Journey - när djupet är emotionellt

Thatgamecompanys tidigare titlar har alltid fått min uppmärksamhet, men aldrig blivit något jag inhandlat. För några år sedan var den sorts smala titlar något jag älskade, för att under denna generation kommit i skymundan för spel inte skäms för att ha övertydliga mätare och siffror till höger och vänster. Kontroll och koncept före design har varit det jag uppskattat mest de senaste åren.

Journey har dock varit annorlunda, som med sin drömska design och öppna vidder imponerade stor på mig från dag ett. När alla recensioner skvallrade om ett rakt igenom obeskrivligt äventyr så var det givet att skaffa spelet så fort det släpptes på PSN i onsdags. Det som började med att jag skulle starta spelet mest för att kolla in det, utvecklades till en två timmar lång sittning och en avslutad resa. En fantastisk sådan.

Journey är ett spel som står stadigt i mitten av den storm som är en urvattnad spelindustri bestående till stor del av uppföljare och där marknadsföring är viktigare än utveckling. Ett spel som visar att framtiden ligger hos de små utvecklarna som vågar gå sin egen väg och vägrar låta kommersens riktlinjer hindra ren jäkla kreativitet.

När jag en bit in i spelet kommer till öppet område och inser att jag kanske inte är så ensam som jag tidigare trott, så tappade jag andan och satt med munnen fånigt vidöppen i flera minuter. Jag är förvånad över att inte fler jublat högt över det faktum att Thatgamecompany revolutionerat multiplayerspel för alltid.

Det känslospektrum som spelaren går igenom under de två timmar som Journey varar är fullkomligt oslagbart, och någonstans så är det precis såhär jag vill ha mina spel. Effektiva, utan att kännas stressade. Lågmälda och storslagna. Utvecklarna har lyckats med konststycket att skapa ett spel som är lättspelat och extremt djupt på samma gång. Spelmässigt lätt alltså, men med enormt emotionellt djup.