Biomörker och kånkelbär

Vet inte om det är för att man inte ska gå på bio nu i Corona tider som suget är så stort just nu. Ungefär som varje gång jag försöker sluta med godis så förvandlas den framför mig till en vandrande Snickers och jag har svårt att tänka på nått annat. Just nu längtar jag efter doften av biopopcorn och en röd sammetsstol som kommer ge mig känslan av kånkelbär inom loppet av en och en halv timme. Jag vill se en grym film med män i tights som avslöjar på tok för mycket och som bär en fladdrande cape och något broderat emblem på bröstet med våpiga kvinnor som skriker och behöver räddas.

Jag vill ha snabba sarkastiska repliker och explosioner och mycket jäkla pangpang. Jag kan till och med ta att jag är där med en sån där idiot som hela tiden frågar dumma frågor under filmens gång, va fasen, ser jag ut som regissören?! Jag vet inte mer än du! Jag kan till och med ta den där andre fånen som sällskap som alltid tar med egna veganska snacks som han gjort hemma som luktar skumt av kikärtor och som du vet kommer lägga en och annan stinkande bönsmygis i skydd av högljudda actioneffekter. Jag kan även ta idioterna längst bak som sitter och prasslar frenetiskt med sina påsar med grillchips och ostbågar och dränker allt min tightsklädda hjälte säger. Jag kan ta tjejgänget som gnäggar skrattande vid fel tillfälle alldeles för högt och tillgjort.

Jag kan ta puckona som inte haft vett att stänga av ljudet på sina mobiltelefoner trots det varit en reklamfilm om det för fyra sekunder sedan på en 323 tum stor bioduk, hur fasen kunde de missa det?! Sen kan jag ha överseende med att alla som är över 1,86 cm i strumplästen väljer att sätta sig framför mig så jag ständigt får hänga på sidan medans han i stolen bredvid tror jag stöter på honom för jag sitter så nära.

Jag kan till och med ta att alla killar med mikrofonfrilla sätter sig i stolarna framför, även alla kvinnor som fått frisyrråd från Marge Simpson och Peggy Bundy som dras till stolarna framför som magneter, och en skitmagnet det är vad jag är tydligen. Träsmaken i rumpan som ger sig till känna efter halva filmen så du resten av filmen rör dig i sätet som om du satt dig i en myrstack eller du kör The Macarena sittande. Jag skulle till och med sluta att titta fördömande på alla som reser sig så fort eftertexten börjar rulla och lämnar biografen som de hedningar de är medans jag själv sitter kvar enda tills det blir svart för att inte missa gömda filmsekvenser.

Allt det är helt okey. Jag hade tagit allt det om jag bara fick mumsa på de där ljumna smördränkta popcornen i mörkret av en biosalong och om jag fick sitta och leta efter Stan Lees cameo medans mina ben sakta börjar domna. För nu längtar jag efter det där vanliga, det vi tog förgivet innan denna skitpandemi började. Men vänta bara mina vänner, snart sitter vi där med våra kånkelbär och osaltade popcorn och njuter av ljudet av prasslande påsar och andra människors tvivelaktiga kroppsodörer, ah så man kan längta! Biomys delux!