Årets tveklöst bästa sommarprat

För det mesta är ju egentligen Sommar i P1 rent dravel. De allra flesta sommarpratare är förutsägbara och ofta blir det så förbaskat kladdigt och med tusen musikavbrott per sommarprat förloras lite av min illusion. Jag vill ju befinna mig i berättelsen, men istället får den ett plötsligt avbrott och på bara någon sekund spelas det Mando Diao i öronen på mig (döda mig). Ändå återvänder jag varje år och lyssnar medan jag tränar, reser eller solar min likbleka kropp. För det är ju svårt att inte bli lite piggare av det nostalgiska ledmotivet.

Det är bara ett fåtal sommarpratare jag medvetet ignorerat i år. De allra flesta har, som väntat, varit ganska dåliga och jag begriper inte varför jag inte stängde av under Isabella Löwengrips självbelåtna och skrytiga prat. Ett fåtal har dock varit riktigt bra och har du inte lyssnat på något av årets sommarprat skulle jag vilja rekommendera Magnus Ranstorp, Anne Ramberg, Hamid Zafar, Leif Östling och slutligen Emma Frans. Sistnämnda levererar det bästa hittills.

Jag har alltid uppskattat Emma Frans som känns som en frisk fläkt på Twitter där hon duktigt varierar mellan komik och vetenskap. Hennes sommarprat består dock inte lika mycket av komik utan istället riktas rampljuset åt vetenskap, faktaresistens (bland annat om antivaccin) och en mycket berörande sekvens om hennes mardrömslika förlossning och dess efterföljder. Ja, jag skulle nog ljuga om jag sa att jag inte var på gränsen till tårar framåt slutet. Nu har förvisso inte alla sommarprat släpps ännu (duh!) men ska du lyssna på ett sommarprat nu på sommarlovet eller semestern - så är det just detta!

Vilket har varit din favorit i år?