När spelet straffar dig med speldemens

Ja, så har jag gjort det igen. Visste att jag inte borde, men kunde inte låta bli. I veckan lusläste jag recensionen om Watchdogs Legion och gillade vad jag läste så jag beställde hem det. Men va kul, nytt spel tänker du nu. Och visst är det härligt med ett nytt spel, men jag misstänker att jag inte kommer hinna spela ut det på bara tre dagar. Och behöver du nu fråga varför jag behöver spela ut det på tre dagar behöver du åderlåtas, och det långsamt. Den 10 November kommer nämligen spelet jag längtat efter i ett helt år, jag tror även jag längtade efter det innan det ens var påtänkt. Vi snackar vikingar här, vi snackar Assassins Creed Valhalla.

Vi snackar stora starka skäggiga karlar med långskepp och yxor. Vi snackar plundringståg mot bleka engelsmän som inte tål sol men som ändå alltid har en underlig förmåga att knycka solsängarna på Kanarieöarna med att bre ut sina badlakan med deras uttjatade fotbollsloggor på. Så vad är nu mitt problem med det hela? Jo mitt problem är att jag svurit heligt på mig själv att aldrig påbörja ett spel utan att avsluta det innan jag påbörjar något annat. Visst, det låter säker löjligt ordningsamt men det har absolut inget med ordning att göra. Kruxet med det hela är att när ett riktigt efterlängtat spel dyker upp släpper du allt du håller på med, och det spelar ingen roll hur långt du har tagit dig i det andra spelet. Du är som en hanhund på en löptik, tänker inte ett uns på konsekvenserna. Och konsekvenser blir det.

Jag har gjort detta misstag så många gånger och varje gång svär jag att det var sista gången och att jag lärt mig min läxa. Men tydligen är inte bara mitt tålamod svagt utan även mitt minne. Alla som gör som jag vet vad jag snackar om, ni vet frustrationen när man efter flera veckor, ibland månader sätter igång spelet vilket man bara stängde av en dag och var otrogen mot med det där bättre spelet, det mer åtråvärda. Nyare. Plötsligt blir du tillbakaslängd mitt i en bossfight, men skillnaden från när du stängde av sist är att du nu inte har en jäkla aning om vilken knapp som gjorde den där häftiga combon eller hur man rullar undan för att undkomma motståndarens attack. Du din ynkliga idiot kommer inte ens ihåg hur du helar dig medans du blir slagen gul och blå. Ungefär som att gå till ett slagfält naken med en hårborste till vapen medans dina fiender har full rustning och långsvärd. Du har drabbats av speldemens.

Du stirrar på din karaktär med samma blick du gav Loki i The Avengers när Hulken pulveriserade honom och lämnar honom med orden -"Puny God". Du är plötsligt inte längre den där tuffa övermäktiga protagonisten du än gång var, oövervinnlig och okrossbar, en sann krigsgud. Du är bara en glömsk sönderslagen tönt som ligger och lipar efter mamma och önskar att du aldrig stängt av spelet från första början. Och på tal om början, det är precis vad du får göra. Börja om från början. För erkänn, du kommer aldrig lyckas i spelet när du inte ens kan komma ihåg de mest simpla knapptryckningar. Jag gjorde det på Infamous 2. Jag gjorde det även på Witcher 2 som jag köpte nyligen till min gamla Xbox 360 eftersom jag älskade Witcher 3 och ville ha mer. Infamous 2 hade jag nästan klarat ut när jag svek det, sen när jag satte igång det månader senare var det just i en bossfight. En överjävlig boss dessutom som var svår även om man visste vilka knappar som gjorde vad.

Slutade med att jag stängde av spelet för gott och det blev stående i spelhyllan i nästan två år innan jag tillslut startade om det och körde igenom det från början. Men ändå sitter jag nu här och styr en stackars punkare i Londons undre värld på jakt efter rättvisa. Jag flyr polisen i biljakter genom att hacka trafikljus och jag spanar in hos elakingarna genom att använda deras övervakningskameror emot dem. Och hur jäkla kul jag ändå tycker detta spelet är så känner jag mig själv för bra. För jag vet att den 10 November kommer inte denna skiva sitta och snurra i min Playstation 4. Den 10 November kommer jag vara riktigt otrogen och hänga med skäggiga karlar istället. Jag kommer smyga runt och lönnmörda, jag kommer svinga mina dubbla yxor och göra livet surt för britterna än gång för alla. Jag kommer vråla mitt stridsrop och slå mig för bröstet. Och det kommer jag antagligen få göra när jag tillslut sätter på Watchdogs Legion igen efter en längre paus. Men då kommer väl stridsropet eka av frustration och jag kommer antagligen slå mig för bröstet av ilska och Leffe kommer säkert göra mig sällskap som vanligt. Men kanske lär jag mig läxan denna gång? Eller? Har du svårt att komma ihåg styrningen efter långa pauser? Eller kör du helt enkelt klart ett spel innan du går vidare?