Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Att prata med en främling på tåget

Skrivet av Moose den 26 februari 2018 kl 19:27

Jag fick en släng av ovanlig klärvoajans såhär på måndagskvällen och jag tänkte berika er med mina tankar om ingenting. Låt oss diskutera.

Kollektivtrafiken och smartphones. Vad är grejen med att hata på folk som mobilsurfar i kollektivtrafiken? Pendeltågen är ju hela Stockholm och storstadssveriges lilla bespottade kelgris till samtalsämne. Jag har och kommer spendera resterande vinter, vår och försommar med att pendla i dryga två och en halv timme varje dag, och då och då läser man någon eldig insändare i gratistidningen Metro. Då är signaturen "Mobiltrött från Sundbyberg" fly förbannad över att alla sitter och tittar i sina mobiltelefoner "istället för att konversera eller se sig omkring".

Då tänker jag såhär. Vem fan ska man konversera med och vad fan ska man titta på? Ponera att jag nu skulle, imorgon bitti mitt i snökaoset i mörkret i kylan, helt sonika bara vända mig till min stolsfrände och klämma ur mig ett käckt "Hallå!". Till att börja med måste ju den här stackars knegaren eller mellanchefen eller praktikanten liksom komma över den initiala skräcken av att någon främling säger någonting. Vidare så måste denne också lyckas förbise mina påstunga ögonlock, mitt förskräckliga skäggfjun i det generella hakpartiet och allmänt bistra uppsyn i motljuset från Älvsjö industriområde utanför fönstret.

Om den här personen nu lyckas med dessa två bragder och samla sig tillräckligt för att replikera på mitt hallåande som jag lite förföriskt väser fram genom missfärgade tänder av snus och kaffe... människan är ju en så fruktansvärt ofager tingest i nyvaket tillstånd som det är, och Lasse Åbergs gräsliga mönster på alla säten i Storstockholms pendeltåg känns nästan designat för att verkligen framhäva alla sjuka nyanser av grått och gult som man har i kroppen. Men i alla fall, vad ska den här stackars människan säga överhuvudtaget? Att svara en främling på ett så ambivalent tilltal som "hej" är ju förenat med solklar livsfara. Vi minns ju alla kvinnan som inte vågade åka tunnelbana för att någon knarkare kanske kommer och sätter en spruta i knät på en och sen blir man bara en akut heroinist för resten av livet. Det är ju en fullt rimlig tanke, menar jag.

Om människan nu säger hej tillbaka då är ju syndaflodens dammluckor ställda på vid gavel och allting kan gå precis åt helvete. Jag kanske sätter igång med rekryteringsformulär 1:a till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och börjar mässa om undergången, om att åtta fruar är vägen till frälsning och bibeln egentligen är en trilogi som en skäggig profet hittade på sin bakgård i USA. Jag kanske slänger bak skallen och börjar tala i tungor och liksom börjar imundiga den här morgontrötta pendlaren från topp till tå som maskvarelserna i King Kong-filmen från 2005. Men det absolut värsta är ju att jag börjar fråga hur läget är.

Vad ska vi prata om? Varför bryr jag mig? Varför bryr den andre sig? Vi känner inte varandra, och jag har så oerhört svårt att se det intellektuella utbytet som ska ske på pendeltågslinje 40. Chansen att det är någon framtida börshaj som sitter bredvid mig är försvinnande liten. Denne kommer med största sannolikhet inte att plocka upp mig i sitt skattemässigt kolsvarta investmentbolag där vi blåser småföretagare på sina besparingar som vi sedan omsätter i kokainstinna firmafester med nakendansöser, dvärgbowling och allmänt borgerlig dekadens. I den bästa av världar byter mitt liv spår och halkar in på en ren Wolf of Wall Street-saga, men den chansen är verkligen liten.

Nej, prata går inte. Vi tar och observerar omgivningen istället som "Mobiltrött från Sundbyberg" föreslår i sin slutplädering på debattsidan. Vi tittar ut genom fönstret. Vi ser absolut ingenting. Den som har pendlat till Stockholm söderifrån vet att det är mellan Årstaberg och Söder som det finns någonting att se. Det är Liljeholmsbron, det är Tantolundens södra sluttning och det är lite vatten nedanför. I övrigt finns det ungefär precis ingenting. Man kan titta på sina åksjuka medresenärer med sina fulstickade mössor och immiga läsglasögon. Det är ju inte mycket att se det heller. Man kan titta på annonsskyltar för Yoggi Yalla med en hopplöst livstrött ordvits. Hatade man inte allting redan innan så är ju det den sista anhalten innan man blir totalt nervsvag.

Nej, "Mobiltrött från Sundbyberg". I min telefon har jag nyheter, twitterfejder, sexiga strandbilder på Instagram och ett konstant flöde av information och intellektuell stimulans i den mån jag vill ha det. Jag kan konversera med folk jag redan känner därigenom och så länge Stockholms pendeltågslinjer inte pryds av rader med rennässanskonst eller seriestrippar så är jag inte intresserad, tack och hej.

Att prata med en främling på tåget

Reaktionerna efter Yoggis senaste reklam - "nya Yoggi Yalla drottningbär - vi tänkte kalla den för "Drottning" men smaken är kunglig!" lät inte vänta på sig.