Hög igenkänningsfaktor

Efter att ha trillat ner i kloakerna med ett blött monstrum i hälarna fick jag nog för denna dag av kolasåsfärgade byxor och ögonryckningar i Little Hope och stängde av. Efter trettio minuters ögnande igenom min spelsamling efter något rogivande som kunde lugna ner min hjärtrytm gav jag upp och gick in på Playstation Store istället där plötsligt ett tryggt gammalt spel uppenbarade sig för mig. Bully, eller Canis Canem Edit som det så fint bytte namn till efter massiva demonstrationer och som ingen vettig människa kan uttala utan att låta som en sipp akademiker med en bräda uppkörd i baken strålade det emot mig med sin logga med blått och gult skolemblem. Spelet jag älskade en gång i tiden och som hoppet på en efterföljare aldrig slocknat. Det blev några härliga timmar med spelets protagonist Jimmy Hopkins som ständigt var fylld av hyss och skinn på näsan så det räckte och blev över. Jag kan faktiskt känna igen mig rätt rejält i stackars Jimmy som ständigt hamnar i trubbel.

Nu snackar jag inte mobbning för det har jag tack och lov aldrig varit utsatt för, men det där att sakna impulskontroll utan bara att handla på det som känns naturligt för just dig. Jag var ett besvärligt barn, och så här i efterhand förstår jag varför mina äldre syskon hade vettet att döpa om sin sladdissyster till Bölden. Bölden var en charmig liten knubbig kerub med blond kalufs som ständigt var på jakt efter äventyr och spänning.

Eftersom Bölden var född på det glada sjuttiotalets slutskede var hon ständigt klädd i femtio nyanser av brunt, allt från den mörka dystra bajsbruna till den mer formella "orolig i magen brun", detta vet jag av den anledning att våra fotoalbum är fyllda av bilder på mig där jag ibland är som en kameleont mot vardagsrummets bruna medaljongtapet så man fick leka "Where's Waldo?" för att hitta mig. Pastell var något man bara drömde om på sjuttiotalet. Pastell och män utan polisonger och pornstache. Min mamma Catherines största önskan var dock att man skulle införa koppeltvång på somliga barn. Bölden råkade vara somliga barn. Historierna om bölden var kända på vår gata som var kantad av mexistens-villor och detta på grund av den enkla anledningen att grannarna tillhörde den ständiga skallgångskedjan.

Jag hade nämligen en magisk förmåga att gå upp i rök från väldig tidig ålder. Den mest omtalade historien går långt tillbaka i tiden när Bölden bara var knappt två år. Bölden hade den finaste röda lilla trehjuling med flak som alltid var ockuperat av hennes sidekick Tälen, en smutsig grådassig mjukissäl som hon stulit från sin kusin Stefan och bara vägrat ge tillbaka.
Medans mammas vanliga tisdagsbak av kanelbullar var i full gång i köket cyklade Bölden fram och tillbaka på vår sjöstenslagda trädgårdsgång medans mamma gick fram till fönstret var fjärde sekund och tittade så den okopplade lilla ligisten fortfarande var på plats. Plötsligt ringde äggklockan och plåten med rykande varma bullar skulle ut och en ny skulle byta plats och på de få sekunderna hann det hända grejer.

Vad, kan du då undra? Jo, Bölden var borta. Mamma letade runt som en galning, men ingen Böld fanns att finna, varken i trädgården, lekplatsen som var på andra sidan häcken eller ute på gatan. Mina syskon blev hemringda från skolan än en gång som många gånger förut, här behövdes extra många ögon. Gatans hemmafruar blev även dom engagerade medans de svor tyst för sig själva och undrade vad det skulle bli av den där ungen. Vår närmsta granne Philip lastade in mamma och syskon i hans gräddvita bil och de åkte gata upp och gata ner på jakt efter lintotten som inte hade vett att göra som hon var tillsagd. Precis när de var på väg att ge upp skrek min syster till när bilen rullade förbi ESSO-tappen, stans gamla bensinmack. Och vem stod inte där, en vante hög, med en bestämd min och tog i för kung och fosterland för att få ner tankslangen på en av bensinpumparna med trehjulingen perfekt parkerad nedanför? När arg mamma frågar vad i allsin dar jag försvunnit hemifrån stirrade Bölden oförstående på lilla mamma. "Jag måste ju tanka trehjulingen för sjuttsingen!". Ja, svårare logik än så var det aldrig.

Fem dagar senare blir mina stackars syskon hemringda igen. En rekordvecka kan ni tro, men nej, bara en vanliga dag i vårat hushåll. Bölden engagerade hela gatan än en gång men denna gång stod trehjulingen på plats så tankning var uteslutet. När Turid, grannkvinnan bredvid gick in till sig för att hämta nått hörde hon ett mystiskt skrapande under deras furutrappa. Livrädd för att det var en inbrottstjuv som tagit sig in vände hon i dörren och hämtade gatans starka karlar för att ta tjuven på bar gärning. Tjuven visade sig dock vara Bölden som helt sonika vandrat in hos grannen för att leka med hennes dotters gamla nerpackade Barbiedockor som låg i en låda under trappen dammiga och halvtäckta av hundhår från deras gula hund Pinocchio. Bölden hade tydligen inte förstått att det var helt okey att komma hem till grannen och leka när man hade frågat först men att det var rejält creepy och ovälkommet att bara smyga in utan att säga något.

Inte nog med att Bölden hade problem med att försvinna på de mest osannolika sätt så hade hon även problem med kläder. Hon trivdes mest som nakenfis hennes första tidiga år och det var inte en ovanlig syn att Bölden mitt i vintern kom spankulerande på väg för att ringa på hos bästisen Linda iklädd endast gula gummistövlar för att fråga om hon ville leka. Tyvärr var det även i samma anda som Bölden då och då märkte revir på grannarnas garageinfarter, i mer än en form så att säga. Vad kan jag säga, jag var ett naturbarn. Eller egentligen var det väl mer att jag inte hade tid, hade ju fullt upp med att äventyra och driva min omgivning till för tidigt håravfall.

Jag var även en slug utpressare redan vid fyra års ålder, mina syskon levde verkligen under piskan. Jag hade metaforiska öron som dasslock och lyckades höra allt som absolut inte var menat för mina öron och för att få min vilja igenom med att ständigt få hänga med mina två syskonidoler hotade jag ständigt att skvallra för pappa. Aldrig har lyckan varit större än när jag kom på min storasyster med att tjuvröka. Pappa hade gett henne ultimatumet att rökte hon skulle han inte bekosta hennes körkort och jag ägde henne efter det. Räckte med ett enkelt rop "PAPPA!" och sedan tystna. Jag var två skitar hög men hade en attityd värre än Scarface. Tack och lov synade de aldrig bluffen för Bölden skulle aldrig sålt ut dom, jag dyrkade mina syskon mer än livet och njöt av varje minut jag fick hänga i deras sällskap.

Så jag kan faktiskt känna en djup samhörighet med Jimmy Hopkins, jag har varit han. Jag har varit en riktig skitunge. Jag har varit bölden mellan någons skinkor. Tack och lov blir det ordning på skitungar också. Helt ordning med mig blir det kanske aldrig, jag är för sarkastisk för mitt egna bästa, skrattar för högt åt mina egna skämt och är snuskig så en sjöman rodnar. Men det är alltid på min egen bekostnad aldrig någon annans så det är väl ett plus kan jag tänka mig. Nä, nu har jag faktiskt skrapat ihop lite mod för att köra några timmar Little Hope igen. Eller kanske en kvart. Alla lampor är tända och det är ljust ute, det ger denna kyckling lite styrka. Iallafall till nästa jumpscare får mig att pausa och ta ett toalettbesök. Kan du känna igen dig själv ibland när du spelar ett spel?