Bara jag som gillade The Falcon and the Winter Soldier?

Det verkar onekligen som att många, inte minst här på Gamereactor, är rejält missnöjda med Marvels senaste Disney+-satsning The Falcon and the Winter Soldier. Petter gick till och med så långt att han kallade den för den hittills sämsta TV-serie som han sett i år.

Själv gillade jag den.

En högst okomplicerad liten actionrökare med tillräckligt mycket underhållande actionsekvenser, sköna buddymoment mellan Sam/Bucky (deras kemi är otrolig) och fina små referenser till Marvel-universumet för att jag skulle ha det riktigt trevligt tillsammans med de sex avsnitten som vi bjöds på. Jag gillade också skådespeleriet där såväl Anthony Mackie som Sebastian Stan fick kötta ned sig lite mer än tidigare i sina respektive karaktärer och visa upp sidor som tidigare fått ställas åt sidan till förmån för andra (och större) karaktärer i behov av speltid. Och Kurt Russells avkomma Wyatt Russell briljerade stort som John Walker. Hoppas definitivt att vi får se mer av honom i framtida produktioner och att han även fortsättningsvis får balansera mellan psykopat och hjälte.

Visst, allt var såklart inte bra. Det fanns ingen intressant skurk någonstans i berättelsen, karaktären Power Broker slarvades bort totalt (serieförlagan är ju en av Marvels mest skogstokiga skapelser och det kändes surt att bli utan den) och nog hade man väl kunnat använda baron Zemo till lite mer än att bara låta grymma Daniel Brühl svänga sina lurviga på ett dansgolv, bjuda på marmeladkonfektyr och komma med djuplodande analyser kring såväl herrmode som sjuttiotalets soulmusik. Fast å andra sidan är Daniel Brühl så jävla bra att jag ändå njöt helhjärtat av att se honom äga varje scen som han medverkade i - och när jag tänker efter hade jag gärna sett en hel TV-serie där vi får följa Zemo på en jorden runt-resa där han delar med sig av sin enorma kunskapsbank. Snälla Disney, ge grönt ljus till den på momangen.

Och tvärtemot vad Petter skriver om i sin blogg, så tycker jag att Black Lives Matter-tematiken integrerades på ett fint sätt i berättelsen. Bitarna med den bortglömda historien om mörkhyade supersoldater hörde till seriens mest känsloladdade ögonblick. Och scenen där en polis reagerar obefogat aggressivt över att Sam och Bucky står och grälar på öppen gata kändes som en stark återspegling över hur vardagen säkerligen kan se ut för många mörkhyade i framförallt USA. Att inte ens en Avenger klarar sig undan fördomar kanske kan fungera som en tankenöt hos några superhjältefantaster som råkar vara lite väl inskränkta i sin människosyn. Eller åtminstone som en fin liten lärdom till unga människor som ser serien. Däremot tycker jag väl att det i framförallt sista avsnittet blev lite väl mycket gammal tecknad åttiotalsserie där moralkakor serveras på ett allt annat än subtilt sätt. Det där talet framför kamerorna, hur fint än budskapet i sig var (och Mackie storspelade under leveransen av det), kändes en gnutta för nära när figurerna (som Man-At-Arms och He-Man) i slutet av avsnitten av Masters of the Universe brukade berätta varför droger aldrig är bra och varför det är viktigt att inte frysa ut någon i sitt kompisgäng.

Summan av kardemumman är ändå att jag gillade The Falcon and the Winter Soldier rejält. En underhållande, välspelad och bitvis gripande liten miniserie som absolut hade mått bättre av att låta hjältarna ha en vettig skurk att slåss mot, men som på det stora hela fortsätter visa att Marvel inte tappat gnistan efter Endgame.

Nu längtar jag efter Loki.