Är den här fortfarande på?

Ja ... vad ska man säga? Jag är tillbaka. Många av er var troligen inte ens födda när jag började skriva på Gamereactor, men fram till 2011 skrev jag hundratals recensioner, bloggar och annat kul. På den tiden fanns det också en tidning, vill jag minnas. (Petter, har ni racklat bort tidningen?)

Vad har hänt sedan dess? Tja, en hel del. Jag har gjort karriär inom offentlig förvaltning, något som jag utgår från att jag inte kommer att skriva något mer om här. Jag har genomfört min andra Japan-resa och har planer för en tredje, något jag definitivt kommer att skriva mer om. Jag har återupptäckt mitt barndomsintresse med Lego och köpt cirka 300.000 bitar, mycket på grund av att Lego, som många andra, har upptäckt hur lönsamt det kan vara att släppa enormt påkostade och dyra leksaker som faktiska barn aldrig kan ha råd med. Det ritande jag precis hade börjat fokusera mer på då, har utvecklat sig och numera ritar jag regelbundet. Resultatet av detta ritande har också blivit inte bara ett utan två och snart ett tredje kortspel, Avdank och dess uppföljare Avdank Äventyr, som jag kommer att skriva mer om än vad någon visste att de ville läsa.

Spel då? Som namnet på sajten antyder? Jo, sedan dess har förstås hela Dark Souls-serien hunnit släppas och det blev, efter en viss startsträcka, några av mina favoritspel genom tiderna. Jag anser för övrigt att Dark Souls II är orättvist underskattat och kommer att slåss mot den som säger emot. Jag blev oerhört glad åt att Rock Band-serien äntligen rullade vidare och även om jag inte spelar det regelbundet så är musikspel fortfarande en passion. Fightingspel är förstås också hett och Samurai Shodown är ett av mina mest efterlängtade i genren just nu, däremot kommer jag aldrig att anse att Mortal Kombat är ett ens medelmåttigt spel. I övrigt tycker jag att spelvärlden har vuxit ifrån mig, eller kanske tvärtom. Jag ids inte längre lägga varken tid eller engagemang på någon av alla dessa överdimensionerade 300-timmarsonlinetjänster fullproppade med plundringslådor och kartor med miljontals sidouppdrag att bocka av. Kalla mig traditionell, men jag föredrar att köpa ett spel och spela igenom det. Därför var Octopath Traveler mitt favoritspel förra året, och innan dess exempelvis Super Mario Odyssey, The Last Guardian och Brothers: A Tale of Two Sons.

Det jag vill ha är en av två saker: antingen gamla beprövade saker eller så nånting helt sprillans nytt. Därför har mina två favoritplattformar de senaste åren varit Switch och Playstation VR. Jajamän, VR är framtiden, åtminstone för mig. Den här tekniken var något jag hade längtat efter sedan jag var, typ, tolv och läste Gibson-romaner. Och trots låg upplösning, trots spralliga Move-kontroller, trots halvhjärtat stöd från de flesta stora utgivarna, så är VR platsen där jag har fått de flesta wow-upplevelserna på sistone. Metro Exodus må ha varenda grafikteknologi som världen har skådat, men ändå kan det inte mäta sig i inlevelse och spelkänsla med något så grafiskt primitivt som Superhot VR. Men mer om det vid ett annat tillfälle.