Peter Graves hade världens bästa spionutseende i Mission: Impossible

Mission: Impossible? En serie actionfilmer, spionthrillers, av och med Tom Cruise? Ja, så är det. Bra rullar, dessutom. Sex till antalet och fler blir det. Jag älskar scenen från Mission: Impossible - Ghost Protocol där Tompa klättrar på fasaden till världens högsta skyskrapa i Dubai, med hjälp av magnetiska handskar. Min favoritskurk i filmserien är Philip Seymour Hoffmans karaktär Owen Davian i Mission: Impossible 3 från 2006. Michael Nyqvist gjorde också ett ypperligt jobb som terroristen Hendricks (att båda dessa begåvade skådespelare har gått bort, på tok för unga, är mycket ledsamt).

Vad många inte tycks veta, åtminstone Mission: Impossible-fans som jag känner och pratar med, är att Tom Cruise cinematiska kassako från början är en populär tv-serie som sändes under hela nio säsonger, mellan 1966 och 1989. Att så pass många tycks ha missat detta finner jag märkligt eftersom originalserien är toppencharmig och bra! Tv-serien Mission: Impoossible (På farligt uppdrag, hette den i svenska tablåer) slutade, i mitt tycke, när den var som allra bäst.

Som bekant spelar Tom Cruise agenten Ethan Hunt i sina filmer. Hunts föregångare hette Jim Phelps, i tv-serien porträtterad av skådespelaren Peter Graves. Ingen hade ett bättre spionutseende än Peter Graves! Redan som relativt ung hade han kritvitt hår, klädsamt rynkad hy och bara ett enda ansiktsuttryck. Han dog 2010, åttiofyra år gammal. Karaktären Jim Phelps är faktiskt med på ett hörn i den första av Tom Cruise Mission: Impossible-filmer, från 1996, där spelad av Jon Voight och inte helt sympatisk som jag minns det.

Peter Graves Phelps var däremot sympatin personifierad. Varje avsnitt (och jag längtade som en galning hela veckorna på den tid det begav sig, när jag gick i mellanstadiet) började med att vi fick se vad någon skurkaktig ruskprick hade för sig, i någon avlägsen vrå av världen. Det kunde röra sig om en bindgalen gangster som byggt upp en Vilda Västern-stad i likhet med High Chaparall och försett sitt eget skjortbröst med en sheriff-stjärna... och bytt ut knallpulvret i pickadollerna mot riktiga kulor och skarpt krut. I ett annat avsnitt härjade en pösigt fet slavdrivare i Florida med unga kvinnor, som han kidnappade och sålde som sexslavar... när han inte matade alligatorerna med dem. En personlig favorit, minns jag, var nynazisten Kestner, som enligt IMF:s utsände spion var i färd med att ta fram ett hemligt vapen. Detta vapen, visar det sig framåt slutet av avsnittet, består av en armé av hjärntvättade småbarn, som från tidig ålder indoktrinerats med hat och rasism. Jim Phelps och hans team sätter resolut P för Kestners vansinne genom att komprommettera denne inför hans inflytelserika nazistvänner. De gör det geonom att byta ut Kestners nazipropgagandafilm mot Martin Luther Kings "I have a dream"-tal, och de övriga nassarna blir så galna att de sliter Kestner i stycken. Helfestligt!

Efter de korta inledningsscenerna följde vinjetten. Jim Phelps tänder en tändsticka i mörkret, och den berömda Mission: Impossible-musiken börjar spela. I detta intro presenteras IMF-teamet: Jim, Max, Grant, Shannon och Nicholas. Nicholas var min favorit. Nicholas Black. Det var alltid han som fick infiltrera och ta på sig latexmaskerna som används i filmerna än i dag.

Scenen efter introt visade alltid Jim Phelps som tog emot veckans hemliga, omöjliga uppdrag. Han träffade någon, i en butik eller i en hamn eller vid en skateboardramp, och de båda utbytte några i förväg överenskomna kodord, varefter Phelps visades till en enskild vrå där han öppnade en svart liten låda med en videospelare. När han fått veta vilket uppdraget var (om han accepterade, vill säga) förstördes lådan av sig själv. "This disc will self destruct in five seconds. Good luck, Jim."

Tv-serien Mission: Impossible kan vara något knepig att få tag på. Mig veterligen sänds den inte på någon kanal som vanliga svenskar har tillgång till just nu. Men det finns hela avsnitt på Youtube (i kass kvalitet, så klart) och att hitta denna gamla, något bortglömda tv-skatt är mjöligen ett svårt uppdrag.

Men inget omöjligt uppdrag.