vad har du att lära mig nu? Jag är så mycket äldre än du, jag är en MAN och du är en liten grabb. Och jag blir bara äldre och äldre för varje sketen dag som går.
...varför måste,.jfgbhnjmk,l.öäf...
........... "How about a game of Lucky Hit?"..&5#"¤

varför måste jag bli gammal?

Varför kunde du inte åldras med mig Ryo? Varför måste jag se ljuset från mina ögon försvinna dag för dag som går? Varför måste jag leva sålänge att jag hinner se allt jag tror på och älskar förvridas sönder? Final Fantasy, Silent Hill, Metal Gear Solid, Bioware, Halo fucking allt. Det är inte bara spel Ryo. Hobbit filmerna sög pung. Gorillaz nya album orkade jag knappt lyssna klart på. Min mamm... Du vet, jag brukade visa Shenmue för morsan och hon kallade det alltid "Aah, det där spelet med den japanska pojken". Hon har demens nu. Visste du det? Såklart inte. Du vet inte någonting. Du vet inte vem jag är längre. Du vet inte ett piss. För du finns inte.... vem fan pratar jag ens med?

Det är inte spelmediumet som suger, det är jag. Jag har blivit de jag slogs så passionerat emot förut. De som klagade på att spel bara gör folk till mördare och är skit. Jag har blivit min egen fiende. Jag är en zombie från Resident Evil som Jill Valentine skjuter. Jag är död och känner ingenting.

Eller, jag känner saker då och då. När orden "PREY SLAUGHTERED" uppenbarades i grönskimrande versaler på skärmen jublade jag som en vettvilling. Jag höll andan i verkligheten när Xenomorphen vandrade förbi mitt gömställe i Alien: Isolation. Jag fick typ en PTSD attack av Overcooked och skrek "DISK! NÅGON TA DISKEN! JAG HAR INGA TALLRIKAR!". Jag log ett gigantiskt och hänfört leende när jag kollade genom kameran på mobilen och såg en Bulbasaur stå vid gungorna på gården. Det är fortfarande samma. Samma känsla som jag kände i den där källaren för 23 år sedan. När jag fick Super Mario att hoppa.

"Now do you remember. Who you are? What you were meant to do?"

Ja, Big Boss, jag vet vem jag är. Jag är någon som står på en klippkant och måste göra ett val. Bakom mig finns vägen ut, iväg från spelen, iväg från smärtan, besvikelserna och irritationen. En välbehövlig distans, men med risken att jag aldrig återvänder. Framför mig är stupet. Ett fall ner till en dal där spelen härjar, där skit frodas och idioter finns överallt. Shenmue 3 kommer finnas därnere. Kommer jag?

Jag vet inte ens om jag har ett val helt ärligt. Jag gör som jag alltid gör, som jag alltid gjort. Jag hoppar.