Riktiga Män tvingar folk att gå från en by till en annan

Brandon var inte en särskild bra teamledare/chef för sin gäng Röda Kors värvare. Han var alldeles för vänlig och obrydd, om en värvare inte fick in någon talong, log Brandon bara ett leende som sa "Oroa dig inte, det är ett tufft jobb" och yttrade sedan pliktskyldigt byråkratiska munljud som sa: "Målet är två talonger om dagen, du får vara lite mer på och energisk, träna på din talmall när du kommer hem". Han visste att det var HAN som satt riktningen, att värvarna kollade på honom för att se vad man gjorde. Eller som Cedric Daniels i The Wire sa.

" You show loyalty, they learn loyalty. You show them it's about the work, it'll be about the work. You show them it's about some other kind of game, then that's the game they'll play."

Han hade visat hur man pratar skit och skämtar med varandra. Han hade visat hur man inte pressar och lurar folk på att skriva på talonger. Han hade visat hur man tar lunchrast 10 minuter tidigare.

Värvarna skämtade med varandra, fick knappt in några talonger och undrade alltid när lunchen började. Brandon hade skapat roliga människor att umgås med, men inte särskilt bra värvare.

Han fattade dock inte hur det var möjligt att de var så kassa på att värva! Brandon var inte särskilt duktigt själv och höll sig undan värvar "tricks" för att få folk att bli månadsgivare, men ändå fick han folk då och då. Om man pratade med över tvåhundra personer på en dag, så fanns det alltid alla fall EN person som var intresserad. Det var Brandons arbetsmotto, grinda din väg genom skitträsket till huset på andra sidan där en snäll tant bor.

Hans värvare krossade oddsen genom att prata med 800 personer på en dag och INGEN skrev på. Han fattade inte hur det var möjligt! Först trodde han att deras talmall var kass, men när han värvade ståendes bredvid dem, så var värvarna charmiga, vältaliga och gick igenom vad Röda Korset gör och hur viktiga månadsgivare är på ett väldigt passionerat sätt. Oftast fick värvarna en talong när de värvade tillsammans med Brandon, antar att de kände sig pressade att prestera då.

De latade sig säkert. Knackade inte på alla dörrar när de visste att han inte kunde se dem. En bra chef skulle säga något, en bra ledare skulle inspirera dem att göra bättre ifrån sig med välvalda och inspirerande ord. Brandon gjorde inte något av detta, han hade försökt säga något inspirerande någon vecka sedan, men en av värvarna PUCK verkade extraknäcka som copyrightpolis och påpekade mitt i en av Brandons tal att det här lät suspekt mycket som något ur Braveheart, talet började snubbla när dessa ord yttrats och slutade med att Brandon bara sa orden "Öh", "Ah", "Kom igen", "Röd rimmar med öh... Död? Nej, Dör! Röd Död!!", om och om igen. Brandon hade aldrig kunnat ana att någon av dessa nittonåringar faktiskt skulle ha sett Braveheart.

Dagens resultat var katastrofala, bara Brandon hade fått talonger idag (två styckna), Puck hade noll, Hachi hade noll och Eva hade noll. De hade en jävla streak på gång alltså, det här var femte dagen på raken alla tre hade nollat! Brandon tänkte att han borde säga något, men han orkade inte, sanningen var att han hade börjat lessna. När han hade börjat som värvare hade han varit skraj som satan och denna rädsla hade gett honom oerhörd energi, the fear med him feel alive again! Men idag var det rutin att knacka på hos folk och prata med främlingar. Det hjälpte inte heller att han var tvungen att skriva dagsrapporter varje dag nu när han var teamledare, skapa kartor, fila på talmallar, läsa på om hemskheter i Syrien, Sydsudan, om svältande barn om tortyr etc. "Jag borde säga något om deras resultat", tänkte Brandons hjärna, men munnen höll käft. För om värvarna verkligen latade sig, så visste de att de gjorde "fel", det var deras val, vadfan skulle han komma och bestämma och styra för (som en chef)? De visste vad de höll på med. Brandon ville bara hem och börja helgen.

Puck: När är det lunch?

Hachi: Vafan mannen, klockan är inte ens halv än! Lunchen är inte förrä-

Brandon: Nu. Vi tar lunch nu.

Värvarna: *förvirring, men samtidigt tyst glädje*

Under lunchen spelade de "Gissa låten" leken. Puck spelade upp låtar på sin mobil och Brandon, Eva och Hichai fick chansen att gissa, men det var knappt någon idé att ens vara med för Eva "gissade" rätt varenda låt på första jäkla tonen. Den ENDA låten hon inte kunde var "Slave to the Rhythm" av Michael Jackson som Brandon knep sin enda poäng med. Värvarna förundrades att Brandon kunde SÅ gamla låtar och undrade vad för slags musik han egentligen lyssnar på. "Bra musik" var hans svar, men egentligen var det inte sant, han lyssnade faktiskt på KeSha utan någon slags ironi. Lunchrasten var över, Brandon med den, han ville hem. Så han gick till busskuren och kollade om någon buss skulle komma snart. INGEN JÄVLA BUSS PÅ FYRA TIMMAR. De slutade om tre timmar. Brandon hade kollat fel på busschemat hemma på datorn och bussen han tänkte att de skulle ta hem, åkte bara på vissa dagar.

Brandon: Fuck it! Vi vandrar till Hallsberg. Ni får ta tåget därifrån hem till Örebro. Let's walk bitches.

Puck: Ska vi GÅ till Hallsberg? Det är typ 3 mil dit!

Brandon: Kolla på mobilen hur långt det är.

Hachi: 25,5 km är det från Östansjö till Hallsberg.

Brandon: Perfekt. Då går vi. Eller om inte någon vill fortsätta värva såklart, då kan vi stanna här.

Puck och Hachi hade redan börjat jogga iväg emot Hallsberg innan han hann avsluta meningen. Vandringen började, Brandon satte takten och traskade i en rask tempo som bara en man som vill hem och sova kan. Ungdomarna sackade efter. Tills Puck bestämde sig för att utmana alla på en springtävling, Puck och Hachi drog förbi, Brandon sackade efter, Eva deltog inte ens utan bara fortsatte promenera. Puck undrade med ett flin om inte de springer uppe i norr när Brandon och Eva kom ikapp killarna som väntade in de två, Brandon skyllde på sina skor, sa att de hade stålhäll (vilket var sant) och gjorde det svårt att springa, men egentligen spelade inte skorna någon större roll. Han var ur form och gillade inte att springa men gillade att käka mat. Det var sanningen. The Truth. Totuus.

Gänget anlände till Hallsberg och det hade bara tagit lite över en timma. Brandon kunde redan känna soffans mjuka kuddar, lukten av kattens piss och den rena sköna sömnen som väntade på honom. Efter att ha dumpat glinen på tåget, traskade teamledaren till lägenheten, hojtade på Johan och Sarah innan han däckade på soffan. Sweet sleep here I come.

När Brandon vaknade var klockan 01.27, nattvarelsen Johan satt fortfarande och lirade något spel på datorn. Sarah låg i sängen och läste snuskmanga. Brandon famlade fram till datorn och skrev dagsrapporten som brann i kanten av lögner. Det var en jävligt bra skriven dagsrapport tyckte Brandon. Han skrattade när han läste den sista meningen.

"Det gick bra idag"

Gick
GICK
GICK!!

Brandon väckte upp katten som låg i sin lilla låda och informerade den om nyheten. Den gäspade och ruskade om sig. "Fattar du Chipsnisse? Det GICK bra. Haha!", sa Brandon med en manisk energi. En energi som fick Johan som satt bredvid att ta av sina hörlurar och fråga med en helt straight face.

Johan: Hur gick det idag?

Brandon fick en tyst skrattstroke och ramlade tillbaka på soffan. Johan ryckte på axlarna och återvände till sitt spel. Allt var gott och flott. Ursäkta jag menar, allt var GÅTT och flott. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!
....
....
....
Haha
..
ha
ha
..
..
.
jag kommer få sparken...

av Chun Li!!!