Spelrelaterad harmoni från förr jag saknar

Man ska givetvis alltid akta sig för "det var bättre förr", för det stämmer tyvärr inte så ofta som vi kanske skulle vilja tro. Men... ibland är det såklart ren sanning och i takt med att jag för första gången på sisådär 25 år fått upp suget att samla på spel igen, så slås jag ofta av hur okomplicerat det brukade vara.

Jag är gammal nog att ha vuxit upp med Atari 2600, Commodore 64 och NES, men i synnerhet 16-bits-eran och den efterföljande (som får heta 32-bit även om Nintendo 64 ingår) var verkligen något alldeles i hästväg. Det finns så vansinningt mycket bra spel och att bara ta en kassett, trycka ner den i en konsol och köra igång är verkligen magi.

Jag älskar ju nya spel med såklart, men konsolen tar tid på sig att starta, det ska loggas in konton, spel ska väljas i menyer, patchar ska laddas ner, expansioner ska tillföras och man möts av en massa information om att "nu finns rosa vapenskins även till karaktären Extörminator" eller "det är dubbel XP-helg".

Och ska lokal multiplayer spelas är det förvånansvärt sällan så enkelt som att välja 2 Player och köra igång. Ibland behövs gästprofiler skapas, någon vill importera sin profil hemifrån, ibland byter handkontrollerna numrering och det är som att saker och ting inte riktigt vill fungera som de ska. Online är det samma sak, där någon har problem med uppkopplingen, någons headset fungerar inte som de ska där du hör dem utan att de hör dig och ytterligare någon måste patcha spelet först och "kommer senare".

Jag överdriver såklart och allt detta händer givetvis inte samtidigt. Men det är så otroligt mycket enklare att bara veva i Super Mario World till Super Nintendo eller sätta i Astal-skivan i en Sega Saturn och vara igång. Spelen är dessutom mer direkta och kastar mig direkt ut i det roliga utan textväggar, tutorials och annat - och det finns absolut ingen merförsäljning.

Jag känner allt mer att något gått förlorat i dagens spelvärld. Det kommer mer än någonsin och spelen har absolut inte blivit sämre, men det finns en befriande känsla av zen med retro där allt liksom bara funkar. Och det kan jag längta tillbaka till ibland.

Någon gång gick vi ifrån allt detta och märkte det kanske inte ens, men förlorade en väldans massa harmoni och smidighet längs vägen.