Bäst från 2019 hittills

Sist jag skrev här så var det ett par dagar innan jag drog iväg på semester, och trots tankar om eventuella inlägg under semestern valde jag istället att koppla bort mig från internet helt och hållet den veckan. Vilket kändes jävligt skönt av flera anledningar, främst för att ha kunnat ladda batterierna mer ordentligt och känna en vilja att faktiskt skriva någonting här igen.

Halva året har gått nu, eller ja lite mer än halva året, vilket gör att jag tänkte skriva lite om vad som varit bäst hittills från 2019 sett till spel, filmer, serier och dylikt. Passar bra i och med att jag funderade på att skriva om lite olika saker som jag "missat" att skriva om, då detta egentligen är samma sak med skillnaden att jag fokuserar enbart på det som varit bäst hittills.

Ace Combat 7: Skies Unknown
Surprise, surprise, jag vet. Men förväntningarna var höga från min sida, och när jag äntligen fick spela spelet så tyckte jag verkligen att det allra mesta infriades. Nuförtiden är det sällan som jag sträckspelar halvt sent inpå natten, men den sista tredjedelen av Ace Combat 7 spelade jag i ett nafs eftersom jag verkligen ville veta vad som skulle hända.

Det händer också sällan att jag spelar om spel, tack vare min enorma backlog, men i nuläget håller jag på med min andra genomspelning av kampanjen. Även under min andra omgång så njuter jag lika mycket av luftstriderna, uppdragsvariationen, storyn och den mästerliga musiken. Spelåret 2019 är inte över än, men såhär långt är det definitivt en stark GOTY-kandidat för mig.

Metro Exodus
Jag hade en del problem med att komma in i Metro Exodus till en början, det kändes inte så finslipat som jag hade hoppats på och jag kände mig redigt trött på den standardiserade formeln för spel med öppna världar. Tillslut kom jag dock in i spelet, och då klickade det verkligen. Som nämnt var jag till en början trött på strukturen för öppna spelvärldar, som Metro Exodus inledningsvis verkade vara ytterligare ett offer för.

Visst, många av spelets mekaniker känns igen från andra open world-spel, däremot vägdes det upp genom att spelet gjorde ett fantastiskt jobb med inlevelsen och känslan av att faktiskt vara en del av spelvärlden och inte endast en observatör. När eftertexterna slutligen rullade kände jag mig ändå riktigt nöjd med upplevelsen, och definitivt mer nöjd än vad jag trodde baserat på mina allra tidigaste intryck.

Chernobyl
Hyllningarna har verkligen haglat över HBO:s miniserie om Tjernobyl-katastrofen och dess efterdyningar, och jag kan inte göra annat än bara stämma in med hyllningarna. För detta är verkligen en fantastisk miniserie om händelserna och de människoöden som påverkades. Det är även en välgjord dramatisering över Sovjets agerande, samtidigt som serien verkligen skiner med sin kommentar om samtiden gällande falska nyheter och dylikt. Något som serieskaparna uppenbarligen har lyckats med, med tanke på att ryssarna vart så upprörda att de ska göra en egen version som berättar "sanningen" om hur det är USA:s fel egentligen.

Det enda förbehållet som jag kan komma på är de brittiska och svenska brytningarna, men det är mest en petitess eftersom skådespelarna generellt gör en stark insats, och ärligt talat hade ryska brytningar från Hollywood-skådespelare varit ännu värre. Som en extrabonus finns det även en officiell podcast från HBO själva där en av serieskaparna medverkar och diskuterar om samtliga avsnitt bakom scenerna, vilket jag starkt kan rekommendera.

13 Minutes to the Moon
Apropå podcasts, så lanserade BBC tillsammans med Kevin Fong en podcast på 12 delar (sista delen är inte släppt ännu vid skrivande stund) lagom till 50-årsjubiléet av den första månlandningen. Och jösses vilken kvalité den håller! Det blandas med återberättande, intervjuer med folk som var inblandade och även ljudupptagningar från besättningen och kommandocentralen. Som om det inte räckte är det mäktiga ledmotivet komponerat av ingen mindre än Hans Zimmer. Är ni intresserad av månlandningen och händelserna som ledde upp till den kan jag varmt rekommendera 13 Minutes to the Moon.