Känner ni ibland att ni kan spricka?

Jag vet ärligen inte ens hur jag ska börja skriva... Så detta som nu kommer fram efterhand får duga. Jag kan inte anse mig själv särskilt duktig på att skriva men ändå har jag ett behov utav att få skriva av mig. Jag är inte den bästa till att måla och teckna men ändå så måste jag fatta penna och teckna av något. Jag förstår inte matematiska formler men vill ändå förstå uppbyggnaden utav universum.

Filosofi. Att förstår människans tankesätt. Vad är vi och varför gör vi det vi gör? Är vi enbart dessa biologiska varelser som genom kemiska formler gör det vi gör. Fruktansvärt avtändande kan man ibland tycka. Då förlorar vi lite utav den så kallade "själ" vi besitter. Men det kanske är ännu mer tråkigare än så. Om nu alla partiklar har ett speciellt mönster och allt vibrerar precis som det ska. Är då allting redan förbestämt? Spelar det någon som helst roll det vi gör då vi enbart ingår i ett mönster utav något så mycket större, och pratar man storlek så kan man tycka sig själv vara väldigt viktig men tittar man närmre på vår storlek här på Tellus och hur länge vi faktiskt har bestått här på jorden så är vi ganska små.

Men nu är det faktiskt så att vi har existensvetande och där kommer det ju in den eviga frågan, vad är vi? Vad är meningen med livet? En fråga som har oändligt med svar men också inget. Där finns inget svar till vår mest ställda fråga. För hur skulle det kunna finnas det?
Kan det vara så att vi ställer oss på en piedestal? En piedestal som egentligen inte finns? Om alla människor skulle försvinna inom denna minut så skulle troligtvis allt övrigt liv på jorden fortsätta precis som den gjorde minuten innan. Men om alla våra hundar skulle försvinna så finns vi här för att prata om det och världen skulle aldrig bli sig lik, iallafall i vår mening.

Kan vi någonsin få svar på alla våra tusentals frågor och om vi skulle bli allvetande och nå det absoluta slutet. Är det ett bättre levande än det vi har idag? Spelar det roll egentligen? Att kunna allt eller att kunna inget? Vem är den lyckligaste utav den som kan allt och den som kan inget? Spelar lycka roll överhuvudtaget? Måste vi kanske frångå lycka för att nå våra absoluta mål eller måste vi bli lyckligare för att nå dit?

Tack för att jag fick skriva av mig lite. Kanske det spelar roll, kanske jag inte hade något val att skriva detta då jag nu när ni läser det var uppenbart tvungen att posta det, därav redan skrivet och jag har gått vidare, ovetande om jag var tvungen eller gjorde det utav eget val.