Anknäbbiga selfies och dansande medelmåttor

Sen min semester började försöker jag vara lite mer som alla andra och njuta av solen ute och inte bara låta ljuset från min TV-skärm lysa i mitt ansikte när jag annars sitter i mörkret och spelar som en annan Gollum. Jag är dock av den mer rastlösa typen och att bara ligga som en dö fisk på en filt och lapa sol som jag vet kommer förvandla min ljusa hy till det mer grisfärgade hållet är liksom inte min grej. I vanliga fall brukar jag läsa deckare i massor, sluka dom med hull och hår och läsa om de hemskaste seriemördarna som gått i ett par skor men i år har svenska bokutgivare funnit att mina favoritförfattare inte är fina nog och beslutat att sluta översätta dom.

Tydligen för att ge plats åt de traditionella svenska författarnas deckare som antingen är skrivna på rim och som överbeskriver hur luften doftar ner till mikroorganismer med en ton av lavendel eller som alltid kretsar runt en medelålders manlig polis som hamnat på dekis genom att pimpla årgångs whiskey och röka dyra cigarrer. Så dessa lata dagar på mage har spenderats med näsan djupt försjunken i min surfplatta och jag får väl säga att en bok om en medelålders blekfet kriminalare hade varit att föredra. Vad har hänt på nätet? Vart har alla svartklädda deppiga Emos tagit vägen? Alla ljuvliga punkare som gick sin egen väg?

Alla hårdrockare som pekar finger åt världen? Jag trodde jag somnat och vaknat i en musikal, en riktigt äcklig färggrann sådan. Varför dansar alla idioter på Instagram? Vad har hänt? Metervis av dansande fånar som kör samma repertoarer flimrar förbi när jag skrollar sida ner och sida upp och frågan var alla dessa mediakåta individer kommer ifrån ekar i min skalle. Jobbar inte folk längre? Och den största frågan är ju vem som stirrar på dessa talanglösa muppar som skuttar runt i grupp nerför trappor och på övergångsställen? När man inte ser folk som tror att de medverkar i Dirty Dancing och Hair så får man äran att stirra på kvinnor vars största talang är att stirra på sig själva genom sitt selfiemode och tydligen verkar gillar vad de ser. Det äter sig själva med blicken och var det lagligt skulle de nog viga sig med sig själva. Plutande läppar som ska se ut som en svullen babianrumpa är på högsta mode och man undrar om man inte borde smörja lite honung på överläppen och peta i ett getingbo så man kan få medverka i ankläppsklubben en kväll eller två så man verkligen får lite insikt varför detta är något att sträva efter.

Har vi verkligen blivit så satans självgoda att våra sociala medier svämmar över av det vi verkar uppskatta mest i livet, oss själva? Som hobbyfotograf kan jag lista hundra andra saker jag hellre fotar än mitt eget nylle som jag ser varje dag när jag ser mig själv i spegeln. Borde vara lag att för varje satans selfie du lägger ut så måste du skriva hur många försök du gjorde innan du lyckades. Och att du delar den du av misstag råkade ta när du tittade ner i mobilen och av misstag råkade slå på kameran där du plötsligt råkar ha två hakor i stället för en. När jag var liten hade jag en samling med Smurfar och bland alla dessa blåa små figurer fanns det två stycken som jag aldrig lekte med. Den ena var en filur med en spegel som kallades kokettsmurfen och den andra var Smurfan som var den med böljande blonda lockar och röda skinande läppar. Redan som liten fann jag dessa två totalt innehållösa och tråkiga. Tacka vet jag musiksmurfen eller starksmurfen! Nä, jag vill slå slag för fula grimasselfies!

Varför ska alla vara så satans städade och perfekta en helt vanlig måndag? Släpp loss och ta ut brädan ur röva och inse att det räcker med en bild på dig i veckan. Vänd på kameran i stället och se det du har framför dig. När tog du en bild på nån du gillar? Sen en favorit på listan är alla människors träningsfoton. Ibland funderar jag på om de bara går dit för just den bilden och sen hem till soffan. Är det ett bevis för framtida generationer att man minsann var på plats? Ska erkänna  att jag också tagit en träningsselfie en gång, men det var faktiskt mer som ett minne. Det var ett av mina första besök och även ett av mina sista så jag ville nog ha det som bevis att dra fram när folk i min närhet började prata hälsa och gym. Då kunde jag scrolla långt ner på min Instagram och visa, att kolla här, jag har också tränat en gång. Någonting man gör varje dag borde man låta bli att lägga ut om. Det är hemskt tröttsamt att läsa om. Inte tar jag en selfie varje gång jag ber till holkguden och utför en mindre förlossning varje dag.

Och vet du varför? För även om det var en upplevelse för mig så vet jag att ingen varken vill se det eller läsa om det. Även om man någon gång hade velat springa efter ett måttband, det ska jag inte sticka under stolen om. Och snälla slå upp vad ordet Pranks betyder. Hela meningen med just ett prank är att den som utsätts ska vara ovetande om det. Är det bara jag som ser att hälften är så övergjorda och planerade att man vill gråta? Usch, känner mig gammal när jag ser ut över ungarna som mest av allt strävar efter likes och att bli sedda om så bara för några minuter. Se mig, hör mig! När jag var liten ville jag bli veterinär mest av allt i hela världen. Jag ville göra skillnad, hjälpa. Idag när man frågar ungarna runt omkring en får man svaret Influenser. Vad är ens det? Är det ett jobb? Eller är det att man är snygg och rik och det ser barnen upp till och vill vara precis likadana? Jag har dagliga diskussioner med en närstående i en ålder där han/hon är väldigt lättpåverkad och jag förklarar gång på gång att det man ser på nätet och läser på nätet inte alltid är sant men når liksom inte fram.

För dessa människor är trots allt lite av gudar för dessa ungar. Undrar om de vet vilket ansvar de bär på? Och varje gång de drar bort fyrtio centimeter från sin midja när det retuscherar sina bilder står det en knubbig liten tjej någonstans framför en spegel och undrar varför hon inte kan ha samma getingmidja som hon som hon följer har. De fejkar flyg i första klass och lägger upp bilder av ett liv de i många fall inte lever. För i grund och botten lever vi alla inte ett Askungeliv dygnets alla timmar, livet är inte en saga där alla sagor slutar att någon lever lycklig i alla sina dagar. Oftast är måndag till fredag rätt bleka dagar, vi sätter foten framför den andra, går till jobbet, kommer hem trötta och däckar framför Netflix innan klockan slagit tio. Sen blir det fredag, vi lägger upp bilder på ett glas vin med en massa meningslösa hashtags om nått lyxigt vi gör och så fort bilden ligger ute drar vi av oss stassen, tvättar av sminket och kryper upp i soffan med mysbyxorna löst hängande och tuttarna fria från behåns fängelse och somnar mitt i en film som vi försökt se slutet på i över en månad.

Lördag njuter vi till fullo, vi ränner på stan, vi träffar vänner och när söndag kommer spenderar vi hela dagen med att sura att det är söndag och att cirkusen drar igång dagen efter i något som kallas måndag. Och så fortsätter det. Jag vet att de flesta av oss delar bilder av hur lyckliga vi är hela tiden. Tänk om vi också började dela de stunder som inte är så satans lyckliga? Kanske skulle vi alla börja känna att det är okey att bara vara då. Att det är okey att vara lite beige. Att alla delar samma problem, samma saknad och samma tråkiga liv ibland. Och det är helt okey. För hade vi varit lyckliga tjugofyra timmar om dygnet så skulle vi inte uppskatta de stunder vi verkligen var lyckliga. Då skulle vi jaga någonting annat. Just nu sitter jag till exempel på min altan och njuter av en iskall öl, nä nu ljög jag, en fesljummen öl och min musik överröstas av grannens katt som mjauar och gapar över förlusten av sina pungkulor som han förlorade idag. Kan man göra ett lyxigt inlägg på det månntro? Tänker inte ens försöka. Är det bara jag som saknar en tid när saker hade lite mer substans, lite mer mening? När inte allt var så satans korrekt? När inte allt var så ytligt? Äh, jag har väl bara blivit gammal.