Doom Eternal: Spelet som ensamt för en hel genre framåt

"Remember, demons can be an offensive word. The preferred term is mortally-challenged."

I över ett decennium har FPS genren uteslutande handlat om vem som är mest villig att whack-a-mole aktigt titta upp och ner från skydd mellan långa pauser, och vem som snabbast quick scope:ar ett headshot. Genren har försökt utveckla detta concept fastän det med endast några få undantag faktiskt aldrig varit underhållande, och om så är fallet då också med någon form av tvist av futurism eller med högt anpassningsbara miljöer.

In stiger Doom, som på ytan må framstå som ett hjärndött FPS som går tillbaka till forntiden i ett macho-övervålds universum. Under ytan döljer sig dock så mycket mer, och fastän jag redan var såld på ovanstående beskrivning ensamt så är det uppenbart att riktningen som Doom tar är oerhört väsentlig för genrens utveckling.

Aggressivt in your face action, du är snabbt, rörlig med ett utbrett massmördar arsenal där det bestämda tempot vågar förvänta sig något av dig som spelare och där variationen inte bara finns i skjutandet i fråga utan också i ett belönande platformande, utforskande. Viktigast av allt däremot är att spelmekaniken bidrar till ett FPS spel som faktiskt är roligt att avnjuta på högre svårighetsgrader, för du får alla verktyg nödvändiga för att lyckas, och i Doom Eternal är detta ytterligare utbrett, och på alla sätt och vis känns det lovande och rättvist. Här handlar det mer om att kunna hantera ett snabbt tempo, att fatta snabba brutala beslut med stor valmöjlighet där det känns oerhört belönande att bemästra spelets spelmekanik. Detta har inte existerat i ett FPS sedan det senaste Doom, och därinnan tvingas vi gå så långt bak som Unreal Tournament 3.

Nu önskar jag massdöd till pangpang-genren bakom skydd där man endast tävlar om vem som är villig att vänta längst. Jag vill inte uppleva påklistrad variation i en stel genre genom att tvingas in i en pansarvagn/och eller ett flygplan i filmiska sekvenser som aldrig var ute efter att döda dig. I Doom och Doom Eternal vill allt dig illa, och du förväntas känna likvärda känslor mot fienderna du har framför dig där det är spelmekaniken ensamt som talar om din historia. För med så många valmöjligheter är det bara din fantasi som håller dig undan från hur du vill uppleva äventyret. Hagelbraka eller stampa dig fram, Rip and Tear. Ett långfinger till en genre fullkomligt hjärndöd på variation och rättvis utmaning, genom att själv just försöka framstå som så hjärndött som möjligt själv. För det älskar jag nytappningen av Doom. För det är Doom Eternal redan bokat!