Jag vill inte ha för seriös komedi

Det har dykt upp en ny genre när det gäller humorserier. En genre man skulle kunna kalla för "gamla farbröder med det mesta av karriären redan bakom sig gör bokslut".

En sån serie är Kidding med Jim Carrey, på Showtime. En annan är prisade Netflix-serien The Kominsky Method från förra året, som Chuck Lorre producerat. Michael Douglas porträtterar en skådespelarcoach som tycker om sprit och att kurtisera kvinnorna i klassen. Det senaste bidraget i "gfmdmakrbsgb"-genren (också Netflix) är miniserien After Life, med The Office-originalets skapare Ricky Gervais i huvudrollen som den ultracyniske, vedervärdigt odräglige, sörjande nyblivne änklingen och skräptidningsjournalisten Tony. Om vi backar några år minns vi också Californication, med David Duchovny i rollen som översexuelle tjejtjusaren Hank Moody...

Jag skulle kunna räkna hit Curb You Enthusiasm, men det gör jag inte. Därför att även om alla dessa serier har något gemensamt (farbrörder som delvis spelar sig själva) så är Curb den av serierna som sticker ut. "En ska bort!", som Brasse kanske skulle ha sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter. Och då syftar jag inte på Larry Davids klassiska Seinfeld-upplägg, där alla händelser i varje avsnittet får ett samband med varandra i slutet och allt kulminerar i ett absurt sammanträffande (ett koncept som för övrigt börjar kännas lite passé, väl?) Nej, jag syftar på att Larry David, som snart är aktuell med en ny säsong av Curb, fortfarande håller sig stenhårt till sin egen doktrin "No hugging, no learning!" Med andra ord är det förbjudet för karaktärer i Larry Davids humorserie att kramas eller lära sig av sina misstag. Sentimentalitet och livsläxor är stora no-no:s.

Så är knappast fallet med de övriga serierna jag nämnde. I After Life, en färsk release i sex avsnitt på Netflix, spelar komikern Ricky Gervais en butter änkling som anstränger sig för att vara så spydig och otrevlig som möjligt åt folk i sin närhet. Han trakasserar brevbäraren för att dela ut posten på fel sätt, han förolämpar kollegorna på jobbet för att de är tråkiga och äter fult, han skänker pengar till drogmissbrukare och uppmuntrar dem till att knarka ihjäl sig. Och det hela är... helfestligt! Det är humor. Det är komedi. Det är precis den fristad från en grådaskig och glåmig PK-verklighet som all bra komedi erbjuder. Detta är något som alla de övriga serierna jag nämnde också har gemensamt, att huvudpersonerna framställs som tämligen dryga jäklar att ha att göra med.

Men sen gör After Life en fullständigt onödig U-sväng, vill jag påstå, och blir begravningsseriös! I de sista två eller tre avsnitten ska Tony helt plötsligt börja lära sig att bli en bättre människa, inse sina misstag, och ta sig i kragen... Han får helt plötsligt en uppenbarelse, kommer till insikt om att det är fel att gå runt och vara en grinputt som förpestar humöret också för sina medmänniskor. Samma saker händer i de övriga serierna, mer eller mindre. I alla utom Curb Your Enthusiasm, vill säga; LD lär sig ALDRIG något!

Jag vill inte ha för seriösa komedier. Jag vill inte äta moralkakor när jag ser en humorserie. Vad jag vill är att få mitt "funnybone" kittlat. Vad jag vill är att ha skoj, att i bästa fall brista ut i skratt. Det "fina" och "rörande" får jag nog av på annat håll, tack.

"Gamla farbröder med det mesta av karriären redan bakom sig gör bokslut"-genren är inte alls så tokig - jag gillar alla av de här serierna jag nämner - men sluta kramas, och sluta lära er saker. För sjutton gubbar!