Halo Infinite levererade utan att briljera

Det som lockade mig, och förmodligen många andra, allra mest med kvällens Xbox-event var givetvis den utlovade presentationen av Halo Infinite. För jag har verkligen älskat att utforska Microsofts livfulla ringvärldar sedan början på 2000-talet, och när det vankas en ny del i serien så kittlar det alltid lite extra såväl fingrar som i spelsugs-nerven (vilket såklart gjort väntan på att få se spelet i rörelse väldigt mödosam sedan titeln utannonserades under sommaren 2018).

Under kvällen fick vi sedan äntligen se drygt 9 minuter från det kommande rymdäventyret i fråga, och jag lämnade den presentationen tämligen nöjd med vad jag fick se. Det såg nämligen ut som Halo borde se ut. Det kändes som Halo borde kännas, och det lät absolut som Halo borde låta. Beståndsdelar jag faktiskt var orolig skulle saknas på förhand.

Få spelserier är för mig är nämligen så förknippade med en speciell typ av förnimmelse eller en särskild sorts sinnesstämning som Master Chiefs krigssagor är, och efter att både Halo 4 och Halo 5: Guardians haltat i den här extremt diffusa avdelningen (enligt mig, i alla fall) så var det skönt att se att Halo Infinite tycks hamra hem känslan från spelens rötter. Detta skedde dessutom samtidigt som man verkar utforska nya möjligheter att dra spelbarheten framåt via änterhaken och en mer öppen spelvärld, som exempel.

Det är visserligen mycket fortfarande som kan gå fel, och det ska noteras att jag sannerligen inte blev blåst av stolen av varken grafiken eller animationerna. Men det kändes samtidigt - som sagt - precis som Halo borde kännas, och i slutändan är det just det som betyder allra mest för mig.

Hur tycker du Halo Infinite ser ut?