Svenska

Gränsöverskridande spelminnen

Skrivet av Kuato den 12 juni 2022 kl 02:48

När jag tittar tillbaka i minnesbanken finns det ett flertal nostalgiska, spelrelaterade sekvenser som rullar med väldigt specifika, aldrig senare replikerade, känsloförnimmelser. De starkaste av dessa består ofta av en perfekt storm där spelet i sig har levererat starka intryck, men där även andra externa element har spelat en nyckelroll för att skapa en speciell sinnesstämning som innefattar mer än bara själva spelupplevelsen i sig, vilken jag ibland för bara några sekunder kan kastas tillbaka in i - innan den försvinner lika fort. Sådana känslor är givetvis omöjliga att beskriva i text, men jag kan åtminstone ge er ramverket som gav upphov till dem.

Två stycken exempel låg laddade i frontalloben när detta började skrivas, klockan är 02:48 när posten läggs upp så jag bemödade mig inte med att gräva efter en tredje, men det kanske blir fler framöver:

1. Sommaren 1999

Det var samma brännheta sommar (som det alltid var förr i ti'n) som Red Hot Chili Peppers kom med Californication-albumet, och då Limp Bizkit fortfarande var aktuella (med Significant Other). Även första Austin Powers och South Park-filmen hade premiärer. Detta är dock irrelevant för denna text, mer än att sätta in er i rätt tidsperiod; Driver hade nämligen precis släppts till Playstation, och det var sommarlov, så jag lirade det spelet sönder och samman varje kväll ända in på småtimmarna tills ögonen blödde. Samtidigt hade någon av TV-kanalerna köpt rättigheterna till en drös blaxploitation-filmer som sändes nattetid, vilka varvades friskt med den ansiktslöse Tanners eskapader. Därmed skapades en perfekt 70-talssynergi (vill åtminstone minnas att spelet utspelade sig då, men det kan bara ha varit inspirerat av eran) som jag sent kommer att glömma. Super Fly, vilket jävla epos.

2. Suikoden-snack i bastun

Det finns inget spel som har gjort enskilt starkare intryck på mig än Suikoden. Att som 11/12-åring kastas in i en värld full av politiska intriger, krig, tragedi, död, kärlek, lojalitet, vänskap och hopp samt fullkomligt projicera mitt inre jag ovanpå den klassiske tyste JRPG-protagonisten (Insert Name) McDohl  -  är ett minne som jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag var honom, befann mig i the Toran Republic, och alla karaktärer hade riktiga liv. Den perfekta kombinationen av att vara i en ålder där man kan uppleva saker så mycket starkare än vad som går idag i egenskap av torr vuxen - och färgningen av spelets säregna, fantastiska stimuli. Att då i samma veva börja träna Taekwondo och där träffa två killar i liknande ålder, som hade kommit ungefär lika långt in i spelet som jag, var nästan för bra för att vara sant - och jag kan än idag återberätta delar av diskussionerna och teserna vi hade i bastun efter träningarna om hur allt skulle sluta. Det räcker att jag hör en slinga från någon av Miki Higashinos mästerliga stycken för att teleportera sinnet tillbaka dit, eller till framför tjock-TVn klockan 3 på natten utan planer på att lägga mig förrän morsan och farsan skulle gå upp. Suikoden är och förblir en del av vem jag är, vem jag blev. Tack, Murayama-san.

HQ