Best of Marvel: 10-1

Marvel Studios har i och med Captain America: Brave New World nått en ny milstolpe. För i dagsläget har studion producerat hela 50 stycken filmer och TV-serier. 50 filmer och TV-serier som varierat kraftigt i kvalitet och i den här bloggserien tänkte jag dela med mig av mina rankningar av dem.

(10) Black Panther: Wakanda Forever

Ja, du läste rätt. Jag älskar uppföljaren till Black Panther (som inte alls var i närheten av lika bra). Jag tycker faktiskt att detta är en väldigt välbalanserad film vad gäller tempot. För knappt någon annan film från Marvel lyckas så bra med att leverera en atmosfär utan att stundvis paja stämningen med ett forcerat skämt. Dessutom kändes Wakanda Forever som ett kärleksbrev till Chadwick Boseman och lyckades leverera en känslomässig bergochdalbana där slutet (faktiskt) lämnade mig i tårar. 

(9) Guardians of the Galaxy Vol. 2

Även den andra filmen om rymdens väktare har väckt en hel del debatter på nätet men även den tycker jag väldigt mycket om. På sina håll känns den ännu roligare än den första filmen och ljudspåret är betydligt bättre än i den första filmen. Därutöver älskar jag relationen mellan Peter och hans pappa, samt att relationen mellan Peter och Yondu utvecklas än mer. Här känns berättelsen mer intim, jämfört med den första och är ju egentligen en berättelse om bandet mellan en far och son som är vackert skriven och där huvudskådespelarna spelar riktigt, riktigt bra.

(8) Spider-Man: Homecoming

Det var på tiden att Marvel Studios äntligen levererade en film om Spider-Man, helt fri från Sonys kedjor. Resultatet blev den bästa filmen hittills om superhjälten som inte drogs ned av Tobey Maguires usla Spider-Man eller Andrew Garfields lite för coola Peter Parker. Tom Holland är och förblir perfekt som Peter Parker / Spider-Man och manusförfattarna levererade en fantastisk berättelse som visade dilemmat med hjältens dubbelliv. Michael Keatons Vulture är dessutom en av de bästa skurkarna i universumet hittills vilket förtjänar ett plus i kanten.

(7) Spider-Man: No Way Home

Lite ironiskt är det ju att jag pratade ont om de två tidigare skådisarna i stycket ovan för att sedan kora deras återkomst som en bättre film. Det ska dock inte misstas som att jag inte gillar dem. Tvärtom älskade jag att de återvände i den senaste filmen och manusförfattarna hittade ett snyggt sätt att använda dem utan att det skulle bli menlös fanservice. Snarare tjänade de syftet att hjälpa Toms version att bli en bättre Spider-Man och inte gå i de fällor de andra gått i. En underbar film, om du frågar mig.

(6) The Avengers

Det var en smått surrealistisk upplevelse när Marvel för första gången enade en grupp hjältar i en och samma film. Detta hade ju aldrig någonsin skett förut och jag minns att jag då tänkte ''kan man ens göra så här?''. Sedan dess har universumet bara expanderat, men det är få gånger som filmerna lyckats klättra upp till dessa höga nivåer (eller högre). En otroligt spännande och snygg film som visar hjältarnas olikheter men som också tar tillvara på deras helt olika förmågor och ideal. 

(5) Guardians of the Galaxy

Vem är ens Guardians of the Galaxy? Ja, det frågade sig en majoritet inför deras filmdebut. Idag vet nästan alla vilka dem är (och framför allt Groot). Det om något säger väl att detta var en otroligt bra film som var ett bra tecken på att det ibland är fullt acceptabelt att fokusera på komedi i en superhjältefilm. James Gunn lyckades på ett finurligt sätt bygga en bra berättelse utifrån en dysfunktionell grupp och där han inte försöker måla upp en bild av dem som hjältar. Istället är det bara en rolig resa där alla har ett personligt mål med att sätta stopp för den rätt kassa skurken Ronan the Accuser.

(4) Avengers: Infinity War

Dra mig baklänges vilken käftsmäll detta var. Thanos blev i och med den här filmen en av de bästa filmskurkerna jag någonsin bekantat mig med och Russo-bröderna gjorde helrätt i att nästan göra detta till hans egen film. Jag sympatiserade absolut inte med honom men hans motiv var väl motiverade och Josh Brolin storspelade som honom. Än idag gör det ont av att se när han offrar Gamora för evighetsstenen. Dessutom kommer jag sent glömma hopplösheten jag kände under filmens sista minuter och tomheten som fanns kvar inom mig.

(3) Captain America: Civil War

Vad skulle egentligen hända om superhjältarna själva var skurkarna? Ja, det var ju typ det som konceptet i Civil War går ut på (grovt förenklat). När filmen hade biopremiär tyckte jag det var roligt att höra hur olika folk resonerade om Tonys och Steves olika sidor och vilken sida som de stod på. Jag minns att jag själv tillbringade en hel timme med min nära vän åt att snacka om vem som faktiskt har rätt (och bäst argument). Baron Zemo var en suverän skurk som, än idag, är den enda skurk som faktiskt lyckats med det han ville. Detta om något tycker jag är ett framsteg för superhjältefilmer och det var uppfriskande att se hjältar slåss mot varandra och inte ett stort CGI-monster.

(2) Captain America: Winter Soldier

Som jag skrivit så många gånger förr så är det dött lopp mellan denna film och den som jag korar till den bästa. De är ju två extremt olika filmer och båda är enligt mig mästerliga. Captain America: Winter Soldier är i vilket fall som helst den största överraskningen av alla Marvels filmer som levererade på en helt ny nivå. En underbar spionthriller i grunden, 70-talsdoftande, tät och snygg. Fightingkoreografin var helt perfekt och är än idag det bästa Marvel visat upp och dränks inte av en massa onödiga specialeffekter. Här räknas varje slag och de känns genom TV-skärmen. Winter Soldier förblir en otroligt välskriven skurk och hans historia med Captain America gör detta till en av de mest intressanta relationerna att följa.

(1) Avengers: Endgame

Förmodligen den största vattendelaren av alla filmer. Var Avengers: Endgame verkligen crème-de-la-crème eller inte? Om du frågar mig så är den ändå det. Som jag tidigare skrev så är det i mina ögon ett dött lopp mellan den här filmen och Winter Soldier, men om jag ska se till vad jag fått ut av dem så måste jag ändå utse detta till min favorit. För jag ville nästan skrika av förtjusning när jag såg den på bio (eftersom jag har en hjärna avstod jag dock) där slutstriden är så episk som den bara kan bli. Men jag föll även tårar flera gånger och kände mig därför som en boll i ett flipperspel där jag slungades mellan olika känslolägen. Jag fattar att många var bland annat var besvikna över att Hulk nu var ett med Banner och att Thor hade förvandlats till ett alkoholiserat fetto. Kanske var det att gå för långt, men samtidigt inte orealistiskt att Thor blev det efter att ha förlorat sin familj och ha svikit hela universum? Bara för att jag anser att detta är den bästa Marvel-filmen så innebär det inte att den är fläckfri. Men den kommer för evigt ligga mig varmt om hjärtat. I love you 3000.

Best of Marvel: 50-41

Best of Marvel: 40-31

Best of Marvel: 30-21

Best of Marvel: 20-11