Simulatorn som kommer att sluka hela vintern!

Simulatorer är en förbannad genre, framförallt de av typen där du får kontrollen över en stad, park, rymdbas eller liknande. Att för en kort stund få leka självutnämnd gud är helt enkelt förbannat skoj. Det kan sluka tid likt ett bottenlöst hål medan man själv sitter kvar och undrar vart i helsefyr som har hänt. Få genrer kan uppsluka mig som spelare lika mycket som pillet genren ofta har att erbjuda. Spelets resurser ska skötas. vägar behöver byggas, något ska repareras, dammråttor måste avlivas och någonstans där i mitten hittar jag mina egna mål som kompromisslöst ska in i hela paketet.

Cities Skylines har förbrukat timme efter timme i jakt på den perfekta staden och än idag är den staden enbart en utopi inuti mitt söta lilla borgmästarhuvud. Ultimata drömmar om framgång, kalla stålar och livlig expansion brukar till slut få stå tillbaka för illa planerad infrastruktur, inflation och storhetsvansinne. Bakom mig ligger ett antal ruiner till städer. En gång blomstrande, numer enbart minnen blott.

Planet Coaster fullständigt uppslukade min inre parkmagnat. Med banverktyg som heter duga hade jag helt fria händer i att utveckla min drömpark. Feta berg och dalbanor stod på menyn, här skulle det minsann inte snålas på krutet i att leverera decenniets åkturer. Kvalitet före kvantitet, pengarna fick flöda så mycket de ville (en mycket trevlig bieffekt av att det är ett spel man spelar är att valutan är fiktiv). Om det ska smaka så kommer det helt enkelt att kosta!

I min iver att maximera vinsterna för att på så sätt återinvestera kapitalet i nya fräna åkturer gjorde att all min personal slutade. Mina bästa åkturer var de dyraste i drift och det jag drog in spenderades enbart på underhåll. Löner, kafferaster och kollektivavtal sopade jag under mattan. Det sköna klirret av kalla stålar överröstade nöjt klagomålen. Vad hände då med mina nöjesparker? Jo, du gissade rätt. Återigen, ruiner. Ruiner överallt. Så långt ögat nådde. Min inre magnat hade återigen fått storhetsvansinne. Min inre gud hade själv utsatts för någon form av gudomlig rättvisa. #Karma

Det här är det bästa jag vet med byggarsimulatorer. Inte själva misslyckandet, men en väl avvägd finansiell utmaning som ger mig som spelare tillräckligt med tuggmotstånd samtidigt som själva byggandet tillfredsställer lika mycket när man väl lyckas med ett designmässigt storverk. Och nu till vintern kommer äntligen Planet Zoo. Jag spelade Zoo Tycoon 2 något enormt som liten grabb och redan då försökte jag mixa med rabatter, utspädd läsk och magnifika inhägnader för mina allra största attraktioner. Timme efter timme har passerat i den lilla sandlådan och jag ser verkligen fram emot att får hamna i det träsket igen.

Planet Zoo (med samma utvecklare som Planet Coaster) kommer ta alla verktyg med sig från Planet Coaster samtidigt som man adderar helt nya system. Djuren kommer verkligen att individualiseras, det kommer verkligen att kunna byggas precis hur man vill, jag kommer verkligen att kunna sälja utspädd läsk och jag kommer att - håll i er - kunna spendera precis hur mycket fiktiv valuta jag bara vill.

Lägg därtill att spelet ifråga i mångt och mycket kommer att vara baserat på fakta och därmed kan användas som ett roligt alternativ i rent utbildningssyfte när det gäller vilda djur samt djurparker. Frontier Games har verkligen tryckt hårt på denna punkten och lovat att leverera när det gäller fortplantning och bevarande av alla arter som idag riskerar utrotning. Som liten grabb hade jag mina fina kunskaper om djur och natur i skolan just detta att tacka för i Zoo Tycoon 2 (även om mina parker till slut liknade ruiner med röda siffror på kontot och vilda djur överallt förutom i sina inhägnader).

Jag ser fram emot detta något oerhört och att få släppa loss sin kreativa sida tillsammans med den djurvänliga sidan ackompanjerat av den kapitalistiska magnaten kommer att bli en härlig upplevelse. I huvudet finns redan bilder på hur parken ska utformas, vilka djur som ska agera publikmagneter, hur fortplantningen ska bli en vital del samt hur allt ska finansieras (av fiktiv valuta). Den här gången ska jag uppnå min utopi, och inte lämna den i ruiner.

Risken är att detta och Pokémon blir det enda jag spelar i vinter, och det är jag inte ett dugg ledsen över.