"När helvetet frös till is". Jag har använt rubriken en gång tidigare, vilket var tidigt 2007. Då verkade det som att Wii var på väg att bli mer framgångsrik än Playstation 3 och att Sonys då över tio år långa totaldominans inom spelbranschen var bruten. Idag, fyra år senare vet vi att så var fallet. År fyra är normalt det år då ekonomin är som allra bäst i en konsols livstid, men Sony ligger på en sistaplats i det så kallade konsolracet och istället för vinst gör man förlust på Playstation.

Detta samtidigt som Nintendo ohotat skändat all konkurrens och dragit in groteskt mycket pengar, medan deras spel toppat all världens listor så till den milda grad att de hängt kvar på topplaceringarna i flera år mot det normala att åka ut efter några veckor.

Men idag kom bomben. Nintendo ökade visserligen konsolförsäljningen under det senaste kvartalet jämfört mot samma period 2009. Däremot minskade Nintendo DS och spelförsäljningen till de båda tog rejält med stryk. Så mycket att vinstmaskinen Nintendo plötsligt förlorar pengar, och det ganska mycket. $290 miljoner (nästan 2,2 miljarder kronor) på tre månader, för att vara exakt.

Visst har man sett hur de drabbats av piratverksamhet till Nintendo DS och noterat att det blir allt mer Playstation 3 och Xbox 360 på topplistorna, men det var oväntat dåligt är de flesta bedömare överrens om.

Nu tror jag inte att det är den minsta fara på taket för Nintendo som med Nintendo 3DS säkerligen har en ny kassako som kommer få pengarna att flöda in, men vad ska de göra med Wii. Jag tror faktiskt att vi är farligt nära "bäst före"-datumet just nu (ur en kommersiell synvinkel alltså, inte spelmässigt). Trots att de just släppt Super Mario Galaxy 2 (en braksuccé) och har en rent ut sagt himmelsk spelhöst framför sig, tror jag inte konsolförsäljningen kommer ta fart igen.

Även om Move och Kinect knappast blir några supersuccéer, tror jag Sony och Microsoft har vridit ett viktigt vapen ur händerna på Nintendo. De är helt enkelt inte unika längre med vift, och framför allt Kinect syns mycket i mainstream-media.

I vår kommer som sagt Nintendo 3DS, och de utvecklare som jobbar med den skvallrar om rejält med hästkrafter, mer än till Wii till och med. Frågan är om det är hållbart att ha en bärbar enhet som är bättre än den stationära. Frågan är om vi inte är farligt när ett ersättande av Wii.

Nintendo har sagt att man i mars kommer att ha släppt Nintendo 3DS på världens alla större marknader. Man vill knappast utannonsera någon ny hårdvara som stör detta, men så snart Nintendo 3DS är ute är fältet öppet för en ny konsol. Något jag tror kan utannonseras redan på E3 nästa år för att sedan släppa den under hösten.

Microsoft har blivit lite av mästare på korta startsträckor och gjorde just så med Xbox 360, vilket blev framgångsrikt. Nintendo har överraskat på samma sätt många gånger tidigare och kan säkert göra det igen med en ny konsol och slå ur ett guldläge. Både Microsoft och Sony har nyss släppt mindre versioner av sina konsoler samt viftenheter som ska förlänga livslängden på burkarna rejält.

Jag tror vi lugnt kan utgå från att Playstation 4 och Xbox 720 inte släpps nästa år. Och de båda burkarna är kraftigt föråldrade redan nu. Nintendo kan bygga en konsol med minsta dubbla processorprestandan, mångfalt bättre grafikkort och peta i åtminstone en halv gigabyte mer RAM än vad som sitter i Playstation 3 och Xbox 360.

Vad har man då? Jo, en konsol som kanske är dubbelt eller tredubbelt så bra som en Playstation 3. Vilket är ganska lite. Playstation 3 anses vara runt 30 gånger bättre än sin föregångare. Nintendo kan alltså släppa en konsol som blir kraftfullast på marknaden till ett riktigt lågt pris, och jag tvivlar inte för en sekund på att man kan leverera den med en ny funktion som skakar om spelvärlden i dess grundvalar som man gjorde med Wii-fjärren.

Jag är beredd att sticka ut huvudet och säga att om Move och/eller Kinect tar hyfsad fart i höst och Wii inte gör det på nytt så kommer vi få se en ny konsol från Nintendo på ungefär de här premisserna. Och om det händer finns det väl inget som helst tvivel att Nintendo återigen kommer knipa åt sig en rejäl del av spelkakan och fortsätta leda spelvärlden in i nästa decennium.

Nintendo tycks inte längre ha någon sedelpress.

Det var karaoke på schemat igår kväll, och jag har lyxen (?) att äga otaliga utgåvor av Singstar inklusive de trådlös mickarna, samt även Lips i tre varianter. Singstar behöver väl knappast någon närmare presentation och Sony har hitta den perfekta varianten på deras formula för länge sedan, medan Lips startade lite knackigt.

Visserligen var det erkänt skickliga utvecklaren Inis som stod bakom spelet, men det hade ändå lite problem med att man var tvungen att sjunga alldeles för tätt inpå sångaren man lallade till. Helst nästan lite innan. Därmed fick Lips en stressig känsla och hamnade förhållandevis snabbt i byrålådan.

Sedan dess har mycket hänt. Uppdateringar och nya Lips-versioner har sett till att det idag inte är någon som helst skillnad mellan att sjunga i Singstar eller Lips. Kanske rent av att Lips till och med har en bättre presentation, och det har definitivt fler roliga spellägen samt stödjer dessutom att man kan sjunga till egen musik.

Så vilket är bäst då? Har utmanaren Lips tagit ikapp och gått förbi? Nej, Singstar står sig faktiskt fortfarande, mycket tack vare ett överlägset stort musikbibliotek. Det Sony gör rätt är att verkligen supporta lokala artister. Visst finns det en och annan svensk även i Lips, men de är lätträknade jämfört med Sonys utbud.

Och trots allt, jag lyssnar extremt sällan på musik sjungen på svenska (vilket är synd och egentligen ren slump, det finns helt enkelt inte så mycket som tilltalar mig och språket är riktigt roligt), men när det kommer till folklig karaoke har jag inget emot att lalla till gamla svensktoppsdängor som känns lika naturliga att sjunga som att äta med kniv och gaffel. Dessutom är det barnsligt kul att filma sig själv medan man sjunger och göra sina egna musikvideo.

Lips växer undan för undan med mer musik och är idag ett riktigt prisvärt alternativ för den som vill sjunga hemma. Men för den som har valmöjligheten finns det inget som helst tvivel, Singstar är fortfarande bäst.

"Simply the best..."

Läser att Capcom vill öka takten på sin spelutgivning. Försöka få ut 3-4 stortitlar per år, något som garanterat betyder tätare uppföljare. Det här är något som brukar få spelare att studsa till. Alla vill väl ha mer av det som är kul, men ingen vill ha snabba uppföljare som mer liknar expansioner än något annat. Nej, genomarbetat och påkostat ska det vara.

Activision har hittat en bra modell som de flesta tycks vara helt okej med. Två helt separata utvecklare har alternerat med att göra Call of Duty-spelen. Alla vet att det kommer att komma en ny del även 2011 och 2012, men Activision väntar så länge som möjligt med att avslöja spelet att vi fram till och med årets E3 egentligen inte visste någonting om vad som tveklöst kommer bli årets största kommersiella succé.

När Ubisoft däremot utannonserar Assassin's Creed: Brotherhood blir folk oroliga att det är fläskig mjölkning på gång. Är det verkligen ett riktigt spel eller bara en billig cash-in? Och såhär ser det ofta ut. Kommer det en uppföljare inom ett år känns det per automatik för tidigt, medan två år tycks vara gränsen då alla anser att vi kan få ett nytt mästerverk.

Sanningen är förstås att helt omarbetade och välgjorda spel ofta kräver betydligt längre tids utveckling än så. 3-5 år är en rimlig tid, vilket händelsevis ofta är ungefär den tid tiopoängarna tagit på sig att bli klara.

För att återgå till Activisions exempel ovan så anser jag att de hanterat Call of Duty-serien ypperligt genom det växelvisa upplägget. Folk hinner bli sugna på ett nytt spel inom ett år. Nämnda Call of Duty är ett exempel på det, liksom Halo: Reach, vem tänker nu på att Halo 3: ODST faktiskt släpptes för 10 månader sedan.

Samma sak med Edler Scrolls-serien som tar för evigt på sig mellan varje ny del, medan Fallout-serien istället bollats från Bethesda till Obsidian för att kunna få ut en uppföljare snabbare. Ofta kan ett nytt team också föra med sig nya fräscha idéer, oavsett hur bra original-teamet gjorde spelet. Tänk bara på Treyarchs nazist-zombies.

Kort sagt, lagom tid mellan varje nytt spel bör vara 1-2 år, förutsatt att det är olika team som hanterat uppföljarna. Annars bör det gå minst 2-3 år för att man ska kunna vara säker på att något banbrytande verkligen har hänt sedan sist.

Treyarchs nazi-zombies blev så populära att de fick ett helt eget spel tillägnat sig till Iphone.

Under Comic-Con (som gick av stapeln förra veckan) finns det naturligtvis mer än spel. Faktum är ju att spel snarast är en minoritet där, eftersom det främst är en riktig nördfest. Därför fanns självklart Hasbro på plats med sitt flaggskepp Transformers. Det man hade att visa var Transformers Prime, en ny TV-serie som designmässigt tycks låna en hel del från de populära filmerna.

En teaser visades (ni hittar den här), där man fick se Bumblebee presenteras och dela ut en stabil käftsmäll. En teaser. Som egentligen inte säger speciellt mycket. Men, som Obi-Wan förmodligen hade sagt, "I have a good feeling about this". Transformers Prime ser faktiskt lyckad ut.

Tecknad Transformers säger jag inte nej till, om det är bra. Jag älskade den tecknade G1-serien från 80-talet, bäst av alla var förmodligen Beast Wars från 90-talet och även Transformers Armada från 2000-talet hade sina poänger, liksom Transformers Animated som dock var lite för infantil för mig. Däremellan har det dock varit undermåligt. Serien Robots in Disguise fastnade jag aldrig för, inte heller Energon som var ett riktigt sömnpiller.

Jag måste såklart se mer innan jag bestämmer mig, men jag hoppas på en bra serie så jag under hösten återigen kan få bänka mig framför TV:n för lite skön robotunderhållning.

Hasbro har utannonserat Transformers Prime, som utifrån den första teasern att döma inte ser helt oäven ut.

Om fighting-genren blommade och var som absolut bäst med Dreamcast, var det också med Dreamcast den dog. Efter 2001 blev det aldrig riktigt samma sak igen. Visst kom några stora hits i form av Dead or Alive 3, Soul Calibur 2 och Tekken 5, men generellt sett har intresset varit svagt.

SNK har pliktskyldigt matat ut sina spel, men inte heller de har haft samma tempo som tidigare och det mesta vi spelat i fighting-väg har varit återutgivningar av gamla titlar. Detta samtidigt som det kommit allt färre spel i de gamla storserierna (det gick för år mellan Tekken 5 och 6, och sedan Dead or Alive 4 släpptes 2005 har ingen ny del kommit).

Det här har såklart flera orsaker, varav jag anser att det är tre grejer i synnerhet som samverkat. Den första är att arkadhallarna för en tynande tillvaro även i Japan och de läggs ner i ett högt tempo. Därmed är det inte lika intressant att ta fram riktigt påkostade fightingspel, eftersom möjligheterna att tjäna pengar inte är som förut. Egentligen är det bara Virtua Fighter 5 och Tekken 6 som gått riktigt bra de senaste åren i denna miljö.

Det andra är att de som spelade i arkadhallarna var ofta duktiga spelare, medan de som köper hemversionerna är vanliga dödliga casual-lirare som bara vill ha lite kul slagsmål. Och då blir problemet att utvecklarna måste överträffa sig själva och peta in fler funktioner för varje ny del. Något som ledde till att fightingspelen blev alldeles för komplicerade för den stora massa som bara ville utbyta käftklappar med sin polare.

Utvecklarna som gjorde fightingspelen tvingades kort sagt göra spelen mer och mer avancerade för en krävande publik, och stängde samtidigt ute möjligheten att tjäna sina pengar.

Den tredje grejen är att fightingspelen trots allt var ganska enkla att utveckla om man inte ville göra det grundligt. Att få två personer att slåss på en skärm är inte så komplicerat. Marknaden översköljdes av riktigt usla fightingspel, serier som Mortal Kombat höll generande låg klass och det vällde ut billiga kloner till bland annat Capcoms storheter, samtidigt som Capcom själva inte orkade göra nya spel för att driva på utvecklingen utan bara gav ut sina gamla spel i diverse samlingar och konstellationer.

Idag ser det annorlunda ut. Street Fighter IV blev en braksuccé, och kort dessförinnan blev Soul Calibur IV en braksuccé. Även Super Street Fighter IV har sålt bra, och Marvel vs Capcom 3 renderar stort intresse. Tecmo utannonserar ett nytt Dead or Alive till Nintendo 3DS och Soul Calibur-teamet sägs ska visa sitt nya spel redan i år medan Rare fortsätter hinta om ett nytt Killer Instinct.

Och igår utannonserade Capcom och Namco alltså Street Fighter X Tekken. Två av fighting-genrens giganter drabbar samman i två olika typer av som kommer glädja fans av slagsmål i både två och tre dimensioner. Jag räknar med rekordresultat för båda spelen.

Capcom gjorde helt om med Street Fighter IV och tog bort de flesta funktionerna från Street Fighter III, tog ett kliv tillbaka, och i och med det verkar det som att folk återigen tycker det är kul att slåss digitalt. Något jag verkligen gläds över. Fightingspelen har alltid varit en favoritgenre, och tack var Capcoms omstart verkar det som att de är på väg tillbaka på allvar.

Devil May Cry-Dante och Marvel-Deadpool slåss om vem som har det tjusigaste sexpacket i Marvel vs Capcom 3.