Skräckfilmsåret 2021

För sex veckor sen lämnade vi bakom oss ett år som lyckades börja och sluta på ungefär samma sätt - med regionsjuksköterskor och smittskyddsläkare som har synbart ont i magen på riksnyheterna. Det är överbeläggningar och underbemannat och vi är faktiskt mitt i en pandemi.  Om det riskerade att kännas lite uttjatat, så kunde vi snart glädjas åt att den ryska björnen gav oss något nygammalt att prata om. Är man inte det minsta intresserad av storpolitiska geokonflikter kunde man ju alltid förfäras över skenande elpriser, regeringskriser och stundande börsras.

Det sägs ju att skräck speglar vår samtid och våra rädslor. Som en riktigt trasig skrattspegel. I tider av civil unrest blir fantastik i allmänhet - och skräckfiktion i synnerhet - den där pysventilen som är så nödvändig när man sitter med sönderspritade händer och ser ens investeringssparkonto långsamt sina medan elräkningen skenar åt rakt motsatt håll. Jag har tittat mer på film under fjolåret än vad jag någonsin gjort , tror jag, och även om 2021 var ett tråkigt år i de flesta hänseenden så var det ett fullt acceptabelt år för den mest intressanta genren i vilken man kan skildra sin samtid. Några titlar är inkuppade för att just jag råkade se dem i år, eller för att de har skvalpat runt i releaselimbo ett tag.

Candyman. Jag har ingen relation till Bernard Roses Clive Barker-filmatisering från 1992. Jag såg den mer i allmänbildande syfte inför Nia DaCostas uppföljare, där Jordan Peele smyger runt ute i kulisserna. Om Clive Barkers slafsiga och småkåta ande lever och frodas i originalet, så har DaCosta och Peele stoppat det sociala patoset i förgrunden i uppföljaren. Candyman (2021) kändes som småputtrig mysskräck med arthouse-ambitioner. Ett välsnidat filmhantverk vars sociala intrig aldrig riktigt lyfte för min del. Peele gör ju ingen hemlighet av sin ambition att skildra afroamerikaners vedermödor genom ett skräckfilter, och det är i allra högsta grad närvarande i Candyman, men i mina ögon var den aspekten mycket bättre skildrad i både Get Out och till viss del Us. Vad gäller regi tror jag att DaCosta kan bli ett namn att räkna med. Där Candyman brister för mig, det har lite eller inget att göra med regi - tror jag, i alla fall.

Titane. Det är nyttigt att då och då utsätta sig för någonting som inte bara ligger utanför ens normala konsumtion, men som huserar på en helt egen address. Titane var en sådan film. Jag vet inte hur Julia Ducournau sålde in konceptet “exotisk dansare blir på smällen med en muskelbil, har ihjäl ungefär alla som ditintills synts i bild och söker tröst och kärlek hos en destruktiv brandman under förevisning att vara någon annan”, men någon filmproducent i Frankrike tyckte att det här lät kanon och hällde ner fem miljoner euro i tanken. Resultatet blev en visuell giallo-fest med väldigt mycket franskt kroppsvåld, kontinental nakenhet och otydliga ramar för verkligheten vi befinner oss i. Jag älskade Titane och jag älskar att Julia Ducournau får medlen att göra sin film, där en havande kvinna som blöder motorolja ändå har tid att försöka ägna sig åt lite schysst semi-incest. I fransk film finns inga tabun, och i en värld av PG-13-skräckisar för tonåringar i amerikanska rostbältet så är vi glada för det.

Censor. Jag är svag för starka debuter. Brittiska Prano Bailey-Bonds debutfilm Censor, om en kvinna, vars jobb det är att censurera den grisigaste goren ur 80-tals videoskräckisar, som snubblar in i ett mysterium med sin försvunna syster på vägen, var en frisk fläkt. Retroskräckis i ordets rätta bemärkelse, utan att kännas som någonting som plaskar i bakvattnet av Stranger Things, och som vågar använda filmformatet för att leka med konventioner. Storyn i sig är ingenting att skrika sig hes över, kanske, men regissören låter filmen smyga utanför sina egen ramar lite grann. Det finns en lek med bildformat och en meta-dimension som jag ogärna spoilar, men här finns en opålitlig berättare och en slutkläm som delar dna med både Saint Maud och The Witch. Bara färgtemat i sig är en fröjd att se på.

The Night House. Relationsskräckis om skuld, ilska och vem man egentligen var gift med. En ganska enkel historia i grunden, om en kvinna som sprit- och ilskesörjer sin make som bragt sig själv om livet, och lämnas ensam i ett arkitektritat hus att drömma elaka mardrömmar. Det här är ingalunda en film som återuppfinner hjulet. Det finns ockulta böcker, fotspår från ingenstans, stereoapparater som hoppar igång på eget bevåg och allt sånt där som vi tycker mer eller mindre om från de senaste hundra årens skräckfilmer. Men det hela är gjort med gott självförtroende, och de få jump scares som finns är nästan kirurgiskt placerade på rätt ställen. Vi har en huvudrollsinnehavare i Rebecca Hall som tar oss tittare under sina armar och bär med oss hela vägen. En vuxenskräckis som är lika delar paranormal thriller, stödd på ett tillräckligt starkt drama.

Malignant. Årets vattendelare - utan tillstymmelse till konkurrens. Jag vet inte vem som lät James Wans ambitiösa fantasier löpa fritt, men jag undrar om inte någon hade behövt dra i nödbromsen under resans gång. Klart är att Wan ville göra en film som växlade spår något så fullständigt att hälften av tittarskaran blev kvar i själva kurvan. Malignant är egentligen två filmer, på sätt och vis. Det är dels en väldigt, väldigt, väldigt dålig dussinskräckis vars logik är skrattretande och manus är hemskt, dels en stilsäker hyllning till koreograferad skräckaction i den mest bisarra stil. Det känns som att Quentin Tarantino och bröderna Wachowski har lämnat sina respektive nittiotal ett ögonblick för att göra ett kortare gästspel i en film som borde vara omöjlig att få gjord på vita duken idag. Jag kan inte säga så mycket som inte redan är sagt, men Malignant är en film med en glimt i ögat som inte skiner starkt nog under för lång tid av dess speltid. Jag förstår intentionen och jag älskar den med vetskapen om det, men ska man göra skräckfilmens Spinal Tap eller Blazing Saddles, då får man vara tydlig med det från första stund.

Psycho Goreman. På tal om Spinal Tap, då. Två irriterande snorungar finner sig vara målsmän och ha bestämmanderätt över en uråldrig, intergalaktisk mördarmaskin som de döper till Psycho Goreman. Psycho Goreman får sen utstå diverse hitte-pån i deras regi, och det hela känns som en bäng familjefilm av människor som aldrig haft någon egen familj. Vad det egentligen är, är bara ett enda långt oblygt kärleksbrev till Saturday morning cartoons från amerikanskt 80-tal. Här skymtar inspiration från alltifrån He-Man till Thundercats - och med det kommer lökig green screen, praktiska effekter från högstadieteaterns glada värld och CGI som kändes gammal redan när den kom. Det är underbart och filmen försöker inte vara någonting mer än den är.

In The Earth. Welcome back, weird-as-fuck Ben Wheatley, skrev Rolling Stone i någon lista jag läste. Ungefär så känns det. Den som fattar fattar. Ben Wheatley gör bisarr film, vilket han visade med den väldigt, väldigt märkliga A Field in England. In The Earth var ungefär vad jag förväntade mig, men sämre. En film, tydligt präglad av den väldigt reella pandemin vi har genomlevt, men som dras till sitt yttersta och agerar som backdrop i filmen. En parkvaktare och en forskningassistent ger sig ut i skogen någonstans i England och råkar på ett par figurer varvid inte fullt så roliga tokigheter utspelar sig. Därefter får allt vad traditionellt filmskapande heter lämna rummet, och Ben Wheatleys experimentella korsklippning och epileptiska strobeljus får ta all plats. Liksom med A Field in England finns här intressanta idéer, men som i In The Earth drunknar fullständigt i själva filmskapandet. 

Hedersomnämnanden: Sator (för den som tyckte att The Witch gick på tok för snabbt, hade alldeles för mycket dialog och var övertydlig) och The Vigil (för den som vill ha se otäckheter på en judisk likvaka med en redig dos jump scares och stundtals effektivt krypande obehag i 90 minuter).