Ofta när jag lyssnar på musik under en promenad eller liknande (eller som idag, under en jobbresa) så kör jag en jättelik spellista som jag och sambon kurerat genom åren med våra favoritdängor - i en våldsamt spridd skur utan några som helst röda trådar. Men när jag behöver lite extra energi (återigen som idag, ovan nämnda resa startade strax efter 04 för min del), så inhämtar jag energi från musiken.

Även här har jag massor av spellistor att tillgång, men ett extra hemligt vapen jag har att ta till när orken tryter, är svensk/norska Sha-Boom. De krossade flickhjärtan på 80-talet, men har sedan dess praktiskt taget lyst med sin frånvaro minus lite enstaka comebacker. Det är sällan jag hör någon nämna dem, och det är sällan jag hör dem spelas.

Men... det är få band som för mig bättre förkroppsligar svenskt 80-tal med jeansjacka, Hubba-Bubba, Vira-Blåtira, Snowjoggers, pepparchips och Okej-posters på väggarna än just Sha-Boom. Därför fungerar denna platta (bilden nedan) som något av mitt hemliga vapen när Jonas Mäki behöver piggas till och vakna till liv. Och jodå, återigen funkade det. Dängor som ”Don’t Steal My Heart Away” och ”R.O.C.K.” skickar mig mentalt direkt till en lite enklare tid med en tidsmaskis effektivitet.

Kommer du ihåg Sha-Boom?

Kommer inte ihåg vem av er som skrev det, men jag har ju i omgångar bloggat om att jag gillar sitcoms, i synnerhet sådana med ganska bitskt humor. Någon av våra underbara läsare tipsade då om den amerikanska versionen av Shameless, en serie jag hittills inte sett ett avsnitt av.

...och det var ju dumt, för redan från avsnitt ett är det åka av. Har nu betat av den första säsongen och verkligen njutit av redigt svart humor kombinerat med förklassigt skådespeleri och scener som känns otippat vågade/mörka för att vara en TV-serie. Fortsätter den såhär - och det verkar den ju göra, och mer därtill enligt Rotten Tomatoes - så tror jag nästan att jag hittat en ny favorit.

Vet som sagt inte vem tipsade, men stort tack. 

Vill du också kika Shameless så finns den på både HBO Max och Amazon Prime. Mycket nöje.

Farsgubben fyllde 70 år så jag och mina bröder bestämde oss för att överraska honom med en resa. Valet föll på London, huvudstad i ett land jag flera gånger tidigare sagt inte är någon favorit för mig - och som jag aldrig rest till själv i turistsyfte tidigare.

Jag är helt enkelt inte så imponerad av något de har att erbjuda och tycker allt brukar vara lite som i USA, fast märkbart sämre. Och den åsikten har jag inte ändrat på efter detta besök heller. Låt oss börja med vansinnet att de kör på fel sida, något som direkt gör det svårare att hyra kärra och bara ta sig runt och leder till att det i alla större gatukorsningar står åt vilket håll man ska titta innan man går över. Det känns lite som att man får köra bil i vilken riktning man vill och känns som rent och skärt high chaparall.

Sedan är det maten. Man kan absolut äta gott i London, men så fort man lämnar renomerade restauranger, så hamnar man i det närmast bestialiskt usla brittiska köket. I tunnelbanan annonseras för KFC som serverar med vita bönor i tomatröra, på den lokala pubben serveras bränd smördeg med skabbig korv i, ölen är nästan alltid avslagen och när jag i ett försök att slippa brittisk frukost valde amerikanska blåbärspannkakor på ett ställe med fina Google-betyg... så fick jag vanliga torra pannkakor med fem blåbär liggandes i en klick grekisk yoghurt. Sådär kan jag fortsätta, Brittiskt mat kommer göra dig besviken. Så är det bara.

Till det kommer den där skitiga känslan som Storbritannien alltid dras med. Tegelhus som man aldrig riktigt vet om de är obebodda eller ej, känslan av att exakt hela landet borde totalrenoveras, handfat som har en separat kran för kokhett/kallt vatten (hur tvättar man sig ens, flyttar man händerna snabbt mellan vattenstrålarna för att få lagom temperatur?), tältläger i parkena, unken lukt inomhus (även på ett schysst hotell som vårt), alla TV-program känns som att de är repiser av något från 80-talet och så vidare.

Nu åkte jag som sagt för min fars skull, men för min egen del fortsätter dett vara Amerikas Förenta Stater som lockar när det är dags för semester, och min hatkärlek till England består. Jag älskar ju egentligen att landet är som det är (det är ju kul när vi är olika) och brittisk humor uppskattar jag enormt - men semestra där vill jag verkligen inte göra.

Åk inte till London. Du kommer bli besviken.

Jag må vara 47 år gammal, men än idag finns det få saker som gör mig på bättre humör än ninjor. När jag växte upp under 80-talet drällde det av ninjarullar och de fanns i överallt i populärkulturen.

Vi små pojkar kunde sitta på rasterna och fabulera om allt dessa mytiska lönnmördare kunde göra, där ”kunskapen” i huvudsak var hämtad från G.I. Joe-ninjorna Snake Eyes och Storm Shadow – och att snickra en nunchaku på träslöjden var närmast obligatoriskt, tills media fick panik över dessa livsfarliga ”karatepinnar” (de kallades faktiskt så, trots att karate bokstavligt talat handlar om att inte ha vapen). Dessutom hade vi alla olika typer av kaststjärnor, varav samtliga var helt odugliga.

Mina föräldrar visste givetvis att ninjatrenden var livsfarlig, så hemmavid fick vi smyga med allt ninjarelaterat. När föräldrarna kom på mig och bröderna med att spela The Last Ninja till Commodore 64 blev det inte glada miner, vill jag lova.

Men... dessa spel har behållit en särskild plats i mitt hjärta och är än idag bland mina absoluta favoriter – även om de definitivt hör till de spel som åldrats lite sämre (något jag insåg när de kom till Wii Virtual Console), inte minst tack vare musiken. När jag nu läser att det är ett svinfett The Last Ninja-paket på väg till PC och Switch (hoppas även på PS5/Xbox) via Kickstarter – så är jag redo att slanta upp.

Det är sällan jag köper samlarutgåvor längre, men The Last Ninja Collection måste jag verkligen ha, om inte annat så bara för ninjaluvan.

Vad har du för relation till ninjor?

Att macha-te är gott har jag vetat länge, men att göra det på rätt sätt verkar tyvärr lite omständligt och jag anade att om jag gav mig i kast med det så skulle jag snart tappa sugen. Jag har därför nöjt mig med vanligt te, oftast inköpt via eminenta Te-centralen (dricker ni te behöver ni testa deras mäktiga St Olav).

Men... så fick jag en burk macha. Den låg länge i telådan oöppnad, tills jag i lördags bestämde mig för att investera i en bambuvisp. Och det var ju klokt, för sedan dess har jag druckit en-två koppar macha varje dag och tycker det är helt fenomenalt gott och inte alls överdrivet komplicerat. Visst är det marginellt mer pyssel att först ställa vispen i en skål med vatten (för att göra den mjuk och följsam så den inte går sönder), men utöver det gör det fort att vispa ihop en skummande härlig macha.

Jag dricker dock även fem-sex koppar kaffe varje dag, och det tänker jag absolut inte sluta med, men nog känns det som att macha-drickandet kommer hänga med även framledes.

Föredrar du kaffe eller te, och hur noga är du med dina val?