Alltså Clannad... vilken underbar historia!

Vart ska jag börja? Jag vet inte. Tankarna bara snurrar, jag funderar, ältar, vänder och vrider på saker och ting. Försöker sortera upp alla intryck, alla händelser. Det här är ju ett svar i sig såklart. Att fundera, grubbla och tänka på något även efter det att eftertexterna har rullat är alltid ett bevis på att man faktiskt har blivit berörd på något sätt. För är det något som Clannad har gjort så är det att beröra mig, djupt dessutom samtidigt som det spelade på hela spektrat av känslor jag inte visste att jag hade. Jag har aldrig varit med om något liknande och det är det som gör det här så förbannat bra. Men självklart ska vi ta det från början.

I somras släpptes Clannad visual novel på nintendo Switch och fångade min blick. Efter lite research visade det sig att det hade adapterats till en animé, och av de få intryck jag läste så verkade det vara något alldeles extra som flugit under min radar. Egentligen kanske inte så konstigt med tanke på att jag vid tiden som den släpptes endast var sju år och precis hade startat min gamerkarriär med Stronghold Crusader. Jag är egentligen inte mycket för animé eller manga men av någon konstig anledning så klickade jag ändå hem de två säsongerna på DVD (fanns inte på Blu-ray) och när jag nu summerar allt i mitt huvud så går det verkligen inte att ångra sig.

Historien som berättas är fantastisk, vacker, rolig, hjärtevärmande och jordnära. Men här ryms också tyngd, djup, sorg och tårdrypande scener hämtade ur de mörkaste av drömmar. Allt görs med fantastisk fingertoppskänsla och när smällkaramellerna väl brinner av sitter effekten som ett slag i magen, precis där den ska. Karaktärsgalleriet är varierat och intressant, och likt mycket i japanska spel och filmer så står utvecklandet av dem i centrum. Där finns ett driv och hela tiden skalas lager på lager av och gör så att man lär känna dem ordentligt. De blir alla, till slut, lätta att tycka om och man bryr sig verkligen för hur det ska gå för dem. Det är seriens absoluta styrka.

Det svävar aldrig iväg och trots att animén innehåller lite flummel och magisk filosofi så håller det sig alltid närvarande. Här finns inga hjältar, inga strider, inga hjältedåd, inga skurkar. Här finns vardagen, dess prövningar och motgångar, men också dess framgångar och livets allra bästa stunder. Karaktärerna sätter sig i situationer som är lätta för var och en att sätta sig in i och känna igen. De kämpar alla på med sina egna mentala spöken och drömmar. Allt går verkligen inte alltid vägen, men när det väl gör det sitter man där med ett stort leende på läpparna och nickar igenkännande.

Jag personligen blir sällan berörd av spel, filmer eller böcker. Där kan man kalla mig för ganska känslokall. Visst, absolut sista scenen i Titanic sög lite i magen, likaså Tres metros sobre el cielo. När Nanako dog i Persona 4 Golden funderade jag länge, länge och Arthurs sista ritt i Red Deam Redemption 2 var genuint gruvlig. Men ändå, det är dessa fyra upplevelser som har spelat på de allra innersta av mina strängar av känslor. Ingen av dem kommer i närheten av Clannad.

Det är värt att nämna att de två säsongerna har helt olika upplägg. Bara Clannad handlar om sista året på en högskola innan examen och här får alla karaktärer sin bakgrund och sitt djup. Den här delen av historien är jävligt bra, men den är ibland lite väl japansk med för överdriven humor och skruvade situationer. Lägg därtill att man kan tolka vissa karaktärer för en aning översexualiserade vid vissa tillfällen. Summa summarum är det dock fortfarande sjukt hög klass och jag kommer gång på gång på mig själv med att jag skrattar och våndas om vartannat åt det som sker i storyn.

Det är dock Clannad: The After Story som lämnar det största intrycket. Här förflyttas historien ett antal år fram i tiden och man får följa med karaktärernas resa in i den vuxna världen där allvaret börjar en gång för alla. Den gamla trygga bubblan som fanns när de gick på skolan är för alltid borta och numer enbart ett minne blott. Och det är här det verkligen levereras fantastiska känslointryck rakt in i solar plexus. Jag har aldrig gråtit, någonsin, till något jag konsumerat. Här hände det flera gånger. Historien blir allvarligare, men den tappar aldrig sin närvaro, sin humor eller sin värme. Och resultatet blir fantastiskt. Jag var helt tom efter sista avsnittet.

Historien fick mig att tänka. Den fick mig att värdera, omvärdera och bara fundera på det oändligt stora som vi kallar för livet. Vad är det för något egentligen och hur lever man ett bra liv? Förändring kommer alltid att ske, men är det alltid för det bättre? Kommer man alltid att kunna tycka om samma saker även efter att omständigheterna förändrats? När eftertexterna väl rullar för Clannad: The After Story så har den naglats fast stenhårt i bakhuvudet tillsammans med dess frågeställningar.

Lägg till att jag anser att de engelska röstskådespelarna gör ett gediget arbete samt att den fantastiska musiken bidrar något enormt till den underbara stämningen i serien. Återigen, det är vackert, men bitterljuvt på samma gång. Allt samspelar i en fantastisk symbios.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Clannad och rosa det i oändligheter. För så bra är den. Jag blev fullkomligt överraskad och tagen på sängen för att sedan bli överrumplad av den. Gång på gång på gång. Där finns en värme i berättandet som jag inte känt någon annanstans. Oavsett om man har intresse i animé eller inte så förtjänar Clannad att upplevas. Sedan om det är genom animén eller dess Visual novel spelar kvitta. Det är helt enkelt såhär historia skrivs som allra bäst!