Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Master Chief håller mig i handen på akuten.

Tårna har domnat bort till och från ett par veckor på ena foten och igårkväll vid läggdags kändes de plötsligt som att de små kräken brann. Helt klart störigt och mindre hjälpsamt när man ska sova. Idag när jag vandra runt lite sömnig på jobbet domna hela underbenet av och sen låret också på samma ben. Personligen tyckte jag det var en bra mycket trevligare upplevelse än brinnande tår men 1177 var inte lika nöjda så nu är det raka vägen till akuten. Laxpastan som vänta i skolmatsalen var inte ett starkt nog argument för att vänta lite med att dra tyckte sjuksköterskan i telefonen.

En oro som slog mig på bussen hit från jobbet var min eftermiddag. Halo Infinite var det första Halo jag spelat hemma och första den första Halo-kampanjen som jag körde hela. Min tid som Xbox-ägare blev bara ett par dagar. Den vid Jul inköpta Xbox 360 fick ”red ring of death” och utbyteskonsolen dog väl dagen efter men då var kvittot borta. Nu är jag dock helt förälskad i Halo efter att plöjt hela kampanjen, massa multiplayer och lite till i Halo Infinite. Idag skulle jag få njuta av Halo: The Master Chief Collection. Nu vet jag inte om vårdköer eller ond bråd död (kanske mindre troligt) kommer hindra den planen. Något som dock ger mig lite själaro är att om jag skulle få någon trött sjukskrivning och behöva hålla mig hemma och stilla så finns min gröne vän där.

Det är ändå ganska fint hur spelhjältar ofta blir hjältar även utan för skärmens förtrollande värld. Hur många kriser i livet har inte hjältar som Master Chief, Gordon Freeman och Solid Snake lagt sina heroiska armar runt våra axlar och skyddat oss mot sorg, stress och oro. Givetvis ska man inte hantera allt obehagligt i livet med bara eskapism men vid ett uppbrott, en bortgången nära och kär eller som nu (och åter igen väldigt otroligt), stundande död så behöver vi nog skingra våra tankar för att inte tappa det helt. Sen har vi ju Raz, vår underbara psychonaut-kandidat som säkert har hjälpt någon att förstå något om sig ajälv eller om någon i vår närhet när vi fått följa hans äventyr genom det mänskliga psyket.

Sen kanske det inte är helt sunt att jag är ungefär lika orolig för att inte få hänga med min kompis John-117 på grund av Stockholms absurda vårdköer, som att jag eventuellt är dödligt sjuk (tyst tönt). Att en liten del av mig kanske till och med skulle uppskatta en liten operation så jag måste vara hemma och spela ett par dagar hade nog Raz inte varit helt nöjd med. Det kanske ändå tyder på någon form av osund relation till spel. Jag måste dock säga personalen inte gör det lättare att glömma eftermiddagsplanerna som hänger i luften när den här britsen rullas fram.

Master Chief håller mig i handen på akuten.

Nu är första träffen med läkare klar. Det verkar ändå som att jag kommer överleva men att lite nerver kan vara i kläm här och där eller något. Fler tester ska de bli med EKG, blod och något mer men när det blir kan bara väntrumsgudarna svara på. Jag är hur som helst glad att jag kunnat stävja den oro som funnits genom att tänka på Master Chief och de andra hjältarna. Före lite ynklig och rädd på akuten är man nog om man skriver en sån här post.

HQ