Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

La La Land [ Midnight Babbel]

Skrivet av Lyon den 11 september 2017 kl 23:55

Sitter här och mäktar mig över skrivandes ädla kost som i millenier har förgyllt den mänskliga tillvaron med poesi, sång, berättelse och fägringar. Allt detta ebbar ut i kärlekens sötvatten, likt floder som tillsammans förädlar sig själva i oceanen. Sitter här och mäktar mig över denna konst, skrivande konst som har en förmåga att skriptera människans fantasi. Jag tänker väldigt sällsamt i ord, får en bild i sinnet som jag sedan försöker omkomplimera till ord. Jag hyser stor beundrar för manusförfattare som lyckas fånga den glimt av vision på papper för att sedan projicera denna bild mot duken.

Jag sitter här försöker skriva av mig, pilla ner de känslor som har suttit sig fast i ryggmärgen. Tankar, fundering som har inristat sig fast i pannbenet på mig. Känslovibbarna som ryser likt en elektrisk chock runt hela min kropp, hjärtklappningar och sinneseskalering, allt i händerna på att jag upplevde La La Lands sista kapitel. Det avslutande kapitlet var mästerligt, skickligt begrundat, presenterad i en sådan form som jag sent kommer glömma. Scen efter scen kröp sig kapitlet mot det ultimata hjärtkrossande momenten, likt en kniv sattes i mitt hjärta tappade jag andan då lamporna lyste upp och det var dags att gå. Jag satt djupt insjunken i stolen be mäktad av vad jag hade upplevt, filmhistorians absolut bästa avslut. Jag grät inombords.

Två själar som hade älskat varandra genom de mörka, två själar som strävade efter varandras bästa. Två själar som offrade sig själva förvarandra, går separata vägar, för att i en eldsjäl stå öga mot öga i en plats, i en tid långt borta. De ser varandra i ögonen, utbyter blicken som konfirmerar deras kärlek till varandra. De ser varandra, de förstår varandra, men tiden har förbrutit dem, kastat deras själar på två helt olika turbulenta vägar. De ser på varandra, och vet hur förkrossad deras själar är, de har förlorat varandra. De har förlorat den lilla bit av himmel dem hade.

Själen vandrar tillbaka i den kosmiska tidsrymden, för att erinra sig om den tid och plats de först träffades. Om han hade stått kvar och kysst henne, om han hade förgyllt den tid de hade. Om de hade varit kvar tillsammans vilken värld hade de levt i? Den förfallna själen försöker finna ett svar till misären, den suktar efter en förklaring till denna djupt berörande förlust. Men förgäves, de ser på varandra en sista gång med fuktiga ögon, de vet att denna tid har passerat.