Project Cars 2 fick mig att vråla vulgära svordomar - till en kråka

Jag kan ingenting om bilar. Jag kan inte heller någonting om racing. I grunden är jag är förmodligen motorsportens svar på Jon Snow - jag vet ingenting, om någonting, överhuvudtaget. Att läsa Petters recensioner och artiklar om kommande simulations-racers är på så sätt lite som att hamna mitt upp i en upphaussad DOTA 2-match eller höra en pensionär prata om livet innan TV's genomslag. Jag fattar liksom noll, (zip, nada) samtidigt som jag slits med i entusiasmen och inlevelsen av att höra handlingar - som i grunden har noll resonans med min egen kunskap - beskrivas på ett så passionerat sätt. Det jag vill ha sagt med detta är att Project Cars 2 inte är ett spel byggt för mig. För det är ju någonstans svårt att ärligt bedöma en simulation av verkligheten när man inte är särskilt bekant med nämnda verklighet för fem usla korvören. Det går såklart, men det ger kanske inte så mycket till alla de som är mer bekanta med att ratta bensinkusar på daglig basis eller för de som besitter en marginellt bättre uppfattning om grundläggande däckfysik än undertecknad. Att jag slutligen är långt ifrån den tilltänkta målgruppen har dessutom märkts (med all tydlighet) under mina första dagar bakom ratten.

För Project Cars 2 är svårt.
Riktigt svårt.
För mig: Äckligt svårt

Under mina inledande timmar satt jag nämligen mest (i sätet på en ytterst liten och virtuell Gokart) och skrek. Ena stunden av ilska, och i den andra av ren och skär förtvivlan. Min framfart över den fisvarma asfalten påminde nämligen mer om en våt nudel i en tvållackad diskho än en självsäker fartdåre, och att jag hade noll kontroll över min digitala farkost (trots att den knappt mäktade med allmän promenadfart) var århundradets underdrift. För skulle jag försöka ta mig till vänster hamnade jag märkligt nog alltid till höger, och började jag sedan ratta febrilt mot höger sladdade jag istället med en skarpsväng åt vänster. Försökte jag därtill "lura" spelet för att komma åt vänster genom att gira åt höger hamnade jag, paradoxalt nog, ännu mer till höger. Och så höll det på i ett par timmar. Pinsamt många timmar ska tilläggas, vilket givetvis byggde upp en hel del frustration och ökande ens blodtrycket till ytterst ohälsosamma nivåer. En gång var det till och med så illa att jag vrålade något extremt opassande till en kråka som satt utanför fönstret då jag, för en kort stund, tyckte att dess kraxande gjorde att jag missade en kurva som kostade mig en efterlängtad pallplats. Det blev sedan inte bättre när jag, efter ytterligare timmar av fruktlösa försök, äntligen lyckades komma etta i ett lopp bara för att inse att spelet delade ut strafftid i efterhand som placerade mig sist i rakningen:

*Åker över mållinjen först av alla*
Jag: "J-j-j-ja vann! Jag vann!"
*Börjar utföra extremt töntig segerdans*
Spelet: Din placering är: 10/10 - Sist av alla

*Slutar - inte omedelbart, utan i slow motion - genomföra den töntiga segerdansen och börjar istället blinka dumt mot TV-skärmen*

Jag: "Que?!"
Spelet: Strafftid - 37 sekunder
Jag: "Vadå strafftid?!"
Någonstans utanför fönstret: "Krax-krax, krax-krax!"
Jag: "Käften, kråkjävel!"

Nu vet jag visserligen att det inte var kråkans fel att jag tabbade mig (egentligen gör jag inte det fast min advokat säger att jag måste hålla god min innan allt blåst över), men att Project Cars 2 kräver en hel del tålamod råder det inga tvivel om, i alla fall om du likt mig inte är den mest erfarna bilföraren. En del av mig hatar sedan givetvis denna extremt branta inlärningskurva då det inte är jättekul att känna sig genomusel efter flertalet timmars träning, men samtidigt måste jag ändå applådera utmaningen som levereras. Här finns nämligen ett spelmässigt djup som långsamt visar sig steg för steg och som kräver en motprestation av mig som deltagare. För jag måste helt enkelt lära mig av mina misstag och bli bättre. Träna, nöta, misslyckas, analyser och sedan resa mig på nytt. Underhållningsvärdet ligger helt och hållet i mina egna händer och i de timmarna jag är villig att lägga ner till att bli en skickligare förare. Och det är, precis som jag kände med Dirt Rally, en härlig känsla i en spelvärld som ger så otroligt mycket gratis, och där varenda spelare ska få att känna sig kraftfull utan att egentligen krävas på något i gengäld.

Visst, i ena stunden avskyr jag att behöva bita i det sura äpplet som Project Cars 2 kastar i mitt ansikte, men samtidigt är glädjen över att få vinna ett mästerskap efter timmar av nötande i direkt paritet med den jag kände första gången jag besegrade en svårslagen boss Dark Souls - alltså eufori i absoluta toppklass. Jag vet sedan inte hur långt in i karriärläget jag kommer komma (har precis vunnit mästerskapet för Formel C - Yeah!) då det är en extremt matig racing-titel Slightly Mad Studios har skapat, men jag kommer i alla fall inte ge upp i första taget.

Om sedan en kråka "råkar" stryka med på vägen...
Ja, det är det inte mitt fel.

Här nedan hittar ni slutligen några egentagna bilder från min tid med Project Cars 2 - Få se om ni kan gissa i vilka av bilarna som Joakim sitter och svär inuti.