Strålsjuka britter i ett eländigt Ukrarina kräks i motljus

För ett par dagar sedan hade HBO:s miniserie Chernobyl premiär. I gott sällskap slukade jag första avsnittet och var så jävla inne i det att jag glömde bort att andas på en hel timme.

Det är någonting så oerhört lika-delar sexigt och fruktansvärt med kärnkraft. Det är människan som har lyckats tämja en urkraft - i alla fall till den grad att vi kan bruka det för både liv och död. Det finns någon slags känsla av att det antingen är noll eller hundra. Antingen är det noll problem eller så är det bara total härdsmälta och gallopperande död kring allt i dess närhet. Det är då inte mer än rätt att det TV-bolag med kanske högst lägsta nivå ska förvalta det här till en gastkramande historia om liv och död i skuggan av den största kärnkraftsolyckan till dags dato och förhoppningsvis framöver också.

Chernobyl börjar bra. 1988 sitter den eminente skådespelaren Jared Harris vid världens ryskaste matbord och håller monolog i sin bandspelare. Det doftar lätt av kärnvapenprofessorn Oppenheimers domedagsmässande i TV-rutan på 40-talet: "Now I am become death, the destroyer of worlds..

Harris sitter där, strålsjuk och eländig i sällskap av en ful katt och dricker konjak och röker förnöjt. Han är ju så genomsyrad av alla cancersorter vid det här laget så det spelar ändå ingen roll. Någon eller några är ute efter hans rollfigur och vilka de än må vara bedömer Harris att ödet ihop med dessa är värre än all cancer i världen och gör därmed hela historien kort - och går samma öde till mötes som han gjorde i Mad Men förövrigt.

Därefter far vi tillbaka två år och en minut till den natt då kärnkraftverket i Chernobyl small i luften. Sen är det femtio minuter kontrollerad, förtryckt kalabalik och mer elände och folk som inte tycks vilja ta notis om det här med strålning. I en scen har ett sällskap från mijonkomplexet i området intill en liten härlig get-together i skenet från lågorna. Det regnar radioaktiv aska från himlen men alla är lika nöjda som första dagen på jullovet när snön kommer. Det skålas i plåtmuggar med brännvin medan illabådande stråkmusik spelas. Det är den scenen jag tar mig från första avsnittet och den vägen jag tror serien kommer att ta.

Enligt vår egen Hollywood-veteran Stellan Skarsgård handlar serien mer om det politiska spelet, om makten och om de som offrade sitt liv i att försöka styra upp det här radioaktiva infernot, än om att frossa i olyckan i sig. Det tror jag är helt rätt väg att gå. Det är fem år kvar tills Sovjetunionen rämnar vid det här laget och det verkar bli en historia om en statsapparat som värderar bilden av ett samlat, starkt Sovjet mycket högre än enskilda människors liv. Det är en fantastisk premiss för en serie och det finns gott om stoff för hjältefigurer, kärleksintriger och kaskadspyor. Alltså verkligen mycket spyor.

Saxad rätt från IMDb.

Jag är nöjd så här efter introduktionen. På det hela taget är jag nöjd. Det är snyggt filmat, proppfullt med män som ser bekymrade ut i olika grå lokaler och det är blodigt och förjävligt och eländigt. Men det finns ett omedelbart problem med det.

Det första som slår en är att casten består av britter och svenskar - medietränade i brittisk och amerikansk engelska. Det är väl det första hindret att ta till sig i det här. Och det sabbar immersion så det bara smäller om det - passande nog. Det blir liksom fel att höra folk stå i kontrollrummet på kärnkraftverket och oja sig på klockren brittiska. Att höra Stellan Skarsgård med sin lätt svenska dialektknorr skälla ut världens mesta britt Jared Harris över telefon känns fel. Att förvänta sig att HBO skulle sänka in åtskilliga miljoner i en produktion med ryska och ukarinska skådespelare är väl kanske att begära för mycket, men jag hade nog föredragit att de i alla fall bröt på sämsta möjliga Hollywood-manér framför det här. Någonstans kommer också Adam Lundgren att vara med - känd från Håkan Hellström-filmen, Gardells fantastiska och oerhört sorgliga bögtrilogi och diverse svenska produktioner. En duktig skådis men risken för bergochdalbane-svengelska känns överhängande här.

Att folk heter Akimov och Djatlov och sånt där superryskt hjälper inte heller. Jag misstänker att britter och amerikaner - som serien i någon mån marknadsförs åt förstås - kanske har en högre tröskel för sånt här, men för min del blir ett stick i sidan. Allting i rutan ser liksom bra ut men det fallerar totalt för mig att höra "Akimov, di'nt aye tell ya' to thurn the valvwe in reawctorruum nambah fååh?.

Jag kommer att följa den här serien och rekommenderar fans av allt från Fallout till dokumentära dramaserier att kika på det här. Den verkliga historien är som gjord att bli spelfilm och så länge det står HBO kladdat över hela produktionen lär vi kunna förvänta oss någon sorts kvalitet i alla fall.