Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 7 av 10, #40-31.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

40. Pokémon Silver/Gold (Gameboy Color)
Berättelsen var slut, och tills dess hade jag föredragit äventyret i Red/blue/yellow. Vad som till min förvåning väntade därefter däremot var en remixad fortsättning av originalet jag älskade som avrundades med en extremt minnesvärd uppgörelse med karaktären som en gång var jag.

39. Tales of the Abyss (PS2)
Med seriens bästa stridssystem och mest relaterbara karaktärer är Tales of the Abyss absolut den del som bäst välkomnar nykomlingar till den redan rejält underskattade serien och därmed sannolikt också kommer få dom att stanna.

38. Super Smash Bros (N64)
Jag och mitt stryksällskap har alltid föredragit det något långsammare, rättvisare tempot som Nintendo 64 originalet erbjöd. Nyare versioner har kommit och gått, men inte varit bättre och snart 20 år sedan spelet först lanserades spelar jag i samma sällskap fortfarande Super Smash Bros N64 regelbundet.

37. Streets of Rage 2 (Sega Mega Drive)
Kungen av sidescrolling stryk. Min introduktion till sega mega drive som dessutom är ett av de starkaste spelrelaterade minnena jag idag har och värdesätter. Ett spel som förde mig och min bror närmare, genomspelning efter genomspelning, knogmacka efter hoppknä i gangsternylle.

36. F.E.A.R. (PC)
En spelserie som på senare tid fullkomligt tappat kontakten till vad det var som gjorde serien så bra som den en gång faktiskt var. Atmosfärisk, adrenalinpumpande slowmotion hagelbrak-död som för sin tid var lika snyggt som det var nyskapande. Med fantastiska expansioner, ett flertal genomspelningar förblir FEAR mitt mest spelade singleplayer FPS-äventyr någonsin, och i det ångrar jag inte så mycket som en sekund.

35. Rocket League (PS4)
Spelet som fick mig att förstå delar av ett begrepp jag så länge tagit militant avstånd till. E-sport. Raketbilar i fotbollstappning är verkligen precis lika roligt dom det låter där jag måhända inte känner mig som någon atlet när jag spelar, men där min maxväxeln helt klart slår in vad gäller mina tävlingsinstinkter.

34. Diablo (PC)
Med Diablo lades grunden på riktigt för en helt ny, högst beroendeframkallande genre, och originalet är än idag det bästa genren sett skymt av med en slumpmässig bandesign som lockade mig till helt sinnessjuka antal genomspelningar. Där varje valbar klass tillslut nådde maxstyrka och trapp för trapp naken kunde promenera till helvetes eldarna och karatehugga ner satgubben själv med bara händer.

33. Burnout: Paradise (PS3)
En beroendeframkallande spelmekanik nu i öppen värld. Snabbare, coolare och mer varierat där valmöjligheterna i världen aldrig fick dig att känna som att du slösade bort din tid, gjorde någonting i onödan. Framsteg, belöningar fanns bakom varje hörn, bokstavligt talet genom lyxbilar du själv prejar sönder mot dom för poäng eller ett närliggande stunthopp så överdrivet att skrevet på självaste Michael Bay svullnar.

32. Tony Hawks Pro Skater 2 (PSone)
Toppen i Tony Hawk serien blev aldrig högre än den i Pro Skater 2. Trots seriens redan bästa bandesign kunde du nu även bygga din egna där du genom ett level up liknande system njöt av dina långa utmanande brädkombinationer och såg fram emot framstegen som väntade för dig att fördela.

31. Castlevania: Aria of Sorrow (GBA)
Det bästa Castlevania spelet är inte Symphony of the Night. Snarare riktas min blick åtminstone mot ett bärbart äventyr med tillräckliga små men ändå avgörande tvistar i symphony of the night spelmekaniken som gör det till seriens absoluta höjdpunkt. Med karaktärer, bandesign och musik som jag verkligen älskar existerar det inte ett metroidvania äventyr som jag värdesätter högre än Aria of Sorrow.

Tröstpris: Ducktales, Undertale, Front Mission 5, Unravel, Soul Calibur 2