Sen till festen: Alan Wake (2010)

Jag har dragit mig för skräckspel så länge jag kan minnas. När Amnesia kom och Felix Kjellberg gallskrek sig till att bli världens första största Youtube-stjärna i spelets mörka korridorer insåg jag att det inte fanns en framtid för mig i skräckspel. Jag mäktade knappt med att se andra spela skiten. Jag minns när jag sprang på de första, stönande zombiesarna i Oblivion, någonstans 2007-2008. Då var jag för gammal egentligen för att bli skrämd från vettet av dem, men det hjälpte liksom föga när de kom och brölade mig i örat när jag inte var beredd.

Länge skydde jag skräckfilm som pesten också - någonting som har lindrats med åren, och övergått till att utgöra min huvudsakliga filmkonsumtion. Filmbranschen har kommit långt sen 80-talet dominerade med sina tonårskåta slasherfilmer. Skräckfilm har ju blivit finkultur igen, på ett sätt som det inte riktigt varit sen 60- och 70-talets gav oss filmer som Exorcisten eller Rosemarys Baby. Spelbranschen har ju inte varit sena att hoppa på tåget - någonting som kanske bör krediteras de mindre studiorna och indieutvecklarna i första hand. Det finns ambitioner om att berätta och gestalta en historia bortom drivor av jump scares och zombiemangel.

Jag spelade Alan Wake från 2010 nyligen. Så här skrev Jonas Elfving, en dag i sköna maj för tio år sen:

Alan Wake är långt ifrån ett dåligt spel men definitivt en besvikelse för mig, särskilt med tanke på de lovande premisserna och den långa utvecklingstiden. Det blev inte det spelbara Twin Peaks vi hoppades på, men likväl en atmosfärisk actiontitel med läcker grafik. [...] man bidrar till en trevlig trend för spelmediet, där berättande och atmosfär ägnas lika mycket uppmärksamhet som explosioner, teknik och flerspelarlägen.

Alan Wake, för den som behöver startgasa sitt minne, är finska spelstudion Remedys berättelse om en krimförfattare på dekis som har världshistoriens sämsta semester ihop med sin fru i en idyllisk by någonstans bland toppar och dalar i Washington, USA. Stackars Alan behöver komma ifrån pressen i storstaden och trycka undan sin latenta alkoholism och sitt svajiga humör. Men Alan och hans fru hinner inte mer än att hämta sin stugnyckel från en sorgeklädd mystisk gammal dam som lite ledigt står och trycker i en illa upplyst korridor på byns enda fik - och går upp i rök kort därefter - innan det går åt pipsvängen med alltihop. Alans fru Alice försvinner från den träkåk där de ska bo, belägen på en liten ö ute i sjön, i vad som verkar vara en drunkning. Vår protagonist gör det enda rimliga och fridyker efter henne, vilket verkar ha fungerat precis inte alls när Alan vaknar i vraket av sin bil, en vecka senare, med grava minnesluckor och det smärre huvudbryet av att huset och ön har försvunnit.

Tillsammans med diverse färgstarka karaktärer ger sig Alan Wake iväg på en fem kapitel lång skallgång efter Alice. Någonting som försvåras avsevärt av det lite svårdefinierbara mörkret som härjar och spökar i stan, och alla de stackars bonnläppar med yxor och motorsågar som mörkret zombifierar mot Alan och hans entourage. Dessa blodtörstiga och besatta mörkermän bekämpas bäst med en kombination av ficklampor och en generös mängd bössor och pickadoller som ligger och skräpar här och var. Det finns en spelmekanik och den gäller för samtliga 10-15 timmar av äventyret: du lyser en stund på det du vill ha ihjäl, skjuter ett gäng skott och upprepar.

Alan Wake fyllde 10 år i våras, och det märks - kanske mest, om inte enbart, i det spelmekaniska. Bortsett från touchen med ficklampor och ljus handlar det om rätt oinspirerad, tredjepersons-action. En action som blir lite haltande när Alan, förutom att vara hysteriskt otursförföljd och oerhört osympatisk till sin person, också har bedrövlig kondition. Inte ens när han stirrar en rasande ur-ondska i det svarta vitögat kan karln bemöda sig att lägga benen på ryggen i mer än några sekunder, utan behagar hellre lattemamma-jogga bort till ljuset från nästa lyktstolpe. Vidare var Remedy studion som gav oss Max Payne, och trots att Matrix redan var 11 år gammalt 2010 när Alan Wake släpptes, så verkar bullet time fortfarande vara stekhett i Finland för detta ska köras i tid och otid. Jag skäms lite över hur tillfredställande det ändå är, men slow motion-sekvenserna fråntas lite av att jag vet precis hur varenda fajt kommer urarta när det inte finns fler fler vägar att gå än en. Då räcker inte lite ball ultrarapid för att inspirera mig att ta mig an ett gäng rednecks som störtar fram ur granris och buskage.

Nej, Alan Wake står sig inte idag för sin action. Men det som fick mig att tvinga karln igenom sin levande mardröm var känslan och atmosfären; sättet Remedy berättar en historia om en desperat författare som fyller i sina minnesluckor genom att jaga svar i mörkret.

Alan Wake som spel bär sina influenser på jackärmen så till den grad att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Stephen King kunde lika gärna vara upphovsman till spelet. Han syns och hörs i direkta citat och nämns i dialog. Remedy låter alla inspirationskällor lysa på full ljusstyrka här. En polis lyckas genom spelets gång smäda Alan Wake genom att kalla karln för 1900-talets samtliga skräckförfattare, och det doftar ljuvligt av Twin Peaks i hela spelets upplägg och mentalitet. Spelets kanske allra snyggaste passning är de 3-4 minuter långa episoderna av tv-serien Night Springs som finns att beskåda in-game, vilka är en uppenbar homage till kultserien Twilight Zone.

Det här är ett eerie spel. Det är obehagligt, men skrämmer dig aldrig från vettet. Allting är liksom off på ett sätt som är unnerving. Folk beter sig konstigt och miljöerna är förrädiska i mörkret. Det är länge oklart om det som händer faktiskt händer, och Alan själv känns trovärdig när han dras mellan paranoia och förnuft. Jag är länge osäker själv, och ett mysterium är ju aldrig mer kittlande än när man själv står handfallen inför det. Det är en känsla av lättnad att nå nästa lyktstolpe på vägen till ett övergivet gruvsamhälle, eller att klara sig till nästa cutscene. Det finns minnesvärda sekvenser (Old Gods of Asgards familjefarm däribland). Det är ett cinematiskt spel, men inte så det stör. Röstskådespelet håller bra än idag. Det finns ett filosofiskt anslag, och en självmedvetenhet och metanivå i allt som sker. Det finns bra "environmental storytelling", och även om själva storyn kan kännas lite väl spretig och inte riktigt knyts ihop på det där tillfredsställande sättet man önskat, så vill jag veta mer. Det är svårt att lämna spelet halvspelat.

Jag gillar skräck när det finns ett bra drama i grunden - som det är med det mesta. Skräckelementen kan aldrig ensamt bära en halvdan, oengagerande historia. Alan Wake lever inte på sina jump scares eller sina nagelbitande actionsekvenser, utan på en tillräckligt tajt, välbalanserad historia. Det hinner inte bli så långdraget att jag inte vill fortsätta, och Remedy lyckas ducka plågsamt forcerad exposition. Den vävs in naturligt. Karaktärer du slår följe med, eller Alan själv, berättar och resonerar om vad som händer. Fyller i luckor. Fångar upp tråden. Knyter ihop bisatser.

Spooktober är förbi, men Alan Wake ingår ännu i Xbox Game Pass och jag kan rekommendera det för folk som gärna konsumerar skräck i andra former än när det levereras i jump scares. Det spelmekaniska har några år på nacken, men det är inte värre än att det är överkomligt. Det är lagom läskigt, och storyn är engagerande nog för att inte bara vara någonting att hänga upp småklumpig tredjepersons-skjutning och häftig bullet time på.